MÖRKA SKOGAR OCH VACKRA BYAR

När vi ofta besökte Småland på 1990-talet mötte vi många timmerbilar på vägarna. De finns inte längre kvar, vi mötte bara många pinnbilar. De är lastade med små, magra nedsågade träd med max 15 cm i diameter. Skogarna som ofta förr var resliga och mörka består idag antingen av kalhyggen i olika stadier av återväxt, eller pinnåkrar där träd växer tätt med sly emellan. Det är i stort sett omöjligt att hitta skogar att vandra eller plocka svamp i, de är för det mesta ogenomträngliga och marken är täckt med grenar och kvistar från tidigare skördar. Tyvärr måste vi erkänna att de flesta vägar vi åkte förr är om möjligt nu ännu mer deprimerande, även om man vet nyttan med pinnodling.

Ändå är det något visst med att köra genom odlingarna och sedan plötsligt komma fram till en glänta med stenrösen, ängar och fält omgivna av gärdsgårdar, där kor och får lunkar omkring och verkar ha ett perfekt liv. Många byar består fortfarande av röda stugor och andra byggnader som bebos. En resa genom nordöstra Småland innebär för det mesta 15 minuter dyster bilåkning genom pinnåkrar avbruten av 3 minuter förtjusning av vackra gläntor. Vår förhoppning att köra vägar som på kartan går genom gulmarkerade vackra marker visade sig inte infrias, sådana finns knappast alls.

VACKER GLÄNTA

Tyvärr ser vi dock hur avfolkningen har gått mycket hårt åt många städer och samhällen. I de flesta av dem vi kör igenom är i genomsnitt var fjärde hus övergivet och förfallet. Egendomligt nog är ofta trädgårdarna väl skötta av någon och plastblommor står ofta i fönstren. Vi ser fler affärer, verkstäder och företag som lagt ned än som fortfarande överlever. Så upplevde vi Mariannelund, Klagstorp, Krokshult, Vena, Pelarne, Målilla, Kristdala mfl samhällen. Vi funderar på om vi ska återvända och göra en fotobok om alla gamla övergivna och vackra hus i Småland.

Givetvis finns undantag. Vimmerby är en levande stad som tycks blomstra, inte minst genom den enorma Astrid Lindgren turismen. Den har hög sysselsättning, låg arbetslöshet, låg andel bidragsberoende och många levande småföretag, trots att utbildningsnivån är lägre än genomsnittet för Sverige. Av de ca 16000 invånare har endast 16 procent utländsk bakgrund. Antalet våldsbrott per 10 000 invånare ligger på en ganska genomsnittlig nivå. Staden har lyckats behålla och utveckla en del av den gamla bebyggelsen och den är omgiven av trevliga och välskötta villasamhällen.

GAMLA VIMMERBY

Andra samhällen som tycks överleva någorlunda är tex Hultsfred, den ger ett betydligt bättre intryck än vid vårt senaste besök på 90-talet. Sedan finns det många byar som tycks blomstra genom att tyskar och andra utomsocknes köpt husen och renoverat dem, som tex Kråkshult - där min morfar föddes 1880 och växte upp på en liten lantgård, i den byn bor nästan enbart tyskar. Även byn vi bor i Västra Grinderum överlever delvis genom turism och att många hus nu ägs och sköts om som sommarhem.

Ett starkt intryck är att Smålänningarna i nordöst är ett stolt, företagsamt och uthålligt folk som utvecklar både gamla näringar som skogsbruk och lantbruk, och inte minst nya som turismen. Vi ser många stora och mindre välskötta gårdar som håller kor och får och tydligen är inriktade på produktion av mjölk och kött. Upp till en halv miljon personer besöker Astrid Lindgrens värd och andra sevärdheter knutna till hennes böcker och filmer.

BRICKA MED KRÅKSHULT

SMÅLAND REVISITED

Vi började med upptäcktsresor under 1990-talet då vi bla besökte Glasriket åtskilliga gånger, bodde i Älghults stadshotell och åt i restaurangen, köpte konstglas, vinglas, karaffer och salladskålar i alla former och färger. Men efter flera besök i sorgliga småstäder och byar, och sista gången i Hultsfred, gav vi upp i slutet av 1990-talet. De flesta byar och städer hade då drabbats av ”white flight” och de centrala delarna fyllts med arbetslösa invandrare. Företag, affärer, restauranger, kultur mm hade till stor del övergivit de flesta samhällen.

Efter de senaste trevliga besöket i Älmhult i somras beslutade vi dock att ge Småland en ny chans. Efter att ha köpt den vackra och innehållsrika boken ”Dagsutflykter i Småland” är planen att åka vägar som går genom gula områden på kartan. Då hoppas vi kunna undvika urtrista skogsvägar och besöka byar och städer som vi gissar kan fungera fortfarande.

Nu bor vi en vecka i Västra Grinderum sydost om Vimmerby, i en by som är Skansen ”In real life”, men utan exotiska djur. Här är alla hus gamla, faluröda och omgivna av välskötta ladugårdar och andra gårdshus. Alla är bebodda med urfolk som jobbar med lantbruk, skogen eller pendlar till Vimmerby.

Vi hyr ett stort gammalt tvåvåningshus hus som byggdes omkring 1920. Huset har bevarat sin inredning från 1950-talet och undvikit omfattande renovering och modernisering, det är slitet men charmigt genuint. Det har två kakelugnar, en öppen spis och en vedspis. Ägarens farfar och farmor flyttade sitt stora gamla hus från huvudgården i närheten, nedplockad i timmer och plankor. När de blev gammal rustades huset intill som ett ”undantag”, och nu är det Airbnb. I övervåningens innertak har man 45 cm breda plankor som enligt årsringarna är från kärnfuru ca 75-80 år gamla, sånana finns knappast längre. Trädgården är stor, fylld av urgamla träd, med kvällssol till kalla öl på på farstun. Här trivs Hjalmar bäst, att fnatta omkring i buskarna och springa efter bollar

Första dagen reste vi till tre av de platser boken rekommenderade, varav Krokshult var riktigt intressant. Det är en de äldsta bevarade byarna som aldrig drabbades av skiftesreformen. De är omgiven av mängder av osannolikt små tegar fulla av jättestora stenhögar, stenrösen som numera är övervuxna av lavar och mossor. Byn består av ett 30-tal pittoreska gamla röda stugor med vackra trädgårdar. Tyvärr var den förslagna vandringsleden igenvuxen, men vi lyckades hitta några övergivna vägar att promenera genom stenrösena. Man förstår varför så många smålänningar emigrerade till Amerika under missväxtåren