SVERIGES PARADIS, ELLER…

Efter många fantastiska dagar på vår upptäcktsresa till Bohuslän frågar vi oss, är detta Sveriges paradis.

Varför tror vi kanske det. Låt oss börja med allt vackert. Landskapet är extraordinärt med den sagoliknande blandningen av vackra stora bergbumlingar i olika färger och former och som liksom har vuxit upp ur ängarna, stränderna eller havet. Överallt är naturen omväxlande mellan hav och stränder, skogar och dungar, ängar och åkrar. Ingenstans i Sverige kan man åka mil efter mil där landskapet och byarna nästan hela tiden är omväxlande och obeskrivligt vackert, särskilt nu på våren.

Något annat som slagit oss är att Bohusläns markägare vårdar sin mark noga och kärleksfullt, men också av förståelse för hur viktigt det är. Det gäller oavsett och det handlar om trädgården, odlingarna, ängarna eller skogen. Pietetsfullt skött är väl ordet som beskriver intrycket. Vi ser nästan inga motorsågsmassaker, dvs fula hyggen där marken är förstörd, skräp och grenar ligger och ruttnar och där allt levande har lämnat förödelsen. Tvärtom ser vi ofta skogspartier där ägaren har gallrat bort sly och småträd för att skogen ska vara både vacker och produktiv. Skräpet lämnas inte utan körs väl iväg till flismaskinen.

En annan sak som gör Bohuslän paradisiskt är att i stort sett alla hus är vackra och ytterst välvårdade. Vi ser inga övergivna hus som förfaller, vanvårdade hus som människor bor i, mattor av trista entypshus, inga misslyckade miljonprogram som nu blivit särskilt utsatta, slumkvarter där knarkhandeln blomstrar eller hypermoderna hus som arkitekter byggt för att visa sin originalitet, inte för de boendes trivsel. Vi slipper gator fulla av skräp, trasiga rulltrappor, söndersparkade busshållplatser, tiggare och uteliggare, vanskötta parker, rastplatser där kissnödiga slänger sina dasspapper i buskarna, naturområden där folk tippar sina sopor och romernas husvagnar och tält i förortens skogar.

När vi åker på de flesta småvägar i Småland, Blekinge, Värmland och Östergötland ser vi granåkrar och kalhyggen i 30-40 minuter, sedan kommer en vacker glänta med några hus, men de flesta är slitna, fula eller övergivna. Om vi åker genom byar och samhällen i dessa landskap är de flesta småhus enahanda, trista eller rentutav fula, man passerar säkert 30-40 hus innan man ser något skapligt vackert och fint. När vi åker småvägar i Bohuslän ser vi hela tiden nästan bara vacker natur, välskötta gårdar och tjusiga hus, sådana som de flesta skulle drömma om att bo i. Det här är inget inslag i Arkitektupproret, utan en sorgsen sanning de flesta skulle inse om de åkte omkring och tittade som vi gör alltsom oftast.

I Bohuslän är de flesta hus byggda i klassisk stil och dessutom vitmålade. Överallt ser vi byggare och ägare som flitigt underhåller eller förbättrar husen. Varje ledig stund tycks många seniorer och lediga använda sin tid till att sköta eller förbättra sin trädgård. Vi ser något som vi annars bara upplevt i Danmark och Tyskland, att man gör fint på marken utanför staketet, som inte ens tillhör huset. 

KARL NORDSTRÖM FISKARSTUGOR VID SUNDET

Även i de extremt trånga kustbyarna och på öarna är både hus och gatumiljö ytterst välskötta, parkerna och kyrkogårdar fina och parkeringarna gratis (ej på sommaren).

Vad man också slipper, åtminstone på våren, är svindyra maffiabilar som åker runt i hög fart med gangsterrapp på maxljud, tonårsgäng som slänger bangers mot pensionärer och hundar för att skrämma dem och skratta åt dem, busar som slänger ägg på fönstren, nedklottrade butiker, centrum, skolor och hus och barn som slåss i skolbussarna.

Nästan alla vi möter och ber om hjälp om vi gått vilse eller inte hittar rätt mat i affären eller letar efter vägen osv är vänliga och hjälpsamma. Servitriser skojar och är effektiva. Våra värdar är engagerade i vår semester och gör allt för att det ska bli lyckat. Tanten i Kungshamn kommer springande och ropar stopp - det kostar inte att parkera nu!

