DET HÖGSTA VATTENFALLET

Det är en folkrörelse att vandra längs Verkeån, där rör sig folk uppåt och nedåt bredvid ån, somliga i dyra pretto vandingskit, andra i kortbyxor, tygskor och stråhatt. Vandringen följer ån genom täta lövskogar och raviner, ut på Brösarps ängar och ända ned till Haväng vid kusten. Det är utan tvekan en av få vandringar i Sverige som kan mäta sig med de bästa vi gått i Frankrike, Skottland mfl. länder.

I år startade vi från Andarums alunbruk och strosade till Hallemölla kvarn. Där finns Skånes största och högsta vattenfall med en sammanlagd fallhöjd på ca 23 meter. I fem olika forsar faller vattnet och utgör ett naturligt vandringshinder för havsöringen när den vill uppströms för att leka. När öringarna vandrar om höstarna utspelar sig här en förtvivlad kamp mot naturens krafter. Vilja fick sig ett dopp i den dyiga ån men såg ingen öring.

Första gången vi gick vandringen på 90-talet nådde vi Haväng ganska utgångna. Margareta åtog sig att jogga och hämta bilen medan jag och hundarna Ture och Nicke skulle gå en annan led till en närbelägen väg. Strax nådde vi en kohage och klev över stegtrappan in. Efter några hundra meter hör vi ett skräckinjagande ljud, klappret av många klövar och frustanden. Mot oss rusar en flock storvuxna longhorn i en stampede. Hundarna försöker fly bakåt, jag fryser i skräck. Flocken stannar ca 20 meter från oss, står tätt ihop och frustar högt. Vi backar långsamt, hundarna tätt intill mig, några meter i taget men flocken följer efter. Till slut når vi stegtrappan och kan ta oss ut, fortfarande levande men skakiga och genomsvettiga. Sedan dess har vi väldig respekt för koflockar, de gillar inte hundar så vi tar alltid vägen förbi kohagar.

Brösarps backar är visserligen mycket vackra, men så småttiga. Man kan hålla andan när man kör genom dem. De kan inte alls jämföras med vägarna genom centrala Sydskånes åsar och slättland. Där kan man köra nya vägar dag in och dag ut utan att bli mättad.

Men Skåne är inte bara idyllisk natur och sagoslott. Vi undviker numera att besöka flera städer, särskilt Hälsingborg, men också Malmö, Landskrona och Hässleholm. Vid flera tidigare besök har vi hört skjutningar från hotellrummet,  hotats under en hundpromenad i parken och blivit omringade av pojkar när vi försökte parkera med husvagnen i ett särskilt utsatt område osv.

Första halvåret i år har 91 sprängningar genomförts i Sverige. Det är fler än under hela förra året, visar nya siffror från polisen. Flest sprängningar under det första halvåret har skett i polisregion Syd (34), mer än en varje vecka. Att region Syd har flest sprängningar är en trend som har hållit i sig i flera år. Varför bara Sverige drabbas av denna skrämmande våldsepidemi är fortfarande okänt.

SKÅNELEDENS GÖMDA KALHYGGEN

Skåneleden går förbi oss och vi vandrar den ganska ofta. Vi har ju tidigare skrivit att här i södra Skåne går många småvägar till stor del genom vackra gamla  lövskogar utan kalhyggen. Men den senaste promenaden på Skåneleden mot Snogeholm slott gick faktiskt förbi tre dystra kalhyggen. Slottsherrarna är väl så fiffiga att de räddar en bit skog längs vägarna låter bli och hugga ned träden. Men de tycks smyga in i skogarna och döda lite gammelskog, kanske för att ha råd med en ny vacker elsportbil.

