VINFÄLT OCH VACKRA BYAR

Nästa dag var det vindagen. Allvetaren (Gemini) har tipsat oss om att ett av de vackraste områdena i norra Katalonien är vinbygden alldeles söder om Pyreneerna, DO Emporda. Vi hittade igen en otroligt vacker liten väg GI524 mot Olot och körde sedan NV efter luktsinnet och papperskartan, men fann bara enstaka vingårdar. Då frågade vi Allvetaren igen, som sa ha tålamod och fortsätt på er väg 14 km. På vägen såg vi något häftigt, en fåraherde som tillsammans med 5 fårhundar vallar hundratals får på en stor grön äng helt utan staket. Jyckarna håller koll och ser till att ingen rymmer.

Där låg helt riktigt en gammal fin by med välskötta stenhus många hundra år gamla, smala gränder och enorma vinfält omkring, Garriguella. Den ligger i hjärtat av Emporda och i byn finns många berömda vingårdar, både kooperativ och aktiebolag. Byn var full av skrytbilar och finfolk som valsade runt och smuttade vin till lunchen och vinprovade på restaurangerna. Vi käkade bara en macka och Starbucks iskaffe och drog västerut, med de snöklädda Pyreneerna i norr och böljande vinfält i söder.

Resan hem började med en tidsödande och lång smal serpentinvägy högt uppe på bergen klädda med trista barrträd och buskar, en av få fulvägar vi har åkt här. Som vanligt kom vi hem efter 6 timmars bilutflykt, trött med otroligt nöjda.

Dagen efter var vi lite slitna. Men på bucketlistan fanns naturligtvis besök i Kataloniens pittoreska byar. Tyvärr hade vi efter många resdagar intrycket att de flesta byar och samhällen inte inbjuder oss till att stanna för stadsvandring. Antingen har de döda gamla stadskärnor omgivna med villamattor eller är det i vårt tycke ganska trista samhällen. Nästan alla flerfamiljshus är stora, slitna och gråbeiga. Vi inser att Skärholmen och Rinkeby är jämförelsevis ganska ok. Ibland tänker vi att Katalonien har de fulaste byggnader vi sett sedan våra besök i östra Europa. Även här har förorterna formats av socialismens strävan efter total funktionalitet och likhet, snarare än efter trivsamhet, variation och hemkänsla.

Villor och radhus är också oftast oväntat charmbefriade och påminner om fyrkantiga skokartonger med platta tak, ganska slitna och utan någon välskött trädgård. Överhuvudtaget är det väldigt lite blommor och planteringar i de flesta byar och samhällen, i bästa fall finns några trista krukor på stadens torg. Däremot är det mycket träd och alléer i alla städer och byar som vi besökt. De gör stadsmiljön trevlig och mindre ohälsosam, och ger skugga och skydd för alla fåglar.

Vårt sökande efter pittoreska små fiskebyar längs Costa Brava var dessutom länge ganska misströstande. Vi fann mest tråkiga badorter och kolossalt fula hotellkomplex som klättrade på bergen. Men till slut bestämde vi att resa till den ena efter den andra kustbyn och till slut fann vi några mysbyar.

Den lilla byn Llafranc ligger vackert i en smal vik omgiven av stora berg. Alla småhus och större byggnader är vita, välskötta och med fina trädgårdar. I den lilla hamnen ligger småbåtar på stranden och det finns många trevliga caféer och restauranger. Flera är fullsatta till lunch och vi får vänta på ett ledigt bord.

Vi lunchar som vanligt gott och obegripligt billigt, varefter de unga och friska gör en timmes vandring längs Spaniens GR som följer kusten från Frankrike till Gibraltar. Resan hem var dessutom igen vacker utan att vara läskig.

Några dagar senare hittade vi ännu en fin by söderut, Tamarui. Den var i det närmaste en kopia av Llafranc men mindre och utan GR och promenader längs Medelhavet.

Vi tror oss nu veta att fler byar längs bergskusten Costa Brava är vackra och besöka, som Tossa del Mar. De får vi spara till en annan gång.

MAFFIA OCH BILUTHYRARE

Vi själva och många släktingar och vänner har massor av historier om hemska upplevelser när de ska hämta ut sina bokade och betalda bilar på flygplatser. Vi själva har varit med om att bokningen försvunnit, att den billiga bilen vi bokat inte finns, att vi fått vänta timmar på parkeringen innan bilen levereras osv.

Idag har barn och barnbarn anlänt till Barcelona för att besöka oss, spela golf, vandra och exploatera vackra katalanska städer. Båda drabbas av hyrföretagens fulfix, eller maffiametoder. Äldsta sonens Norwegian flight är mer än två timmar försenad så hyrbilen hos Eurocar finns inte kvar, trots att han noggrant fyllt i alla uppgifter om flighten. Han tvingas betala för en ny bil för dubbla kostnaden. Det påstås att det står i det finstilta i kontraktet (Efter två veckor har Eurocar nu återbetalat extrakostnaden, utan att be om ursäkt).

