I APPLADALEN I KATALONIEN

Vi har flera gånger åkt på höstlig smakprovning i Österlen och längs Humlestigen i Skåne, det är imponerande odlingar och delikata äpplen. När vi sedan kom till Yakimadalen i Washington state 2008 förstod vi hur småttiga de är.

Dalen ligger omgärdad av höga berg, jorden är extremt fruktbar och den är fjärde största äppelproducenten i världen. Man åker timme efter timme genom rationella äppelåkrar, och då slås man av ytterligare ett särdrag i USA. Man är så specialiserad i de olika staterna efter sina förutsättningar. Några stater odlar vete, andra majs, andra åter frukt eller vin, somliga odlar cottonwood träd. Inte som i Europa där alla länder odlar nästan allt.

Nästa utflykt i de katalanska bergen går från Tarragona till Mora d’Ebre, Miravet och slutar Benifallet. Den kallas naturväg längs den stora vackra floden Ebre och ska visa oss mjuka  landskap med mycket ljus, enligt Allvetaren.

Det blev inte riktigt som han förutsåg, istället mötte vi överraskning efter överraskning. Vi kom efter någon timme till floden, och följde den några minuter. Sedan åkte vi in i Appladalen i Katalonien. Mil efter mil ser vi fruktträd, troligen mest äpplen som har blommat färdigt. Byarna består huvudsakligen av fruktföretagens lokaler och lager, och enkla bostäder till alla nordafrikaner som kommer hit och skördar frukterna. De har mystiska jättelånga lador med fönsterhål utan glas men med jalusier som kan öppnas och stängas, antagligen för att mellanlagra och sortera skördarna. Uppenbarligen har även denna dal sällsynt goda jordar och en gynnsam växtzon.

Efterhand går vägen upp i bergen igen, trots det fortsätter äppelodlingarna, nu klättrar träden på de branta bergen. Men under flera mil ser vi inte den utlovade floden. Vägen är enfilig och extremt kurvig, den kräver en vaken förare varje minut. 

Just när vi givit upp hoppet kör vi in på en smal hyllväg, uthuggen ur berget, hundratals meter ovanför floden. Vi gillar ju läskiga vägar och har åkt många i Frankrike, USA, Korsika mfl länder. Lite handsvett får man, och flämtandning, men det är det värt. Den här vägen går långsamt nedåt med makalös utsikt över Ebre, havet i fjärran och Tarragona. Vi noterar i minnet att Allvetaren inte vet allt, men att vi har åkt en topptio väg, den är ju både läskig och har bedårande utsikt.

Hemresan blev dock en mardröm. Tomtom och Google maps ledde oss upp på AP7, en sliten motorväg fullständigt packad med lastbilar, Megatrucks och Duo trailers med två vagnar på upp till 32 meter. De stånkar på nos mot stjärt i innerfilen i stora flockar, ibland 25-30 bilar i rad. I ytterfilen trängs krypare och fartgalningar som försöker tjäna några minuter på resan. Det var olidligt jobbigt att köra 1,5 timmar hem. Motorvägar i Spanien är inte en plats för äldre turister!