Understundom får vi en skrämmande känsla att paradiset inte är på riktigt. Tänk om allt är kulisser, skådisar, tekniskt fusk och fix - som i filmen Truman Show - och att vi rätt vad det är kör in i tältväggen på inspelningsstudion. Men det händer som tur är inte. 

TRUMAN SHOW

Givetvis är vi medvetna om att vi möter ett landskap som en del av året har många problem som liknar glesbygdens. Det första vi upptäcker är att de flesta vägar är i samma usla skick som i Norrland, fulla med hål och sprickor som måste undvikas, eller som har lagats slarvigt. Underhållet är enormt eftersatt, särskilt nu när vägarna förbättras snabbt i mellersta och södra Sverige. Man får köra långsamt för att Hjalmar inte ska bli åksjuk, eller att vi ska bli sura. Men det passar ju de vackra vägarna. Vi har förstått att det beror på att Trafikverket mäter trafikvolym under lågsäsong, varför vägarna i Bohuslän får samma låga prioritet som Norrlandsvägarna. Helt knäppt men helt sant.

Det är också en glesbygd på det sätt att de flesta byar och samhällen i stort sett saknar den service vi är vana att få på promenadavstånd, som tex sjukvård, apotek, bilverkstad, specialaffärer, välsorterade mataffärer, systembolag osv. Behöver man som vi ett nytt lakan är det bara att sätta sig i bilen och köra 5 mil till Grebbestads köpcentrum.

Dessutom är det en lugn glesbygd för att de flesta hus och bostäder står tomma så här på året. De är semesterbostäder för de välbeställda från våra storstäder. På sommaren ökar befolkningen tre gånger i hela Bohuslän. I Tanums kommun ökar befolkningen från 12000 till över 50000, enligt SCBs mätningar av mobildata. Sotenäs kommun fördubblar sin befolkning.

Såklart medför det enorma problem. Trafiksituationen är den mest märkbara förändringen för både boende och besökare. Vägnätet, som ofta består av smala, slingrande vägar och broar ut till öarna, är helt enkelt inte byggt för denna extrema mängd bilar. Särskilt infartslederna till turistställen som Smögenbron, Fjällbacka och Grebbestad drabbas av massiva köer. Att hitta en parkeringsplats nära hamnen i Strömstad, Lysekil eller Marstrand en solig julidag kräver tur, tålamod och ofta en ganska hög timavgift.

Dessutom blir sjukvård, livsmedelsaffärer, vattenförsörjning, kollektivtrafik, sopor, toaletter, stränder, vandringsleder mm kraftigt överbelastade.

Det vi har upplevt under “semestern” tycker vi är Sveriges paradis. Men vi misstänker att om vi besöker Bohuslän en sommar skulle det vi gillar mest, att åka bilutflykter, vandra, äta LUS (lunch utan slut), slöa med fika och glass på fiket och strosa runt i fiskebyarna vara en mardröm.

Vi förstår till fullo att priserna på hus och mark i Bohuskusten ständigt ökar, vem vill inte tillbringa sin lediga tid i en paradisisk miljö. Men hur kul är det om man inte kan njuta fullt ut av Bohuslän under den vackra sommaren. Dessutom gick väl paradiset på jorden under på grund av en kvinna som blev lurad av en orm, vem vet vad som väntar dem som valt att leva i Sveriges paradis.

PIETER BRUEGEL PARADISET

En sak är helt klar, vi hoppas kunna återvända till Bohuslän snart igen, det finns många småvägar, trevliga byar, fina vandringar och vackra berg kvar att besöka och bli förtjusta i, och många skaldjursrestauranger att äta gott hos.

KUNGSHAMN OCH BOHUS MALMÖN

Vi bodde på First Camp i Kungshamn våren 2019 med stora husbilen när vi var på väg till Frankrike och Spanien. Promenaderna då var inte inspirerande men vi gav staden ännu en chans idag. Där finns dessutom ett av norra Bohusläns enda Systembolag och en välsorterad Ica. Efter lite strosande hit och dit och bunkring av käk och vin insåg vi, nja inte så kul.

KUNGSHAMNS STÖRSTA LOCKELSE

Sol och regn blev alltmer bara regn så vi styrde Bohus Malmön, en liten ö berömd som pittoresk och värd besök, och fina vandringar runt ön. Vi missade precis linfärjan som går var 30 minut, regnet kom i retur och vi vände och åkte runt Bua, ännu ett vackert kustområde med fina hus och gårdar. 