Andra sonen hade i förväg bokat och betalat en bil hos en Avis som godkände dotterns nya körkort, men vid ankomsten vägrade de godkänna henne som andreförare. Där sprack hela planen med bilutflykter för familjen. Inget överraskar oss som hyr bilar, oavsett land, bolag, hyrmetod eller noggrannhet vid bokningen.

Sonen som foilar hittade en fin strand med uthyrning i byn Sant Pere Pescado. Under säsong är den full av kite surfare och foilare, så här års är det ganska lugnt.

Det är en överraskande trevlig kustby med en enorm strand. Vi ansluter till lunchen på en tapasbar där bara spanjorer äter. Vi serveras utmärkt omelettmacka, jätteräkor i het olja, vitlök och spansk chili och patata brava med romescosås. Det rök omkring oss hela tiden, alla spanska män på restaurangen höll i vänster hand två paket cigg, en telefon och en tändare, de tände på en cigg var 15 minut. Deras lunch bestod av en liten chipspåse och några kalla öl.

CADAQUES OCH CAP DE CREUS

Ett måste säger guider och tipsare i Katalonien är att besöka Salvador Dalis hem och lilla by på den norra kusten av Costa Brava. Vi slöåkte långsamt norrut och undvek som vanligt stora vägar och städer.

Vi passerade flera backspegelbyar, som vi nu kallar dem, så smala att man måste vika in backspeglarna för att kunna krypköra de enkelriktade vägarna längs de övergivna husen. Ofta är de små byarnas gamla hus i centrum stendöda, och folk bor istället i nya och fina hus runt den gamla byn. Men Gps och Google Maps envisas med att tvinga oss genom den gamla bebyggelsen, inte kul.

Därefter passerar vi semesterparadiset Rosa med jättestrand, seglare och surfare och far åter upp i bergen. Det är en mycket smal och vacker väg men jobbigt att köra. Ofta måste vi ligga bakom trötta cyklister innan man kan köra om och samtidigt se upp för bråttombilister.

Snart kommer vi över krönet och får en fantastisk utsikt över de vilda karga bergen och det blå havet i gnistrande sol. Då plötsligt hamnar vi i en stillastående kö långt ovanför Cadaques, som vi ser på långt avstånd. Åter påminns vi om att det är påsk och turistinvasion från Spanien och grannländerna.

Den eviga kön

Under en timme får “njuta” av utsikten över havet, byn och krypande köer. Till slut kommer vi till en liten väg ned mot en fabrik och lyckas vända bilen och åka hem. Alla andra bilister har tålamod och väljer att krypa minst ännu en timme, för att antagligen sedan leta efter parkering i en timme till.

Där lär vi oss några saker till, åk aldrig till heta besökstips, och framför allt inte under påskhelgen.

Cadaques, byn vi inte fick se

VULKANER I OLOT

Nästa utflykt går till ett berömt vulkanområde några mil nordväst om Girona. Katalonien har ett betydande vulkanområde i La Garrotxa, nära Girona. Parc Natural de la Zoone Vulcane finns över 40 vilande vulkaner och 20 lavaflöden. Området, som var aktivt för 700 000 till 10 000 år sedan, är känt för sina skogsklädda kratrar, vandringsleder och medeltida byar som Santa Pau. De mest kända vulkanerna är Santa Margarida (med en kyrka i kratern).

När vi efter lång resa genom serpentinvägar genom de vackra bergen insåg vi två saker, platsen lockar massor av turister från Frankrike, UK och Spanien, och att det var påskafton, alltså var alla parkeringar fulla, på vägarna köade bilar och hästar med vagn.

Så vi flyr därifrån ned till staden Olot. Det är en trevlig, intressant och stundtals vacker stad, helt igenkorkad med bilar och lastbilar. Inte en parkering finns. Den kanske stiligaste esplanaden är 200 meter lång och har två rader av enormt gamla plataner över 40 meter höga. Vi äter lunchmackor i en park med skugga från stora träd.

Vi far ut från staden på en av de vackraste vägarna i norra Katalonien C63, den går i en dal bredvid en ravin omgiven av höga berg helt täckta av lövträdsskogar. Det har vi aldrig upplevt någon gång i något land, frågan är om det finns någon annanstans. Vi ser att det är skogar enligt den stränga definitionen, skogar med träd av olika arter och ålder, både levande och döda. Just nu slår bladen ut och här och här och var blommar träden så de ser ut som täckta av snö. Terrängen är dock totalt igenomtränglig, där kan ingen vandra och det är tveksamt om några djur trivs där. Man undrar om de enorma lövskogar som en gång täckte södra och Mellansverige också var lika täta, mörka och fulla av sly och buskar, skogar som endast människor med machete eller yxa kan korsa.

