SVERIGES PARADIS, ELLER…

Efter många fantastiska dagar på vår upptäcktsresa till Bohuslän frågar vi oss, är detta Sveriges paradis.

Varför tror vi kanske det. Låt oss börja med allt vackert. Landskapet är extraordinärt med den sagoliknande blandningen av vackra stora bergbumlingar i olika färger och former och som liksom har vuxit upp ur ängarna, stränderna eller havet. Överallt är naturen omväxlande mellan hav och stränder, skogar och dungar, ängar och åkrar. Ingenstans i Sverige kan man åka mil efter mil där landskapet och byarna nästan hela tiden är omväxlande och obeskrivligt vackert, särskilt nu på våren.

Något annat som slagit oss är att Bohusläns markägare vårdar sin mark noga och kärleksfullt, men också av förståelse för hur viktigt det är. Det gäller oavsett och det handlar om trädgården, odlingarna, ängarna eller skogen. Pietetsfullt skött är väl ordet som beskriver intrycket. Vi ser nästan inga motorsågsmassaker, dvs fula hyggen där marken är förstörd, skräp och grenar ligger och ruttnar och där allt levande har lämnat förödelsen. Tvärtom ser vi ofta skogspartier där ägaren har gallrat bort sly och småträd för att skogen ska vara både vacker och produktiv. Skräpet lämnas inte utan körs väl iväg till flismaskinen.

En annan sak som gör Bohuslän paradisiskt är att i stort sett alla hus är vackra och ytterst välvårdade. Vi ser inga övergivna hus som förfaller, vanvårdade hus som människor bor i, mattor av trista entypshus, inga misslyckade miljonprogram som nu blivit särskilt utsatta, slumkvarter där knarkhandeln blomstrar eller hypermoderna hus som arkitekter byggt för att visa sin originalitet, inte för de boendes trivsel. Vi slipper gator fulla av skräp, trasiga rulltrappor, söndersparkade busshållplatser, tiggare och uteliggare, vanskötta parker, rastplatser där kissnödiga slänger sina dasspapper i buskarna, naturområden där folk tippar sina sopor och romernas husvagnar och tält i förortens skogar.

När vi åker på de flesta småvägar i Småland, Blekinge, Värmland och Östergötland ser vi granåkrar och kalhyggen i 30-40 minuter, sedan kommer en vacker glänta med några hus, men de flesta är slitna, fula eller övergivna. Om vi åker genom byar och samhällen i dessa landskap är de flesta småhus enahanda, trista eller rentutav fula, man passerar säkert 30-40 hus innan man ser något skapligt vackert och fint. När vi åker småvägar i Bohuslän ser vi hela tiden nästan bara vacker natur, välskötta gårdar och tjusiga hus, sådana som de flesta skulle drömma om att bo i. Det här är inget inslag i Arkitektupproret, utan en sorgsen sanning de flesta skulle inse om de åkte omkring och tittade som vi gör alltsom oftast.

I Bohuslän är de flesta hus byggda i klassisk stil och dessutom vitmålade. Överallt ser vi byggare och ägare som flitigt underhåller eller förbättrar husen. Varje ledig stund tycks många seniorer och lediga använda sin tid till att sköta eller förbättra sin trädgård. Vi ser något som vi annars bara upplevt i Danmark och Tyskland, att man gör fint på marken utanför staketet, som inte ens tillhör huset. 

KARL NORDSTRÖM FISKARSTUGOR VID SUNDET

Även i de extremt trånga kustbyarna och på öarna är både hus och gatumiljö ytterst välskötta, parkerna och kyrkogårdar fina och parkeringarna gratis (ej på sommaren).

Vad man också slipper, åtminstone på våren, är svindyra maffiabilar som åker runt i hög fart med gangsterrapp på maxljud, tonårsgäng som slänger bangers mot pensionärer och hundar för att skrämma dem och skratta åt dem, busar som slänger ägg på fönstren, nedklottrade butiker, centrum, skolor och hus och barn som slåss i skolbussarna.

Nästan alla vi möter och ber om hjälp om vi gått vilse eller inte hittar rätt mat i affären eller letar efter vägen osv är vänliga och hjälpsamma. Servitriser skojar och är effektiva. Våra värdar är engagerade i vår semester och gör allt för att det ska bli lyckat. Tanten i Kungshamn kommer springande och ropar stopp - det kostar inte att parkera nu!

Understundom får vi en skrämmande känsla att paradiset inte är på riktigt. Tänk om allt är kulisser, skådisar, tekniskt fusk och fix - som i filmen Truman Show - och att vi rätt vad det är kör in i tältväggen på inspelningsstudion. Men det händer som tur är inte. 

TRUMAN SHOW

Givetvis är vi medvetna om att vi möter ett landskap som en del av året har många problem som liknar glesbygdens. Det första vi upptäcker är att de flesta vägar är i samma usla skick som i Norrland, fulla med hål och sprickor som måste undvikas, eller som har lagats slarvigt. Underhållet är enormt eftersatt, särskilt nu när vägarna förbättras snabbt i mellersta och södra Sverige. Man får köra långsamt för att Hjalmar inte ska bli åksjuk, eller att vi ska bli sura. Men det passar ju de vackra vägarna. Vi har förstått att det beror på att Trafikverket mäter trafikvolym under lågsäsong, varför vägarna i Bohuslän får samma låga prioritet som Norrlandsvägarna. Helt knäppt men helt sant.

Det är också en glesbygd på det sätt att de flesta byar och samhällen i stort sett saknar den service vi är vana att få på promenadavstånd, som tex sjukvård, apotek, bilverkstad, specialaffärer, välsorterade mataffärer, systembolag osv. Behöver man som vi ett nytt lakan är det bara att sätta sig i bilen och köra 5 mil till Grebbestads köpcentrum.

Dessutom är det en lugn glesbygd för att de flesta hus och bostäder står tomma så här på året. De är semesterbostäder för de välbeställda från våra storstäder. På sommaren ökar befolkningen tre gånger i hela Bohuslän. I Tanums kommun ökar befolkningen från 12000 till över 50000, enligt SCBs mätningar av mobildata. Sotenäs kommun fördubblar sin befolkning.

Såklart medför det enorma problem. Trafiksituationen är den mest märkbara förändringen för både boende och besökare. Vägnätet, som ofta består av smala, slingrande vägar och broar ut till öarna, är helt enkelt inte byggt för denna extrema mängd bilar. Särskilt infartslederna till turistställen som Smögenbron, Fjällbacka och Grebbestad drabbas av massiva köer. Att hitta en parkeringsplats nära hamnen i Strömstad, Lysekil eller Marstrand en solig julidag kräver tur, tålamod och ofta en ganska hög timavgift.

