BARCELONA PÅ 24 TIMMAR

Vi har aldrig varit i Barcelona men åkt igenom med bil för årtionden sedan. Ärligt talat har vi inte längtat dit heller, våra familjer och vänner som varit där är väldigt oense om staden är trevlig eller överhypad. Den är ju känd för intressant arkitektur, fina restauranger, häftiga parker, stiliga shoppingavenyer mm, men också för enorma köer och trängsel med turister som alla vill besöka samma sevärdheter. Många vänner och bekanta har dessutom blivit bestulna på plånböcker och värdesaker i staden som också är berömd för sina enormt många ficktjuvar.

Så vi bestämde att denna gång bara göra en kort rekognosering i Barcelona för att se om den är värd ett återbesök.

Efter ankomsten till hotellet nära flygplatsen på eftermiddagen tog vi en promenad i omgivningarna längs floden El Llobregat. Dess stränder är buskiga med vass och träd 40-5O meter upp till vägar och hus. Efter en stund såg vi att i buskagen var fulla med små skjul och kojor, omgivna av skräp och övergivna prylar. Vi frågade Allvetaren vad detta var, och han berättade att det är en blandning av informella bosättningar och illegala odlingslotter som vuxit fram i gränslandet mellan staden, flygplatsen och naturen. 

De som bor i dessa skjul är främst personer i extrem social utsatthet, såsom papperslösa migranter och hemlösa som hamnat utanför det officiella skyddsnätet. Det är svårt att ange en exakt siffra på hur många de är eftersom gruppen är rörlig och myndigheterna periodvis genomför avhysningar, men det rör sig ofta om ett hundratal personer som lever utspridda i små kluster dolda av vegetationen. Många av skjulen används dock inte som bostäder dygnet runt, utan fungerar som enkla raststugor för lokala invånare som utan tillstånd odlar på flodbanken.

Livet i dessa skjul präglas av en total avsaknad av laglig infrastruktur, vilket tvingar fram provisoriska lösningar för de mest grundläggande behoven. Vatten hämtas oftast i dunkar från offentliga fontäner i närliggande bostadsområden eller tas direkt från floden och bevattningskanaler, vilket innebär stora hälsorisker. Det finns inget avloppssystem alls, så sanitära behov sköts i naturen eller genom att avfall grävs ner, vilket tär hårt på flodens ekosystem.

När det gäller elektricitet används ibland små solpaneler eller bilbatterier för att ladda mobiltelefoner, medan bensingeneratorer eller direkt livsfarliga tjuvkopplingar till det närliggande gatunätet används i de fall där mer ström behövs.

Det är en tillvaro i en juridisk och social gråzon där människorna lever under ständigt hot om vräkning i takt med att flygplatsen och kommunen vill exploatera eller skydda marken.

Dagen efter denna inspirerande upptäckt tog vi tunnelbanan till Sagrada Familia Det var en fantastiskt upplevelse. Stationer, tåg, soffor, hissar och rulltrappor är rena och välskötta och allt fungerar. Biljettköp och orienteringsskyltar är så enkla att resan blir trevlig i stället för stressig. Dit borde Stockholms politiker och SL chefer åka och studera. I Stockholm är rulltrappor och hissar ofta trasiga och stängda i veckor och ibland månader. Vem har sett en rulltrappa på Åhlens eller NK trasig i så länge, de fixas på några dagar - de har väl sådana servicekontrakt med leverantörerna.

Väl framme vid kyrkan, som snart är klar efter hundratals år, ser vi inte så mycket på den som kaoset runt omkring. Där trängs tusentals turister och knäpper bilder med sina telefoner. Vi har ju redan sett fantastiska bilder på nätet, och flyr därifrån. Just då kommer en röd rundtursbuss hop on hop off och vi kastar oss på utan att ta reda på var den ska åka eller hur lång tid det kommer att ta. 

Första halvtimmen är deprimerande, kvarteren och husen är fula och slitna, det finns inga uteserveringar, det är skräpigt i rännstenen. Sedan kommer vi fram till hamnen, då förstår vi att det finns fantastiska platser vi vill besöka.

Port Vell är den gamla hamnen och ligger precis där den kända boulevarden La Rambla möter havet vid Columbusmonumentet. Området genomgick en total förvandling inför de olympiska spelen 1992, då det gjordes om från ett slitet industriområde till en modern och öppen mötesplats för både invånare och turister. I hamnen kan man besöka det stora akvariet, shoppa i gallerian Maremagnum eller ta en tur med de klassiska sightseeingbåtarna Las Golondrinas. Här finns också det katalanska historiska museet och den kända linbanan som går tvärs över vattnet upp till berget Montjuïc. Det är en plats som man gärna vill återvända till. 

Sedan åker bussen vidare på de snirkliga vägarna upp på berget Montjuic. Allt blir otroligt vackert och intressant, utsikten, byggnader, parker, museer osv.