Några dagar senare beger vi oss till vulkanerna igen och de unga och friska gör en 2 timmars vandring i området. De berättar att om man inte visste att leta efter kraterna skulle man inte se dem. Stigen passerar de flesta stora sevärdheter, men vandrarna uppskattar mest den enastående vackra naturen som omger groparna. Just nu blommar alla vårblommor, bla sådana som liknar vitsippor och gullvivor, men de luktar knappast något till skillnad mot våra hemma. Deras picknick med utsikt över bergen var något alldeles extra.

TORROELLA

Nu har vi flyttat in i en ny Airbnb ca 15 mil norr om Barcelona, nära  några av Europas mest spektakulära kustvägar i Costa Brava och 5 min till medelhavets stränder. Casa Maria är ett litet radhus i rappat vit spansk stil, med två fina sovrum överst och ett litet kombinerat kök, matplats och vardagsrum, lämpligt för två. Inredning och utrustning är mycket bra och huset påminner lite om ett designhotell med många fina tavlor, urnor och andra fina saker. 

Vår uteplats vätter mot en stor inbyggd gemensam gräsmatta, med en stor gemesam pool och plats för barn som leker. Tyvärr är det mesta förbjudit, som att leka med boll, sitta på gräset i solstolen, ta med hunden osv...

Enda nackdelen är att fönstren inte är täta eller isolerade, under stormen de första dagarna blåste det in så håret krullade på huvudet när vi lagade mat. Vi frös rejält på kvällen trots att ett stort element gick för fullt. Men vi inser, har man åkt till norra Spanien i början av april är det bara att gilla läget och rulla in sig fleece.

Radhuset tillhör ett mycket stort område med liknande vita hus i ett välplanerat område med trevliga träd, buskar och blommor. Här bor många pensionärer, barnfamiljer och turister. De flesta verkar använda husen som sommarstugor, och nu i påsk är de flesta hus fulla med folk.

Första dagen styrde vi direkt till Sant Feliu de Guíxols där den mest ikoniska kustvägen går till Tossa de Mar, den kallas “Vägen med 365 kurvor”. Bilresan från oss tog 2,5 timmar, men vad gör det när vyerna längs vägen hela tiden växlar från platta fält med vall, extremt välskötta vinfält, stiliga fruktodlingar, gamla stenhus som restaurerats till lyxboningar, höga berg med låga tallar och enbuskar, höga berg som blivit stenöknar efter forna tiders kalhuggning och små byar som sällan är mysiga och fina, oftare lite övergivna och slitna.

Väl framme kör vi in på Costa Brava, vägen slingrar sig längs branta klippavsatser och erbjuder hisnande vyer över havet vid varje sväng. Vi stannar vid Mirador de Tossa de Mar för panoramabilder och flera  andra "miradors" (utsiktsplatser). Resan är kort räknat i mil men tog ca  40 minuter, ofta för att vi fastnar bakom cyklister som långsamt stretar och vacklar uppför backe efter backe. Man kan föreställa sig vilket kaos som måste vara på vägen under sommarens turistinvasion.

Naturen längs vägen är mycker karg, med få blommor och få hus att titta på. Det finns inga kaféer eller restauranger, inte några campingområden.På sina ställen där man når havet har man byggt sällsynt fula hotell och radhus.

Vi har åkt många vackra kustvägar runt om i världen och de är alla makalöst vackra men ofta fullsmockade stora delar året runt. Det gäller inte minst Grande Corniche och Route du Mimosa i Frankrike, Highway 1, Pacific Coast Highway och Overseas Highway i Florida Keys i USA, Atlanthavsvägen i Norge, Wild Atlantic Way på Irland och North Coast 500 i Skottland. Spanska Costa Brava tycker vi platsar i denna toppliga när det gäller utsikt och karg natur, men kanske inte riktigt när det gäller annat man vill se på resan.

Redan första dagen tog bilresan mer än sex timmar, men vi tröstade oss med en god goda hamburgare lagade med mycket smakrik köttfärs, tillsammans med katalanskt rödvin från trakten.

RIS OCH FLAMINGOS

Floden Ebres delta är ett mycket omtyckt utflyktsområde, både bland turister och spanjorer. Resan dit tog ca 2 timmar, bla som följd av att våra digitala karthjälpare Tomtom och Goggle map förlorade sin förmåga under ca 15 minuter, kanske utstörda av ryska hybridkrigare. Vi lyckades till slut med hjälp av gammal teknik, en papperskarta över Katalonien, trassla oss fram till målet.