Dessutom blir sjukvård, livsmedelsaffärer, vattenförsörjning, kollektivtrafik, sopor, toaletter, stränder, vandringsleder mm kraftigt överbelastade.

Det vi har upplevt under “semestern” tycker vi är Sveriges paradis. Men vi misstänker att om vi besöker Bohuslän en sommar skulle det vi gillar mest, att åka bilutflykter, vandra, äta LUS (lunch utan slut), slöa med fika och glass på fiket och strosa runt i fiskebyarna vara en mardröm.

Vi förstår till fullo att priserna på hus och mark i Bohuskusten ständigt ökar, vem vill inte tillbringa sin lediga tid i en paradisisk miljö. Men hur kul är det om man inte kan njuta fullt ut av Bohuslän under den vackra sommaren. Dessutom gick väl paradiset på jorden under på grund av en kvinna som blev lurad av en orm, vem vet vad som väntar dem som valt att leva i Sveriges paradis.

PIETER BRUEGEL PARADISET

En sak är helt klar, vi hoppas kunna återvända till Bohuslän snart igen, det finns många småvägar, trevliga byar, fina vandringar och vackra berg kvar att besöka och bli förtjusta i, och många skaldjursrestauranger att äta gott hos.

KUNGSHAMN OCH BOHUS MALMÖN

Vi bodde på First Camp i Kungshamn våren 2019 med stora husbilen när vi var på väg till Frankrike och Spanien. Promenaderna då var inte inspirerande men vi gav staden ännu en chans idag. Där finns dessutom ett av norra Bohusläns enda Systembolag och en välsorterad Ica. Efter lite strosande hit och dit och bunkring av käk och vin insåg vi, nja inte så kul.

KUNGSHAMNS STÖRSTA LOCKELSE

Sol och regn blev alltmer bara regn så vi styrde Bohus Malmön, en liten ö berömd som pittoresk och värd besök, och fina vandringar runt ön. Vi missade precis linfärjan som går var 30 minut, regnet kom i retur och vi vände och åkte runt Bua, ännu ett vackert kustområde med fina hus och gårdar. 

LINFÄRJAN VI MISSADE

På hemvägen besökte vi Kustcharken. Där kan man köpa extraordinärt kött från lokala uppfödare till hisnande priser. Lokalen var full av fint folk som fyllde kassarna med allsköns lyxmat. Intill ligger ett smoke house där man kan äta lyx barbecues gjord på lyxköttet till smaskiga priser. Vi nöjde oss med kassarna med mat från Ica som var dyrköpt men inte riktigt i klass med Kustcharken.

FYKEN PÅ RAMSVIKSLANDET

Allvetaren Gemini påpekar att Ramsvikslandet har så många olika vandringar att de kan räcka flera månader. Vi återvänder hela tiden och ser nya vyer. Vägen norrut på ön måste man köra långsamt fram och tillbaka många gånger för naturen och omgivningarna är något av det bästa vi upplevt. Längs stranden på höger sida går stora biffkor och betar, men när det kommer en båt knatar de med tills ängen tar slut.

Vi åker in en smal väg över en färist och möts av ännu en flock stiliga biffkor som ser överlyckliga ut av att få äta fetgräs och larva runt i dessa sagovackra ängar och skogsbryn. Vägen går till Fyken där det bla finns en stor station för märkning av flyttfåglar. Vi fortsätter tills vi når kusten och den norra delen av Soteleden. Vi traskar fram över kärr, ängar och stenhällar i sol och moln och har hela tiden det brusande havet på vänster sida. Tyvärr kommer en av Västkustens ökända regnskur med hårdblåst och vi tultar snabbt tillbaka till bilen. 

FYKEN NORRA LEDEN

På hemvägen stannar vi och tar en bild på ett litet hus på andra sidan kanalen. Allvetaren berättar att det är ett berömt hus vid kanten som kallas Mor Lenas stuga. Denna lilla stenstuga med grästak byggdes troligen redan under den stora sillperioden på 1700-talet, långt innan kanalen ens var påtänkt, och är idag ett av kustens mest fotograferade kulturminnen. 

MOR LENAS STUGA

Stugan har fått sitt namn efter Carolena Lena Andreasdotter, som föddes 1825 och bodde där under den senare hälften av 1800-talet. Hon levde ett mycket fattigt och hårt liv på den karga klippan, där hon försörjde sig på att plocka vrakgods, spinna, sticka och baka tunnbröd åt bönderna i trakten. Lena drabbades av en djup personlig tragedi när hennes två unga söner, Alfred och Anders, som var i 18- och 20-årsåldern, båda drunknade under fiske ute på havet. Lena lämnades ensam kvar i den lilla stugan fram till sin död år 1896. 

Efter Lenas bortgång stod stugan inte tom länge. Den togs över av en man vid namn Johan Alfred Larsson, som i folkmun kallades för Paschan. Trots stugans minimala yta flyttade han in där tillsammans med sin hustru och deras fyra söner. De blev stugans sista bofasta invånare och levde under mycket knappa förhållanden fram till år 1910. Då tvingades Paschan och hans hustru att lämna sitt hem och flytta till fattigstugan på grund av sviktande hälsa, där de båda avled en kort tid därefter.

Denna kulna dag blev det lunch hos Bella Gästis i Hunnebostrands med utsikt över hamn och hav. Fullt med seniorer äter god mat i stora portioner för ringa 135 kr, en mycket vällagad och saftig kålpudding. Vi provade också deras berömda pizza som var kalas.

LANDSFISKALENS HUS

Idag har vi flyttat till en ny Airbnb i Heestrand några mil norr om Hunnebostrand. Enligt ägaren Per-Egon är huset från slutet av 1980-talet var då byns polisstation, vardagsrummet med tjärade timmerväggar var kontoret och köket häktet. Under 1960-talet byggdes det om till sommarstuga, glasveranda och badrum tillkom under 1980-talet. Trädgården är fin med uteplatser, vackra träd och buskar och en groddamm.

Utsikten från den vackra glasverandan är dyster. Tyvärr byggdes en stor fabriksbyggnad framför huset på 1970-talet för förvaring och reparationer av båtar. Den är nu nedsliten och runt byggnaden är det fullt av skräp mm. Snart ska den rivas för att ersättas med radhus eller villor.