LINFÄRJAN VI MISSADE

På hemvägen besökte vi Kustcharken. Där kan man köpa extraordinärt kött från lokala uppfödare till hisnande priser. Lokalen var full av fint folk som fyllde kassarna med allsköns lyxmat. Intill ligger ett smoke house där man kan äta lyx barbecues gjord på lyxköttet till smaskiga priser. Vi nöjde oss med kassarna med mat från Ica som var dyrköpt men inte riktigt i klass med Kustcharken.

FYKEN PÅ RAMSVIKSLANDET

Allvetaren Gemini påpekar att Ramsvikslandet har så många olika vandringar att de kan räcka flera månader. Vi återvänder hela tiden och ser nya vyer. Vägen norrut på ön måste man köra långsamt fram och tillbaka många gånger för naturen och omgivningarna är något av det bästa vi upplevt. Längs stranden på höger sida går stora biffkor och betar, men när det kommer en båt knatar de med tills ängen tar slut.

Vi åker in en smal väg över en färist och möts av ännu en flock stiliga biffkor som ser överlyckliga ut av att få äta fetgräs och larva runt i dessa sagovackra ängar och skogsbryn. Vägen går till Fyken där det bla finns en stor station för märkning av flyttfåglar. Vi fortsätter tills vi når kusten och den norra delen av Soteleden. Vi traskar fram över kärr, ängar och stenhällar i sol och moln och har hela tiden det brusande havet på vänster sida. Tyvärr kommer en av Västkustens ökända regnskur med hårdblåst och vi tultar snabbt tillbaka till bilen. 

FYKEN NORRA LEDEN

På hemvägen stannar vi och tar en bild på ett litet hus på andra sidan kanalen. Allvetaren berättar att det är ett berömt hus vid kanten som kallas Mor Lenas stuga. Denna lilla stenstuga med grästak byggdes troligen redan under den stora sillperioden på 1700-talet, långt innan kanalen ens var påtänkt, och är idag ett av kustens mest fotograferade kulturminnen. 

MOR LENAS STUGA

Stugan har fått sitt namn efter Carolena Lena Andreasdotter, som föddes 1825 och bodde där under den senare hälften av 1800-talet. Hon levde ett mycket fattigt och hårt liv på den karga klippan, där hon försörjde sig på att plocka vrakgods, spinna, sticka och baka tunnbröd åt bönderna i trakten. Lena drabbades av en djup personlig tragedi när hennes två unga söner, Alfred och Anders, som var i 18- och 20-årsåldern, båda drunknade under fiske ute på havet. Lena lämnades ensam kvar i den lilla stugan fram till sin död år 1896. 

Efter Lenas bortgång stod stugan inte tom länge. Den togs över av en man vid namn Johan Alfred Larsson, som i folkmun kallades för Paschan. Trots stugans minimala yta flyttade han in där tillsammans med sin hustru och deras fyra söner. De blev stugans sista bofasta invånare och levde under mycket knappa förhållanden fram till år 1910. Då tvingades Paschan och hans hustru att lämna sitt hem och flytta till fattigstugan på grund av sviktande hälsa, där de båda avled en kort tid därefter.

Denna kulna dag blev det lunch hos Bella Gästis i Hunnebostrands med utsikt över hamn och hav. Fullt med seniorer äter god mat i stora portioner för ringa 135 kr, en mycket vällagad och saftig kålpudding. Vi provade också deras berömda pizza som var kalas.

LANDSFISKALENS HUS

Idag har vi flyttat till en ny Airbnb i Heestrand några mil norr om Hunnebostrand. Enligt ägaren Per-Egon är huset från slutet av 1980-talet var då byns polisstation, vardagsrummet med tjärade timmerväggar var kontoret och köket häktet. Under 1960-talet byggdes det om till sommarstuga, glasveranda och badrum tillkom under 1980-talet. Trädgården är fin med uteplatser, vackra träd och buskar och en groddamm.

Utsikten från den vackra glasverandan är dyster. Tyvärr byggdes en stor fabriksbyggnad framför huset på 1970-talet för förvaring och reparationer av båtar. Den är nu nedsliten och runt byggnaden är det fullt av skräp mm. Snart ska den rivas för att ersättas med radhus eller villor.

FD POLISSTATION

TJÄRADE VÄGGAR

Heestrand är en charmig, gammal stenhuggar- och kustort belägen i Tanums kommun i Bohuslän, vackert placerad precis vid havet mellan Hamburgsund och Fjällbacka. Det är en plats där det bohuslänska arvet med saltstänkta klippor, karga landskap och hårda liv är påtagligt. 