Deltaområdet är helt platt, stort och med variation i natur och odling. Längs den södra vägen var det från början träsk och buskar, men inga hus, odlingar eller byar. Efter en stund övergick det till risåkrar med vallar omkring. De bevattnar åkrarna från ett system av kanaler, i några fält hade risplantorna tittat upp, i andra hade bönderna nyss harvat och sått och  en del var nyplöjda. Risåkrarna dominerar hela deltahalvön och omfattar 22000 hektar och årsproduktionen brukar ligga på omkring 120000 till 150000 ton ris.

Riset har ett eget namn och en skyddad ursprungsbeteckning: Arròs del Delta de l'Ebre (PGI/DOP), certifiering garanterar att riset odlat i Enredeltat. Deltat är Spaniens tredje största risproducerande område (efter Andalusien och Extremadura). Det anses hålla en mycket hög gastronomisk kvalitet. Karaktäristiskt för Ebro-riset (särskilt de runda varianterna) är dess förmåga att absorbera smaker från buljonger utan att koka sönder, vilket gör det perfekt för paella och andra medelhavsrätter.

Byarna är små och de flesta är risbyar där producenter, risarbetare och underleverantörer bor. Den första byn vi kommer till, Poble nou, liknar mexikanska byar och har några restauranger. Många spanska turister flockas till dem, flera är fullbokade men vi hade tur. Vi fick bord på Cal Faiges, en bra restaurang full av barnfamiljer på utflykt. Vi njöt av musslor romanesco och lammracks med ärtor smörstekta med lök och champinjoner.

När vi körde vidare försvann risfälten och ersattes av sandrevlar och små stenkobbar, där massor av flamingos sov middag på ett ben och brydde sig inte om alla turister som fotograferade dem. Resan genom det stora deltat och den långa vägen hem till Tarragona gjorde att vi snubblade in i huset vid 18.30 och taggade ned med kalla öl på uteplatsen.

I APPLADALEN I KATALONIEN

Vi har flera gånger åkt på höstlig smakprovning i Österlen och längs Humlestigen i Skåne, det är imponerande odlingar och delikata äpplen. När vi sedan kom till Yakimadalen i Washington state 2008 förstod vi hur småttiga de är.

Dalen ligger omgärdad av höga berg, jorden är extremt fruktbar och den är fjärde största äppelproducenten i världen. Man åker timme efter timme genom rationella äppelåkrar, och då slås man av ytterligare ett särdrag i USA. Man är så specialiserad i de olika staterna efter sina förutsättningar. Några stater odlar vete, andra majs, andra åter frukt eller vin, somliga odlar cottonwood träd. Inte som i Europa där alla länder odlar nästan allt.

Nästa utflykt i de katalanska bergen går från Tarragona till Mora d’Ebre, Miravet och slutar Benifallet. Den kallas naturväg längs den stora vackra floden Ebre och ska visa oss mjuka  landskap med mycket ljus, enligt Allvetaren.

Det blev inte riktigt som han förutsåg, istället mötte vi överraskning efter överraskning. Vi kom efter någon timme till floden, och följde den några minuter. Sedan åkte vi in i Appladalen i Katalonien. Mil efter mil ser vi fruktträd, troligen mest äpplen som har blommat färdigt. Byarna består huvudsakligen av fruktföretagens lokaler och lager, och enkla bostäder till alla nordafrikaner som kommer hit och skördar frukterna. De har mystiska jättelånga lador med fönsterhål utan glas men med jalusier som kan öppnas och stängas, antagligen för att mellanlagra och sortera skördarna. Uppenbarligen har även denna dal sällsynt goda jordar och en gynnsam växtzon.

Efterhand går vägen upp i bergen igen, trots det fortsätter äppelodlingarna, nu klättrar träden på de branta bergen. Men under flera mil ser vi inte den utlovade floden. Vägen är enfilig och extremt kurvig, den kräver en vaken förare varje minut. 

Just när vi givit upp hoppet kör vi in på en smal hyllväg, uthuggen ur berget, hundratals meter ovanför floden. Vi gillar ju läskiga vägar och har åkt många i Frankrike, USA, Korsika mfl länder. Lite handsvett får man, och flämtandning, men det är det värt. Den här vägen går långsamt nedåt med makalös utsikt över Ebre, havet i fjärran och Tarragona. Vi noterar i minnet att Allvetaren inte vet allt, men att vi har åkt en topptio väg, den är ju både läskig och har bedårande utsikt.

Hemresan blev dock en mardröm. Tomtom och Google maps ledde oss upp på AP7, en sliten motorväg fullständigt packad med lastbilar, Megatrucks och Duo trailers med två vagnar på upp till 32 meter. De stånkar på nos mot stjärt i innerfilen i stora flockar, ibland 25-30 bilar i rad. I ytterfilen trängs krypare och fartgalningar som försöker tjäna några minuter på resan. Det var olidligt jobbigt att köra 1,5 timmar hem. Motorvägar i Spanien är inte en plats för äldre turister!