FD POLISSTATION

TJÄRADE VÄGGAR

Heestrand är en charmig, gammal stenhuggar- och kustort belägen i Tanums kommun i Bohuslän, vackert placerad precis vid havet mellan Hamburgsund och Fjällbacka. Det är en plats där det bohuslänska arvet med saltstänkta klippor, karga landskap och hårda liv är påtagligt. 

Hestrands historia är djupt rotad i de näringar som format hela den bohuslänska kusten: fiske, fraktfart och stenindustri. Under de stora sillperioderna blomstrade orten, men det var under sena 1800-talet och tidiga 1900-talet som Heestrand verkligen fick sin unika karaktär. Då drog nämligen den stora stenhuggeriepoken in över landskapet. Den bohuslänska graniten var eftertraktad över hela världen, och i Heestrand öppnades flera stenbrott. Runt om i samhället kan man fortfarande se spåren av detta hårda arbete – från de monumentala sår i bergen som stenhuggarna lämnade efter sig, till de vackra stengrunderna under husen och de gamla kajerna där graniten lastades på fraktskutor.

Till vår överraskning visade sig Heestrand ståta med en av de bästa kustvandringarna vi hitta ännu i Bohuslän. Den börjar i den lilla hamnen, först går man igenom deras fiskebodar på en fin brygga, sedan följer vi kusten med strålande utsikt över fjorden mot Bovallstrand. Sedan passerar man resterna av stenhuggeri med skyltar som visar var olika verksamheter och byggnader funnits. Efter ca 3 km promenad i solen med kluckande vågor och måstjatter når vi Tångarna och Gottelars stuga. 

Gotte-Lars stuga är den enda kvarvarande ryggåsstugan i Kville härad. Stugan flyttades till sin nuvarande plats 1811 och lär redan då ha varit gammal. Gotte-Lars föddes 1835 och hans syster Lena 1838. Fadern var soldat men Lars ägnade sig åt fiske i yngre dagar. Eftersom han var liten till växten kunde han inte utföra något tungt arbete. 

GOTTELARS STUGA

STENHUGGERISTENAR

Som komplement till fisket sålde Lars ”plättser” (småkakor) och karameller och utförde diverse ärenden, som att hämta barnmorskan från Svenneby när det behövdes. Lars ansågs även vara synsk och kunde hjälpa till med att hitta saker som försvunnit. Namnet Gotte kommer sig troligtvis av att hans farfars soldatnamn sägs vara Gothe. Gotte-Lars stuga var också en samlingsplats dit man gick för att få och leverera nyheter.

TJURPANNAN OCH GREBBESTAD

Tisdagen bjöd på sol och skurar som vanligt här. Vi åkte norrut mot Tjurpannans naturreservat. Det är ett av Bohusläns mest karga, dramatiska och fascinerande kustområden, beläget strax norr om Grebbestad. Till skillnad från många andra delar av skärgården saknar Tjurpannan en skyddande barriär av öar utanför sig, vilket gör att det öppna havet dånar rakt in mot land. Detta gör området ökänt bland sjöfarare för sina lömska strömmar och kraftiga vågor, men också till en spektakulär plats att besöka.

Vandringen runt Tjurnacken innehåller både vidsträckta, renspolade granithällar, djupa klyftor och som formats av inlandsisen och havets outtröttliga nötning. På grund av de hårda vindarna och det saltstänkta klimatet är växtligheten extremt karg och domineras av ljunghedar, enbuskar och vindpinade tallar som hukar i skrevorna. Trots den tuffa miljön rymmer reservatet en unik flora och fauna, med sällsynta strandväxter och ett rikt fågelliv.

Vi gick halva sträckan men fegade ur när hällarna blev allt knepigare att forcera, vi hade dessvärre glömt gåstavarna hemma. Men det blev ändå en enastående upplevelse som lockar oss tillbaka. 

TJURPANNANS HÄLLAR

VILA PÅ BRYGGA

Lunchsugna styrde vi kosan mot Grebbestad. Den gamla fiskebyn är verkligen charmerande utan turisthorder, trafikkaos och fullsatta restauranger. Vi åt en utsökt fiskgryta på Sälta bar och krog till stadens öl Close to Water, från ett av Sveriges äldsta mikrobryggeri. Vi inser nu att Bohuslän bäst ska besökas i maj, när våren kommer, vädret är fint och vi får vara nästan ensamma. De enda vi möter i Grebbestad är seniorer 80+ från Stockholm som är eleganta i fina fritidskläder och samtalar bildat och belevat.

VALÖN OCH TORP

Dagsprogrammet börjar sätta sig. Efter frukost fixar vi ofta lyxiga picnic mackor och en termos full med cappuccino. Sedan bär det av till någon av alla fantastiska vandringsleder. På eftermiddagen blir det en bilutflykt till någon mindre känd kustby.

Dagens tripp går till Valön som ligger norr om Bovallstrand och är omtalad som lättgången och extra vacker. Den börjar genom karg natur och strandängar. Här växer stora fält av lundviva och trift. Lundvivan liknar gullviva men är större och saknar doft. Trift ser ut som låg gräslök med lilarosa blommor. Blomfälten smälter väl in bland de svarta kobbarna. Vi tar paus på fiskarens bänk och käkar lunch. 

TRIFT BLOMMOR

LUNDVIVA

Småningom når vi själva Valön, en stor kal kobbe med släta hällar. Vandringen är lätt och fortsätter över släta hällar, omgivna av glittrande vågor. Vi möter flera äldre seniorer i stiliga vandringskläder och gåstavar, som utan problem tar sig fram även över kullriga områden. Den sista delen får vi hoppa på stora stenar i stranden, det gäller att ta ett steg i taget. Sedan går vi genom en kohage där ett gäng uttråkade biffkor ligger i strandkanten och glor ointresserade på oss. 

VALÖNS HÄLLAR

Efter vandringen reser vi till Torp shoppingcenter och bunkrar upp mat. Här är maten ca 20 % billigare än i våra lokala Coop och Ica och utbudet är 100 ggr större. Torp har nu vuxit enormt sedan vi besökte den 2011. I en enorm galleria finns de flesta stora kedjor och många restauranger. Vägen dit är snabb och lättkörd på E6. Där köper vi gåstavar för att underlätta vandrandet.

GÖRANS Ö, ÖDBY Ö OCH SMÖGEN

Allvetaren Gemini har gett oss många bra rekommendationer till lagom långa vandringar längs kusten. Idag började vi vandra i solen runt Görans ö. Egentligen heter den S:t Görans ö och ligger vackert belägen precis vid Hunnebostrands hamnområde.

