VINFÄLT OCH VACKRA BYAR

Nästa dag var det vindagen. Allvetaren (Gemini) har tipsat oss om att ett av de vackraste områdena i norra Katalonien är vinbygden alldeles söder om Pyreneerna, DO Emporda. Vi hittade igen en otroligt vacker liten väg GI524 mot Olot och körde sedan NV efter luktsinnet och papperskartan, men fann bara enstaka vingårdar. Då frågade vi Allvetaren igen, som sa ha tålamod och fortsätt på er väg 14 km. På vägen såg vi något häftigt, en fåraherde som tillsammans med 5 fårhundar vallar hundratals får på en stor grön äng helt utan staket. Jyckarna håller koll och ser till att ingen rymmer.

Där låg helt riktigt en gammal fin by med välskötta stenhus många hundra år gamla, smala gränder och enorma vinfält omkring, Garriguella. Den ligger i hjärtat av Emporda och i byn finns många berömda vingårdar, både kooperativ och aktiebolag. Byn var full av skrytbilar och finfolk som valsade runt och smuttade vin till lunchen och vinprovade på restaurangerna. Vi käkade bara en macka och Starbucks iskaffe och drog västerut, med de snöklädda Pyreneerna i norr och böljande vinfält i söder.

Resan hem började med en tidsödande och lång smal serpentinvägy högt uppe på bergen klädda med trista barrträd och buskar, en av få fulvägar vi har åkt här. Som vanligt kom vi hem efter 6 timmars bilutflykt, trött med otroligt nöjda.

Dagen efter var vi lite slitna. Men på bucketlistan fanns naturligtvis besök i Kataloniens pittoreska byar. Tyvärr hade vi efter många resdagar intrycket att de flesta byar och samhällen inte inbjuder oss till att stanna för stadsvandring. Antingen har de döda gamla stadskärnor omgivna med villamattor eller är det i vårt tycke ganska trista samhällen. Nästan alla flerfamiljshus är stora, slitna och gråbeiga. Vi inser att Skärholmen och Rinkeby är jämförelsevis ganska ok. Ibland tänker vi att Katalonien har de fulaste byggnader vi sett sedan våra besök i östra Europa. Även här har förorterna formats av socialismens strävan efter total funktionalitet och likhet, snarare än efter trivsamhet, variation och hemkänsla.

Villor och radhus är också oftast oväntat charmbefriade och påminner om fyrkantiga skokartonger med platta tak, ganska slitna och utan någon välskött trädgård. Överhuvudtaget är det väldigt lite blommor och planteringar i de flesta byar och samhällen, i bästa fall finns några trista krukor på stadens torg. Däremot är det mycket träd och alléer i alla städer och byar som vi besökt. De gör stadsmiljön trevlig och mindre ohälsosam, och ger skugga och skydd för alla fåglar.

Vårt sökande efter pittoreska små fiskebyar längs Costa Brava var dessutom länge ganska misströstande. Vi fann mest tråkiga badorter och kolossalt fula hotellkomplex som klättrade på bergen. Men till slut bestämde vi att resa till den ena efter den andra kustbyn och till slut fann vi några mysbyar.

Den lilla byn Llafranc ligger vackert i en smal vik omgiven av stora berg. Alla småhus och större byggnader är vita, välskötta och med fina trädgårdar. I den lilla hamnen ligger småbåtar på stranden och det finns många trevliga caféer och restauranger. Flera är fullsatta till lunch och vi får vänta på ett ledigt bord.

Vi lunchar som vanligt gott och obegripligt billigt, varefter de unga och friska gör en timmes vandring längs Spaniens GR som följer kusten från Frankrike till Gibraltar. Resan hem var dessutom igen vacker utan att vara läskig.

Några dagar senare hittade vi ännu en fin by söderut, Tamarui. Den var i det närmaste en kopia av Llafranc men mindre och utan GR och promenader längs Medelhavet.

Vi tror oss nu veta att fler byar längs bergskusten Costa Brava är vackra och besöka, som Tossa del Mar. De får vi spara till en annan gång.