Våra hundar Vilja och Hjalmar är ganska tåliga med att åka bil, inte så att de älskar det men de står tappert ut även med långa bilutflykter. Här i Skåne är vovvarna alldeles annorlunda. Vi blir överraskad när de direkt vill hoppa in i bilen på morgonen. De lägger sig snabbt ned och sover och snusar under hela resan. Vad kan det bero på tänker vi. Vi gissar att den fina kvaliteten på Skånes vägar och den mycket lugna trafiken gör att hundar tycker att resan blir utomordentligt avkopplande.

Den senaste utflykten gick söderut mot slättlandet. Många säger att det är den tråkigaste delen i hela Skåne. I vår Amerikablogg har vi beskrivit resan genom flyover states i USA som en resa genom vetehelvetet. Där kunde man åka flera timmar genom en enda veteåker tills man kommer till ett litet hus med en silo och några pickup på parkeringen. Riktigt så illa är det inte på slättlandet i södra Skåne. Men det finns några områden här och var där vi kan åka långa stunder genom ett vetehelvete. Men det är skillnad mot USA, här det för det mesta en vacker miljö med gulliga kullar, alléer och skogsdungar som förgyller resan. 

Den oansenliga byn Önneköp överraskade oss. Till skillnad mot många döhålor verkade den levande med mataffärer, bageri, fullsatt restaurang och innehållsrik antikbutik. Byn har utropat sig till Republiken Önneköp och vi stödköpte en T shirt.

ROMELEÅSENS FANTASTISKA RUNDTURER

Det kanske inte finns någon annan plats i södra Skåne än Romeleåsen som mer liknar de vackraste områdena i Frankrike. Här kan man åka genom böljande kullar, mörka skogar med grova lövträd, runt sjöar och slott och genom trevliga små byar. Vår första tur börjde på Sövdevägen till Blentarp och därefter gamla Lundavägen en bit norrut. Sedan svänger man till vänster till lilla Röddevägen. Den slingrar sig genom kullar, förbi gamla gårdar och småningom kommer man fram till väg 102. Man följer den norrut till Dörred och tar till vänster mot Häckeberga. I detta fantatiska naturområde finns många småvägar, sjöar, vackra gamla hus och gammelskogar som kan räcka för många upptäcktsresor. Vi blev helt förstummade när vi kom till denna plats. Så vackert att vi inte kan beskriva. Tänk - slott, häckar efter vanlig väg, broar från förr, vatten längs vägen. Så vackert.

HÄCKEBERGA SLOTT

I södra Romeleåsen ligger också Fyledalen, ett fint naturområde runt en smal ravin, känt för sällsynta fåglar och växter. Om man inte vill vandra i Fyledalen kan det vara lika fantastiskt att bara åka Fyledalsvägen som slingrar sig genom dalen.

Varför ska man egentligen åka hela vägen till Frankrike, som numera är alltför varmt på sommaren,  trångt med turister och bilar och dyrt för oss med vår u-landsvaluta kronor, när det är lika vackert här, undrar vi varje dag. De enda skäl vi just nu kommer på är tillgången till franska ostar, billiga skaldjur, goda viner i mataffären och trevliga restauranger i varje by. Här på Skånes landsbygd har även stormarknader mest fläsk, bara folköl och sällan fisk och skaldjur, trots att den rika jordadeln bor omkring oss. Och mysiga kvarterskrogar kan man inte hitta. Frukt och grönsaker är dock minst lika fina som i Frankrike.

Runt oss finns många mjölk- och köttgårdar med mycket stora kogrupper som betar på gärdena. Besynnerligt nog bildar de inga flockar, som långsamt rör sig över betesmarkerna, som ju är normalt norröver.  Vi funderar om det kan bero på rasism. Hundrar gillar mest andra hundar av samma eller liknande raser och ogillar andra, särskilt de som är mest olika. De känner frändskap redan på långt håll genom vittringen. I kogängen här nere blandas ofta många olika raser och kanske det förhindrar flockbildningen. Eller kanske de har så mycket bete på fälten att de inte orkar trampa runt. Vem vet…