Förr i tiden användes ön främst av lokalbefolkningen för fiskets behov, där man torkade sina nät och fiskeredskap på garnräckor. Sedan 1935 har ön varit förbunden med fastlandet via en hängbro, som på senare år har kompletterats med stabila träspänger för att göra naturen mer tillgänglig.

Idag är det en mycket populär destination för både lokalbor och turister som söker klippbad, fantastiska skärgårdsvyer i väster och välbevarad kulturmiljö. Längs öns vandringsled bjuds besökare på magnifika naturupplevelser och vackra solnedgångar över havsbandet. Vi kunde njuta av vandringen nästan ensamma och åt härliga picnic mackor och espresso kaffe med mjölk i solen. 

GÖRANS Ö

Efter lunch fortsatte Margareta och Hjalmar vandringen över bron som går från Hunnebostrand till Ödby ö, och jag körde 174:an dit. Skylten till avtagsvägen var oansenlig och smutsig. Vägen till byn är smal och i dåligt skick men går genom vacker natur. När vi möttes sa Margareta, att vi måste åka tillbaka till bron, där är något man måste se.

Där fann vi ingen öde by utan ett riktigt hideaway, en stor och tjusig nybyggd by med en jättelik båthamn, helt avskild och dold från de flesta håll. Vi gissar att här har välbeställda från alla Sveriges rika områden köpt stiliga hus för att kunna vara ifred från andra turister och nyfikna, men ändå med bro till restauranger och affärer i Hunnebostrand. 

ÖDBY Ö

Eftermiddagen tillbringades i Smögen där nästan allt är öppet men turisterna är fåtaliga. Smögenbodarna var en enkla gång sjöbodar där de lokala fiskarna förvarade sina redskap, saltade sill och lagade nät. Idag har många av dessa ikoniska bodar och de tillhörande skärgårdshusen runt omkring blivit otroligt eftertraktade som sommarbostäder, lyxiga sjöbodar, gallerier och boutiquer. Området förvandlas varje sommar till en riktig samlingsplats för semesterfirare, seglare och många välbärgade stockholmare och göteborgare som vill njuta av västkustidyllen.

För enskilda sjöbodar på Smögenbryggan som säljs med äganderätt har priserna på den öppna marknaden krupit upp mot toppnoteringarna på 3,5 till 4 miljoner kronor. Ett exempel är en nyrenoverad sjöbod i två plan (ca 45 kvm) strax intill Smögenbryggan som lades ut med ett utgångspris på 4 miljoner kronor. Även den välkända Ringareskärsboden centralt på bryggan har legat ute i de prisklasserna.

Vi avslutar dagen men en kall öl i behagligt lugn på Smögenbryggan och betänker hur de rika alltid tar för sig det bästa.

TJUSIGA VANDRINGAR, UNDERBARA SMÅ BILVÄGAR OCH TROLLSKA BERG

Efter några dagar har vi redan blivit svårt förälskade i naturen runt Hunnebostrand och Sotenäs. Många blir förtjusta i de pittoreska kustbyarna eller de vackra golfbanorna, och visst är de fina. Men vi gillar mest de spektakulära vandringarna, de underbara små vägarna och de skulpturala bergen som reser sig högt över landskapet. Vi noterar att drömmen hos alla bosättare här är att hitta ett hus som ligger intill eller omgivet av några sagolika bergsformationer. Vi lider ibland av bergtagen, det vore ett projekt att fotografera alla dessa hus kramade av trolska berg.

Vi har undersökt och kommit fram till att det finns flera olika arter av berg Många berg reser sig rakt upp ur från de i övrigt platta åkrarna och ängarna, ibland upp till 50 meter. De har väldigt olika former. Bullabergen ser ut som vår skapare har knådat ihop stora bullar av sten och klämt samman dem till ett berg. Limpabergen består av knådade stora stenlimpor som travats ovanpå varandra.

Släthällarna är de snällaste och ligger praktiskt nog nära havet och passar för lugna vandringar. Plattbergen har bara släta och polerade bergssidor som reser sig rakt och högt. Blockbergen är till och med lite skrämmande, de består av stora lådliknande jätteblock med raka kanter som ligger travade i högar. Så finns till slut bergen som lyser rött i solen och består av röd granit. Många tycks ha överlevt de flitiga stenhuggarna som borrade, sprängde och knackade sönder dem under stora delar av de senaste århundradena. 

Efter ett försök idag att vandra i sydliga Ramsviken i häftig blåst och duggregn gav vi upp och åkte istället den vackra kustvägen här 174 mot Hamburgsund. Vi fann då Gerleborgsvägen efter Bovallstrand som snirklar sig längs kusten bland vackra hus och stiliga vyer över fjorden. Man kan sedan fortsätta till Svenneby och längre upp på kusten. Hela denna udde och Furön är en absolut dröm för njutåkare som vi.

I Hamburgsund tog vi Sveriges kortaste linfärja till Hamburgön, men den var inte riktigt så fin som restipsen sa. Vänstra vägen följde strandkanten och där låg flera fina hus. Där fick man vända och vi tänkte åka också den högra vägen, men hoppade över det för på vägskylten stod med stora bokstäver VÄND IGEN. (Vid senare besök inses att vi missförstod skylten. Vägen heter lustigt nog Vänd igen. Den är lång och vacker värd ett besök.)

Väl tillbaka i Hamburgsund blev vår bil påbackad av en senior med stor Mercedes SUV med kroken, trist för det kräver alltid massa arbete och väntan innan bilen är reparerad.

UPPTÄCKTSRESAN TILL BOHUSLÄN

Förra gången vi besökte Bohuslän 2011 bodde vi i en liten Friggebod som luktade mögel, det regnade kraftigt varje dag och de pittoreska kustbyarna fulla med folk som trängdes, vi fick alltid parkera utanför byn och gå långt till sevärdheterna. Som tur vad hälsade vi på barn och barnbarn så resan var trots allt lyckad. Men vi har inte längtat tillbaka.

Nu hoppas vi på bättre väder, trevligare hus och färre turister.

Vi har flyttat in i det lilla Airbnb huset i Bögabacka Långhagen i Hunnebostrand. Det är ett litet torp från slutet av 1800-talet där ägarens farmor bodde ända fram till 1970-talet.