Hestrands historia är djupt rotad i de näringar som format hela den bohuslänska kusten: fiske, fraktfart och stenindustri. Under de stora sillperioderna blomstrade orten, men det var under sena 1800-talet och tidiga 1900-talet som Heestrand verkligen fick sin unika karaktär. Då drog nämligen den stora stenhuggeriepoken in över landskapet. Den bohuslänska graniten var eftertraktad över hela världen, och i Heestrand öppnades flera stenbrott. Runt om i samhället kan man fortfarande se spåren av detta hårda arbete – från de monumentala sår i bergen som stenhuggarna lämnade efter sig, till de vackra stengrunderna under husen och de gamla kajerna där graniten lastades på fraktskutor.

Till vår överraskning visade sig Heestrand ståta med en av de bästa kustvandringarna vi hitta ännu i Bohuslän. Den börjar i den lilla hamnen, först går man igenom deras fiskebodar på en fin brygga, sedan följer vi kusten med strålande utsikt över fjorden mot Bovallstrand. Sedan passerar man resterna av stenhuggeri med skyltar som visar var olika verksamheter och byggnader funnits. Efter ca 3 km promenad i solen med kluckande vågor och måstjatter når vi Tångarna och Gottelars stuga. 

Gotte-Lars stuga är den enda kvarvarande ryggåsstugan i Kville härad. Stugan flyttades till sin nuvarande plats 1811 och lär redan då ha varit gammal. Gotte-Lars föddes 1835 och hans syster Lena 1838. Fadern var soldat men Lars ägnade sig åt fiske i yngre dagar. Eftersom han var liten till växten kunde han inte utföra något tungt arbete. 

GOTTELARS STUGA

STENHUGGERISTENAR

Som komplement till fisket sålde Lars ”plättser” (småkakor) och karameller och utförde diverse ärenden, som att hämta barnmorskan från Svenneby när det behövdes. Lars ansågs även vara synsk och kunde hjälpa till med att hitta saker som försvunnit. Namnet Gotte kommer sig troligtvis av att hans farfars soldatnamn sägs vara Gothe. Gotte-Lars stuga var också en samlingsplats dit man gick för att få och leverera nyheter.

TJURPANNAN OCH GREBBESTAD

Tisdagen bjöd på sol och skurar som vanligt här. Vi åkte norrut mot Tjurpannans naturreservat. Det är ett av Bohusläns mest karga, dramatiska och fascinerande kustområden, beläget strax norr om Grebbestad. Till skillnad från många andra delar av skärgården saknar Tjurpannan en skyddande barriär av öar utanför sig, vilket gör att det öppna havet dånar rakt in mot land. Detta gör området ökänt bland sjöfarare för sina lömska strömmar och kraftiga vågor, men också till en spektakulär plats att besöka.

Vandringen runt Tjurnacken innehåller både vidsträckta, renspolade granithällar, djupa klyftor och som formats av inlandsisen och havets outtröttliga nötning. På grund av de hårda vindarna och det saltstänkta klimatet är växtligheten extremt karg och domineras av ljunghedar, enbuskar och vindpinade tallar som hukar i skrevorna. Trots den tuffa miljön rymmer reservatet en unik flora och fauna, med sällsynta strandväxter och ett rikt fågelliv.

Vi gick halva sträckan men fegade ur när hällarna blev allt knepigare att forcera, vi hade dessvärre glömt gåstavarna hemma. Men det blev ändå en enastående upplevelse som lockar oss tillbaka. 

TJURPANNANS HÄLLAR

VILA PÅ BRYGGA

Lunchsugna styrde vi kosan mot Grebbestad. Den gamla fiskebyn är verkligen charmerande utan turisthorder, trafikkaos och fullsatta restauranger. Vi åt en utsökt fiskgryta på Sälta bar och krog till stadens öl Close to Water, från ett av Sveriges äldsta mikrobryggeri. Vi inser nu att Bohuslän bäst ska besökas i maj, när våren kommer, vädret är fint och vi får vara nästan ensamma. De enda vi möter i Grebbestad är seniorer 80+ från Stockholm som är eleganta i fina fritidskläder och samtalar bildat och belevat.

VALÖN OCH TORP

Dagsprogrammet börjar sätta sig. Efter frukost fixar vi ofta lyxiga picnic mackor och en termos full med cappuccino. Sedan bär det av till någon av alla fantastiska vandringsleder. På eftermiddagen blir det en bilutflykt till någon mindre känd kustby.