Berget Montjuïc reser sig som en grön oas direkt söder om stadskärnan. Dess historia sträcker sig långt tillbaka som en strategisk utpost, och namnet betyder troligen judiska berget efter en medeltida begravningsplats. Under århundraden fungerade berget främst som ett stenbrott vars hållbara sandsten användes för att bygga stadens katedraler och palats, men det var också en plats för militärt försvar med fästningen på toppen som vaktade över hamnen. Den stora förvandlingen till det kultur- och nöjesområde vi ser idag skedde i två stora vågor: först inför världsutställningen 1929, då pampiga palats och trädgårdar anlades, och senare inför de olympiska spelen 1992 som gav berget dess moderna sportanläggningar. 

Man bör besöka Montjuïc för att njuta av den absolut bästa panoramautsikten över både havet och Sagrada Família. Det är en plats där historia, konst och natur smälter samman på ett sätt som få andra delar av staden gör. Bland de bästa platserna finns det ståtliga Palau Nacional som hyser Kataloniens nationella konstmuseum (MNAC), den färgstarka Joan Miró-stiftelsen och den magiska fontänen som bjuder på ljus- och musikshower. För den som gillar historia är ett besök på Montjuïc-slottet ett måste, medan arkitekturintresserade inte får missa Poble Espanyol, en "spansk by" med byggnadsstilar från hela landet. Dit vill vi gärna återvända.

Nedanför berget hamnar vi enorma bilköer och trottoarer packade med turister runt Plaza dEspana. Tydligen väntar massorna på någon världsberömd artist som de alla vill ta en bild på med sina telefoner.

Efter det glider vi in på den stora och vackra esplanaden Diagonal. I början har den 10 filer och vi far i den längst till höger och ser knappt vad som finns på andra sidan.

Allvetaren berättar att Avinguda Diagonal är stadens mest ikoniska och betydelsefulla gator, känd för att vara en av de få vägar som skär diagonalt genom stadens strikta rutnätsmönster. Gatan ritades av stadsplaneraren Ildefons Cerdà som en central del av hans omfattande Eixample-plan under mitten av 1800-talet, även om arbetet med att färdigställa den sträckte sig långt in på 1900-talet. Syftet var att skapa en bred huvudåder som förenade stadens östra och västra delar och som samtidigt underlättade flödet i den växande metropolen. Idag domineras gatan av en blandning av kommers och arkitektonisk elegans, där lyxbutiker, huvudkontor för stora banker och moderna kontorskomplex kantar trottoarerna tillsammans med breda cykelvägar och spårvagnsspår.

Längs den elva kilometer långa avenyn finns flera imponerande sevärdheter som speglar Barcelonas kärlek till unik arkitektur. Här hittar man exempelvis Casa Comalat med sin fantasifulla modernistiska fasad och det riddarslottsliknande Casa de les Punxes, ritat av Josep Puig i Cadafalch. I den östra änden av gatan reser sig den moderna skyskrapan Torre Glòries, tidigare känd som Torre Agbar, som blivit en symbol för stadens tekniska utveckling.

En intressant kuriosa är att Diagonalen faktiskt delar staden i två sociala och ekonomiska sfärer; historiskt sett har de mest välbärgade områdena legat "ovanför" Diagonalen, mot bergen till. Dessutom är gatan så lång att den passerar genom nästan alla stadens olika atmosfärer, från de glittriga shoppingkvarteren nära Passeig de Gràcia till de ultramoderna och havsnära delarna vid Diagonal Mar.

Vi hoppar av i de kvarter som är känt för sina ståtliga och stora klassiska hus och kallas Eixample, vilket betyder utvidgningen på katalanska. Stadsdelen skapades under 1800-talet när staden behövde expandera utanför sina gamla stadsmurar och ritades av stadsplaneraren Ildefons Cerdà. Området är världsberömt för sitt unika rutnätsmönster med åttkantiga kvarter där hörnen är avskurna för att skapa rymd och ljus. Det var här den rika borgerligheten slog sig ner under den katalanska modernismen, vilket resulterade i en otrolig arkitektonisk rikedom med ornamenterade fasader, smidesbalkonger och stora våningar med högt till tak. Inom Eixample hittar man även den så kallade Guld kvadraten, Quadrat d'Or, där koncentrationen av vackra byggnader är som störst, inklusive berömda verk av Antoni Gaudí som Casa Batlló och La Pedrera. Idag fungerar stadsdelen som stadens eleganta hjärta där exklusiv shopping på Passeig de Gràcia blandas med pampiga bostadshus och breda, trädkantade avenyer. 

Efter ha överväldigats under resan av fula kvarter och ännu fulare extrema nya hus, som arkitekter gissningsvis ritat för att brutalisera staden, blir nu knäsvaga av alla klassiska hus som överlevt den rasande modernismen i Barcelona. Där stiger vi av, fikar och käkar en macka på Starbucks, och antecknar att det finns många platser i staden vi vill återvända till. Rekognoseringen var lyckad.