När vi såg huset tänkte vi båda, hur i allsin dar ska vi kunna bo i den lilla stugan? Det visade sig snart att huset var betydligt större än det såg ut på utsidan. Vi har räknat stegen åt ena hållet och åt andra hållet inomhus och kommit fram till att ytan är ungefär 65 m², både i bottenvåningen och i övervåningen. Huset är gammaldags charmigt och i gott skick, men inredning och möbler ser ut att vara från 1950-talet. Det känns lite som att bo i ett tidsriktigt museihus. Det ligger ensligt mitt i den vackra lövskogen men omgivet av trädgård och ängar. Vi alla trivs toppen här. 

I huset finns gott om olika instrument, elgitarr, akustisk Lewin gitarr, basgitarr, alla stämda samt trumpet, balalajka och piano, tillräckligt för en lagom orkester. Vi klinkade ovant och försiktigt några melodier på Lewingitarren.

Idag har vi följt Allvetarens (Gemini) absoluta rekommendation att besöka kanske den vackraste platsen i hela Bohuslän, nämligen Ramsviken. Det är en ganska stor ö strax utanför Hunnebostrand som man kommer till genom att köra en enfilig bro över Sotenäs kanal. Vägen norrut följer sedan kanalen genom ett alldeles fantastiskt vackert landskap. När vi närmar oss slutet på ön övergår naturen till släta hällar och kullriga småberg. Där ligger ganska många små och vackra vita hus där sommarturisterna kan njuta ensligheten. 

Runt hela ön går mycket populära vandringar som många människor går varje dag. Margareta och Hjalmar gick en lång vandring som de tyckte var en av de trevligaste på mycket länge. Vi åkte sedan söderut på ön där naturen ganska snabbt övergick i helt släta hällar i stort sett utan vegetation. Där åt vi lunch i bilen för det blåste relativt kraftigt.

Till middagen åt vi som sig bör färska räkor från västkusten tillsammans med Rana Tortellini med prosciutto och kallt vitt Chardonnay vin, verkligen smarrigt.

EN SOLSKENSHISTORIA I KATALONIEN

Vi hade i alla fall tur ned vädret, brukar man säga, efter den charmiga filmen där allt gick på tok på resan men solen sken (orginalet). Men denna gång blev vår resa till spanska våren en solskenshistoria både vad gäller väder, upptäcktsresor och allt praktiskt däromkring - och ett trevligt besök av barn och barnbarn.

Vi har nog aldrig förr upplevt en resa så helt utan trassel och strul. Under nästan alla våra resor har det strulat på något sätt, har det inte varit försenat flyg, trassel med hyrbilen, svårt att hitta fram till huset, så brukar det ofta vara något som fattas, tex vackert väder eller varmvatten 

Den här gången log turen mot oss. Utom de två första dagarna med häftig blåst har solen skinit från en klarblå himmel. Temperaturen på dagen låg hela tiden runt 20-25 gr, men det var rejält kallt de flesta nätter (kvällen innan vi åkte hem började det störtregna och det fortsatte tills vi flög iväg).

Airbnb husen har varit över förväntan, trevligt planerade, allt fanns och fungerade, även snabbt wifi. Det var kanske inte oväntat, vi väljer bara hus med högsta betyg av tidigare besökare.

Genom att planera alla utflykter noga långt före resan med hjälp av Allvetaren (Gemini) hade vi färdiga turer till allt vi vill se, som de vackra bergen, vinfälten, fruktodlingarna, sevärdheter, kustens serpentinvägar och fina byar, allt med detaljer som vägval, vilken tid det tar, vad man ska hålla utkik efter osv. Även om vi förr använt reseböcker, resemagasin, resebloggar och papperskarta har vi aldrig kunnat få så hög kvalitet och noggrannhet på resorna som när vi använde AI. Vårt behov av det oväntade infriades ändå ofta genom att vi åkte vilse.

Givetvis kostar det rejält med pengar, men sammanlagt blev det inte alls så dyrt som vi hade befarat. Huset i Tarragona där vi bodde i 8 dagar kostade 1.263 kr per dag, de 10 dagarna Torroella kostade 1.671 kr per dag. Både husen tillhandahöll lakan, handdukar, tvål, tvättmedel mm, och även en Cava i kylen som välkomstpresent. Det är svårt att få hotell för dessa priser, speciellt inte så välbelägna som dessa hus. Hyrbilen kostade 6.922 kr för 19 dagar och hotellet 4.500 kr för 3 nätter. Sammanlagt kostade vår hyra för hus och bil 39.862 kr.

Det är intressant att jämföra med vår resa 3 veckor till Andalusien 2025. Den kostade 39.586 kr med halvpension och 11.500 kr för bilhyra, totalt 51.086 kr.

Troligen var vår resa till Katalonien totalt sett billigare än den till Andalusien. Även om vi själva betalar mat och dryck är ju det ungefär hälften så dyrt jämfört med i Sverige (utom för ost). Likaså är det nästan generande billigt att äta och dricka på de flesta restauranger. Bensinen kostade bara 16 kr per liter. Lägger vi på dessa utgifter enligt våra Visa kort blev denna resa billigare än om vi hade köpt samma paketresa till Andalusien i år, det är uppmuntrande.

Våren i skarven mellan mars och april var nog ganska perfekt om man som vi vill uppleva sol och värme utan den turistchock som drabbar Spanien längre fram på sommaren. Det går knappast att beskriva hur snabbt våren exploderade dag från dag under våra bilutflykter, från ett ganska grått Katalonien de första dagarna utan grönt gräs, blad på lövträden och blommor i diken och ängar. Sedan såg vi knoppar brista, utan synbar smärta, på träd och fält. Efter tre veckor när det var dags för hemresa var våren över och naturen glimrade i sin sommarskrud.

Våra intryck av alla spanjorer vi mötte liknar den vi upplevde i Andalusien, de allra flesta ler, är vänliga och skrattar ofta. Nästan alltid förstår och talar de lite engelska. Vi mötte aldrig den turisttrötthet som vi erfarit hos personer i flera andra länder i Sydeuropa. Kanske har de gått i turistskola vad vet vi, men det goda bemötandet har bidragit till vår trivsel på resan.

BARCELONA PÅ 24 TIMMAR

Vi har aldrig varit i Barcelona men åkt igenom med bil för årtionden sedan. Ärligt talat har vi inte längtat dit heller, våra familjer och vänner som varit där är väldigt oense om staden är trevlig eller överhypad. Den är ju känd för intressant arkitektur, fina restauranger, häftiga parker, stiliga shoppingavenyer mm, men också för enorma köer och trängsel med turister som alla vill besöka samma sevärdheter. Många vänner och bekanta har dessutom blivit bestulna på plånböcker och värdesaker i staden som också är berömd för sina enormt många ficktjuvar.