Dagens tripp går till Valön som ligger norr om Bovallstrand och är omtalad som lättgången och extra vacker. Den börjar genom karg natur och strandängar. Här växer stora fält av lundviva och trift. Lundvivan liknar gullviva men är större och saknar doft. Trift ser ut som låg gräslök med lilarosa blommor. Blomfälten smälter väl in bland de svarta kobbarna. Vi tar paus på fiskarens bänk och käkar lunch. 

TRIFT BLOMMOR

LUNDVIVA

Småningom når vi själva Valön, en stor kal kobbe med släta hällar. Vandringen är lätt och fortsätter över släta hällar, omgivna av glittrande vågor. Vi möter flera äldre seniorer i stiliga vandringskläder och gåstavar, som utan problem tar sig fram även över kullriga områden. Den sista delen får vi hoppa på stora stenar i stranden, det gäller att ta ett steg i taget. Sedan går vi genom en kohage där ett gäng uttråkade biffkor ligger i strandkanten och glor ointresserade på oss. 

VALÖNS HÄLLAR

Efter vandringen reser vi till Torp shoppingcenter och bunkrar upp mat. Här är maten ca 20 % billigare än i våra lokala Coop och Ica och utbudet är 100 ggr större. Torp har nu vuxit enormt sedan vi besökte den 2011. I en enorm galleria finns de flesta stora kedjor och många restauranger. Vägen dit är snabb och lättkörd på E6. Där köper vi gåstavar för att underlätta vandrandet.

GÖRANS Ö, ÖDBY Ö OCH SMÖGEN

Allvetaren Gemini har gett oss många bra rekommendationer till lagom långa vandringar längs kusten. Idag började vi vandra i solen runt Görans ö. Egentligen heter den S:t Görans ö och ligger vackert belägen precis vid Hunnebostrands hamnområde.

Förr i tiden användes ön främst av lokalbefolkningen för fiskets behov, där man torkade sina nät och fiskeredskap på garnräckor. Sedan 1935 har ön varit förbunden med fastlandet via en hängbro, som på senare år har kompletterats med stabila träspänger för att göra naturen mer tillgänglig.

Idag är det en mycket populär destination för både lokalbor och turister som söker klippbad, fantastiska skärgårdsvyer i väster och välbevarad kulturmiljö. Längs öns vandringsled bjuds besökare på magnifika naturupplevelser och vackra solnedgångar över havsbandet. Vi kunde njuta av vandringen nästan ensamma och åt härliga picnic mackor och espresso kaffe med mjölk i solen. 

GÖRANS Ö

Efter lunch fortsatte Margareta och Hjalmar vandringen över bron som går från Hunnebostrand till Ödby ö, och jag körde 174:an dit. Skylten till avtagsvägen var oansenlig och smutsig. Vägen till byn är smal och i dåligt skick men går genom vacker natur. När vi möttes sa Margareta, att vi måste åka tillbaka till bron, där är något man måste se.

Där fann vi ingen öde by utan ett riktigt hideaway, en stor och tjusig nybyggd by med en jättelik båthamn, helt avskild och dold från de flesta håll. Vi gissar att här har välbeställda från alla Sveriges rika områden köpt stiliga hus för att kunna vara ifred från andra turister och nyfikna, men ändå med bro till restauranger och affärer i Hunnebostrand. 

ÖDBY Ö

Eftermiddagen tillbringades i Smögen där nästan allt är öppet men turisterna är fåtaliga. Smögenbodarna var en enkla gång sjöbodar där de lokala fiskarna förvarade sina redskap, saltade sill och lagade nät. Idag har många av dessa ikoniska bodar och de tillhörande skärgårdshusen runt omkring blivit otroligt eftertraktade som sommarbostäder, lyxiga sjöbodar, gallerier och boutiquer. Området förvandlas varje sommar till en riktig samlingsplats för semesterfirare, seglare och många välbärgade stockholmare och göteborgare som vill njuta av västkustidyllen.

För enskilda sjöbodar på Smögenbryggan som säljs med äganderätt har priserna på den öppna marknaden krupit upp mot toppnoteringarna på 3,5 till 4 miljoner kronor. Ett exempel är en nyrenoverad sjöbod i två plan (ca 45 kvm) strax intill Smögenbryggan som lades ut med ett utgångspris på 4 miljoner kronor. Även den välkända Ringareskärsboden centralt på bryggan har legat ute i de prisklasserna.

Vi avslutar dagen men en kall öl i behagligt lugn på Smögenbryggan och betänker hur de rika alltid tar för sig det bästa.