Så vi bestämde att denna gång bara göra en kort rekognosering i Barcelona för att se om den är värd ett återbesök.

Efter ankomsten till hotellet nära flygplatsen på eftermiddagen tog vi en promenad i omgivningarna längs floden El Llobregat. Dess stränder är buskiga med vass och träd 40-5O meter upp till vägar och hus. Efter en stund såg vi att i buskagen var fulla med små skjul och kojor, omgivna av skräp och övergivna prylar. Vi frågade Allvetaren vad detta var, och han berättade att det är en blandning av informella bosättningar och illegala odlingslotter som vuxit fram i gränslandet mellan staden, flygplatsen och naturen. 

De som bor i dessa skjul är främst personer i extrem social utsatthet, såsom papperslösa migranter och hemlösa som hamnat utanför det officiella skyddsnätet. Det är svårt att ange en exakt siffra på hur många de är eftersom gruppen är rörlig och myndigheterna periodvis genomför avhysningar, men det rör sig ofta om ett hundratal personer som lever utspridda i små kluster dolda av vegetationen. Många av skjulen används dock inte som bostäder dygnet runt, utan fungerar som enkla raststugor för lokala invånare som utan tillstånd odlar på flodbanken.

Livet i dessa skjul präglas av en total avsaknad av laglig infrastruktur, vilket tvingar fram provisoriska lösningar för de mest grundläggande behoven. Vatten hämtas oftast i dunkar från offentliga fontäner i närliggande bostadsområden eller tas direkt från floden och bevattningskanaler, vilket innebär stora hälsorisker. Det finns inget avloppssystem alls, så sanitära behov sköts i naturen eller genom att avfall grävs ner, vilket tär hårt på flodens ekosystem.

När det gäller elektricitet används ibland små solpaneler eller bilbatterier för att ladda mobiltelefoner, medan bensingeneratorer eller direkt livsfarliga tjuvkopplingar till det närliggande gatunätet används i de fall där mer ström behövs.

Det är en tillvaro i en juridisk och social gråzon där människorna lever under ständigt hot om vräkning i takt med att flygplatsen och kommunen vill exploatera eller skydda marken.

Dagen efter denna inspirerande upptäckt tog vi tunnelbanan till Sagrada Familia Det var en fantastiskt upplevelse. Stationer, tåg, soffor, hissar och rulltrappor är rena och välskötta och allt fungerar. Biljettköp och orienteringsskyltar är så enkla att resan blir trevlig i stället för stressig. Dit borde Stockholms politiker och SL chefer åka och studera. I Stockholm är rulltrappor och hissar ofta trasiga och stängda i veckor och ibland månader. Vem har sett en rulltrappa på Åhlens eller NK trasig i så länge, de fixas på några dagar - de har väl sådana servicekontrakt med leverantörerna.

Väl framme vid kyrkan, som snart är klar efter hundratals år, ser vi inte så mycket på den som kaoset runt omkring. Där trängs tusentals turister och knäpper bilder med sina telefoner. Vi har ju redan sett fantastiska bilder på nätet, och flyr därifrån. Just då kommer en röd rundtursbuss hop on hop off och vi kastar oss på utan att ta reda på var den ska åka eller hur lång tid det kommer att ta. 

Första halvtimmen är deprimerande, kvarteren och husen är fula och slitna, det finns inga uteserveringar, det är skräpigt i rännstenen. Sedan kommer vi fram till hamnen, då förstår vi att det finns fantastiska platser vi vill besöka.

Port Vell är den gamla hamnen och ligger precis där den kända boulevarden La Rambla möter havet vid Columbusmonumentet. Området genomgick en total förvandling inför de olympiska spelen 1992, då det gjordes om från ett slitet industriområde till en modern och öppen mötesplats för både invånare och turister. I hamnen kan man besöka det stora akvariet, shoppa i gallerian Maremagnum eller ta en tur med de klassiska sightseeingbåtarna Las Golondrinas. Här finns också det katalanska historiska museet och den kända linbanan som går tvärs över vattnet upp till berget Montjuïc. Det är en plats som man gärna vill återvända till. 

Sedan åker bussen vidare på de snirkliga vägarna upp på berget Montjuic. Allt blir otroligt vackert och intressant, utsikten, byggnader, parker, museer osv.

Berget Montjuïc reser sig som en grön oas direkt söder om stadskärnan. Dess historia sträcker sig långt tillbaka som en strategisk utpost, och namnet betyder troligen judiska berget efter en medeltida begravningsplats. Under århundraden fungerade berget främst som ett stenbrott vars hållbara sandsten användes för att bygga stadens katedraler och palats, men det var också en plats för militärt försvar med fästningen på toppen som vaktade över hamnen. Den stora förvandlingen till det kultur- och nöjesområde vi ser idag skedde i två stora vågor: först inför världsutställningen 1929, då pampiga palats och trädgårdar anlades, och senare inför de olympiska spelen 1992 som gav berget dess moderna sportanläggningar. 

Man bör besöka Montjuïc för att njuta av den absolut bästa panoramautsikten över både havet och Sagrada Família. Det är en plats där historia, konst och natur smälter samman på ett sätt som få andra delar av staden gör. Bland de bästa platserna finns det ståtliga Palau Nacional som hyser Kataloniens nationella konstmuseum (MNAC), den färgstarka Joan Miró-stiftelsen och den magiska fontänen som bjuder på ljus- och musikshower. För den som gillar historia är ett besök på Montjuïc-slottet ett måste, medan arkitekturintresserade inte får missa Poble Espanyol, en "spansk by" med byggnadsstilar från hela landet. Dit vill vi gärna återvända.

Nedanför berget hamnar vi enorma bilköer och trottoarer packade med turister runt Plaza dEspana. Tydligen väntar massorna på någon världsberömd artist som de alla vill ta en bild på med sina telefoner.

Efter det glider vi in på den stora och vackra esplanaden Diagonal. I början har den 10 filer och vi far i den längst till höger och ser knappt vad som finns på andra sidan.

Allvetaren berättar att Avinguda Diagonal är stadens mest ikoniska och betydelsefulla gator, känd för att vara en av de få vägar som skär diagonalt genom stadens strikta rutnätsmönster. Gatan ritades av stadsplaneraren Ildefons Cerdà som en central del av hans omfattande Eixample-plan under mitten av 1800-talet, även om arbetet med att färdigställa den sträckte sig långt in på 1900-talet. Syftet var att skapa en bred huvudåder som förenade stadens östra och västra delar och som samtidigt underlättade flödet i den växande metropolen. Idag domineras gatan av en blandning av kommers och arkitektonisk elegans, där lyxbutiker, huvudkontor för stora banker och moderna kontorskomplex kantar trottoarerna tillsammans med breda cykelvägar och spårvagnsspår.

Längs den elva kilometer långa avenyn finns flera imponerande sevärdheter som speglar Barcelonas kärlek till unik arkitektur. Här hittar man exempelvis Casa Comalat med sin fantasifulla modernistiska fasad och det riddarslottsliknande Casa de les Punxes, ritat av Josep Puig i Cadafalch. I den östra änden av gatan reser sig den moderna skyskrapan Torre Glòries, tidigare känd som Torre Agbar, som blivit en symbol för stadens tekniska utveckling.

En intressant kuriosa är att Diagonalen faktiskt delar staden i två sociala och ekonomiska sfärer; historiskt sett har de mest välbärgade områdena legat "ovanför" Diagonalen, mot bergen till. Dessutom är gatan så lång att den passerar genom nästan alla stadens olika atmosfärer, från de glittriga shoppingkvarteren nära Passeig de Gràcia till de ultramoderna och havsnära delarna vid Diagonal Mar.

Vi hoppar av i de kvarter som är känt för sina ståtliga och stora klassiska hus och kallas Eixample, vilket betyder utvidgningen på katalanska. Stadsdelen skapades under 1800-talet när staden behövde expandera utanför sina gamla stadsmurar och ritades av stadsplaneraren Ildefons Cerdà. Området är världsberömt för sitt unika rutnätsmönster med åttkantiga kvarter där hörnen är avskurna för att skapa rymd och ljus. Det var här den rika borgerligheten slog sig ner under den katalanska modernismen, vilket resulterade i en otrolig arkitektonisk rikedom med ornamenterade fasader, smidesbalkonger och stora våningar med högt till tak. Inom Eixample hittar man även den så kallade Guld kvadraten, Quadrat d'Or, där koncentrationen av vackra byggnader är som störst, inklusive berömda verk av Antoni Gaudí som Casa Batlló och La Pedrera. Idag fungerar stadsdelen som stadens eleganta hjärta där exklusiv shopping på Passeig de Gràcia blandas med pampiga bostadshus och breda, trädkantade avenyer. 

Efter ha överväldigats under resan av fula kvarter och ännu fulare extrema nya hus, som arkitekter gissningsvis ritat för att brutalisera staden, blir nu knäsvaga av alla klassiska hus som överlevt den rasande modernismen i Barcelona. Där stiger vi av, fikar och käkar en macka på Starbucks, och antecknar att det finns många platser i staden vi vill återvända till. Rekognoseringen var lyckad.

VINFÄLT OCH VACKRA BYAR

Nästa dag var det vindagen. Allvetaren (Gemini) har tipsat oss om att ett av de vackraste områdena i norra Katalonien är vinbygden alldeles söder om Pyreneerna, DO Emporda. Vi hittade igen en otroligt vacker liten väg GI524 mot Olot och körde sedan NV efter luktsinnet och papperskartan, men fann bara enstaka vingårdar. Då frågade vi Allvetaren igen, som sa ha tålamod och fortsätt på er väg 14 km. På vägen såg vi något häftigt, en fåraherde som tillsammans med 5 fårhundar vallar hundratals får på en stor grön äng helt utan staket. Jyckarna håller koll och ser till att ingen rymmer.

Där låg helt riktigt en gammal fin by med välskötta stenhus många hundra år gamla, smala gränder och enorma vinfält omkring, Garriguella. Den ligger i hjärtat av Emporda och i byn finns många berömda vingårdar, både kooperativ och aktiebolag. Byn var full av skrytbilar och finfolk som valsade runt och smuttade vin till lunchen och vinprovade på restaurangerna. Vi käkade bara en macka och Starbucks iskaffe och drog västerut, med de snöklädda Pyreneerna i norr och böljande vinfält i söder.

Resan hem började med en tidsödande och lång smal serpentinvägy högt uppe på bergen klädda med trista barrträd och buskar, en av få fulvägar vi har åkt här. Som vanligt kom vi hem efter 6 timmars bilutflykt, trött med otroligt nöjda.

Dagen efter var vi lite slitna. Men på bucketlistan fanns naturligtvis besök i Kataloniens pittoreska byar. Tyvärr hade vi efter många resdagar intrycket att de flesta byar och samhällen inte inbjuder oss till att stanna för stadsvandring. Antingen har de döda gamla stadskärnor omgivna med villamattor eller är det i vårt tycke ganska trista samhällen. Nästan alla flerfamiljshus är stora, slitna och gråbeiga. Vi inser att Skärholmen och Rinkeby är jämförelsevis ganska ok. Ibland tänker vi att Katalonien har de fulaste byggnader vi sett sedan våra besök i östra Europa. Även här har förorterna formats av socialismens strävan efter total funktionalitet och likhet, snarare än efter trivsamhet, variation och hemkänsla.

Villor och radhus är också oftast oväntat charmbefriade och påminner om fyrkantiga skokartonger med platta tak, ganska slitna och utan någon välskött trädgård. Överhuvudtaget är det väldigt lite blommor och planteringar i de flesta byar och samhällen, i bästa fall finns några trista krukor på stadens torg. Däremot är det mycket träd och alléer i alla städer och byar som vi besökt. De gör stadsmiljön trevlig och mindre ohälsosam, och ger skugga och skydd för alla fåglar.

Vårt sökande efter pittoreska små fiskebyar längs Costa Brava var dessutom länge ganska misströstande. Vi fann mest tråkiga badorter och kolossalt fula hotellkomplex som klättrade på bergen. Men till slut bestämde vi att resa till den ena efter den andra kustbyn och till slut fann vi några mysbyar.

Den lilla byn Llafranc ligger vackert i en smal vik omgiven av stora berg. Alla småhus och större byggnader är vita, välskötta och med fina trädgårdar. I den lilla hamnen ligger småbåtar på stranden och det finns många trevliga caféer och restauranger. Flera är fullsatta till lunch och vi får vänta på ett ledigt bord.

Vi lunchar som vanligt gott och obegripligt billigt, varefter de unga och friska gör en timmes vandring längs Spaniens GR som följer kusten från Frankrike till Gibraltar. Resan hem var dessutom igen vacker utan att vara läskig.

Några dagar senare hittade vi ännu en fin by söderut, Tamarui. Den var i det närmaste en kopia av Llafranc men mindre och utan GR och promenader längs Medelhavet.

Vi tror oss nu veta att fler byar längs bergskusten Costa Brava är vackra och besöka, som Tossa del Mar. De får vi spara till en annan gång.

MAFFIA OCH BILUTHYRARE

Vi själva och många släktingar och vänner har massor av historier om hemska upplevelser när de ska hämta ut sina bokade och betalda bilar på flygplatser. Vi själva har varit med om att bokningen försvunnit, att den billiga bilen vi bokat inte finns, att vi fått vänta timmar på parkeringen innan bilen levereras osv.

Idag har barn och barnbarn anlänt till Barcelona för att besöka oss, spela golf, vandra och exploatera vackra katalanska städer. Båda drabbas av hyrföretagens fulfix, eller maffiametoder. Äldsta sonens Norwegian flight är mer än två timmar försenad så hyrbilen hos Eurocar finns inte kvar, trots att han noggrant fyllt i alla uppgifter om flighten. Han tvingas betala för en ny bil för dubbla kostnaden. Det påstås att det står i det finstilta i kontraktet (Efter två veckor har Eurocar nu återbetalat extrakostnaden, utan att be om ursäkt).

Andra sonen hade i förväg bokat och betalat en bil hos en Avis som godkände dotterns nya körkort, men vid ankomsten vägrade de godkänna henne som andreförare. Där sprack hela planen med bilutflykter för familjen. Inget överraskar oss som hyr bilar, oavsett land, bolag, hyrmetod eller noggrannhet vid bokningen.

Sonen som foilar hittade en fin strand med uthyrning i byn Sant Pere Pescado. Under säsong är den full av kite surfare och foilare, så här års är det ganska lugnt.

Det är en överraskande trevlig kustby med en enorm strand. Vi ansluter till lunchen på en tapasbar där bara spanjorer äter. Vi serveras utmärkt omelettmacka, jätteräkor i het olja, vitlök och spansk chili och patata brava med romescosås. Det rök omkring oss hela tiden, alla spanska män på restaurangen höll i vänster hand två paket cigg, en telefon och en tändare, de tände på en cigg var 15 minut. Deras lunch bestod av en liten chipspåse och några kalla öl.

CADAQUES OCH CAP DE CREUS

Ett måste säger guider och tipsare i Katalonien är att besöka Salvador Dalis hem och lilla by på den norra kusten av Costa Brava. Vi slöåkte långsamt norrut och undvek som vanligt stora vägar och städer.

Vi passerade flera backspegelbyar, som vi nu kallar dem, så smala att man måste vika in backspeglarna för att kunna krypköra de enkelriktade vägarna längs de övergivna husen. Ofta är de små byarnas gamla hus i centrum stendöda, och folk bor istället i nya och fina hus runt den gamla byn. Men Gps och Google Maps envisas med att tvinga oss genom den gamla bebyggelsen, inte kul.

Därefter passerar vi semesterparadiset Rosa med jättestrand, seglare och surfare och far åter upp i bergen. Det är en mycket smal och vacker väg men jobbigt att köra. Ofta måste vi ligga bakom trötta cyklister innan man kan köra om och samtidigt se upp för bråttombilister.

Snart kommer vi över krönet och får en fantastisk utsikt över de vilda karga bergen och det blå havet i gnistrande sol. Då plötsligt hamnar vi i en stillastående kö långt ovanför Cadaques, som vi ser på långt avstånd. Åter påminns vi om att det är påsk och turistinvasion från Spanien och grannländerna.

Den eviga kön

Under en timme får “njuta” av utsikten över havet, byn och krypande köer. Till slut kommer vi till en liten väg ned mot en fabrik och lyckas vända bilen och åka hem. Alla andra bilister har tålamod och väljer att krypa minst ännu en timme, för att antagligen sedan leta efter parkering i en timme till.

Där lär vi oss några saker till, åk aldrig till heta besökstips, och framför allt inte under påskhelgen.

Cadaques, byn vi inte fick se

VULKANER I OLOT

Nästa utflykt går till ett berömt vulkanområde några mil nordväst om Girona. Katalonien har ett betydande vulkanområde i La Garrotxa, nära Girona. Parc Natural de la Zoone Vulcane finns över 40 vilande vulkaner och 20 lavaflöden. Området, som var aktivt för 700 000 till 10 000 år sedan, är känt för sina skogsklädda kratrar, vandringsleder och medeltida byar som Santa Pau. De mest kända vulkanerna är Santa Margarida (med en kyrka i kratern).

När vi efter lång resa genom serpentinvägar genom de vackra bergen insåg vi två saker, platsen lockar massor av turister från Frankrike, UK och Spanien, och att det var påskafton, alltså var alla parkeringar fulla, på vägarna köade bilar och hästar med vagn.

Så vi flyr därifrån ned till staden Olot. Det är en trevlig, intressant och stundtals vacker stad, helt igenkorkad med bilar och lastbilar. Inte en parkering finns. Den kanske stiligaste esplanaden är 200 meter lång och har två rader av enormt gamla plataner över 40 meter höga. Vi äter lunchmackor i en park med skugga från stora träd.

Vi far ut från staden på en av de vackraste vägarna i norra Katalonien C63, den går i en dal bredvid en ravin omgiven av höga berg helt täckta av lövträdsskogar. Det har vi aldrig upplevt någon gång i något land, frågan är om det finns någon annanstans. Vi ser att det är skogar enligt den stränga definitionen, skogar med träd av olika arter och ålder, både levande och döda. Just nu slår bladen ut och här och här och var blommar träden så de ser ut som täckta av snö. Terrängen är dock totalt igenomtränglig, där kan ingen vandra och det är tveksamt om några djur trivs där. Man undrar om de enorma lövskogar som en gång täckte södra och Mellansverige också var lika täta, mörka och fulla av sly och buskar, skogar som endast människor med machete eller yxa kan korsa.

Några dagar senare beger vi oss till vulkanerna igen och de unga och friska gör en 2 timmars vandring i området. De berättar att om man inte visste att leta efter kraterna skulle man inte se dem. Stigen passerar de flesta stora sevärdheter, men vandrarna uppskattar mest den enastående vackra naturen som omger groparna. Just nu blommar alla vårblommor, bla sådana som liknar vitsippor och gullvivor, men de luktar knappast något till skillnad mot våra hemma. Deras picknick med utsikt över bergen var något alldeles extra.