Det kanske inte finns någon annan plats i södra Skåne än Romeleåsen som mer liknar de vackraste områdena i Frankrike. Här kan man åka genom böljande kullar, mörka skogar med grova lövträd, runt sjöar och slott och genom trevliga små byar. Vår första tur börjde på Sövdevägen till Blentarp och därefter gamla Lundavägen en bit norrut. Sedan svänger man till vänster till lilla Röddevägen. Den slingrar sig genom kullar, förbi gamla gårdar och småningom kommer man fram till väg 102. Man följer den norrut till Dörred och tar till vänster mot Häckeberga. I detta fantatiska naturområde finns många småvägar, sjöar, vackra gamla hus och gammelskogar som kan räcka för många upptäcktsresor. Vi blev helt förstummade när vi kom till denna plats. Så vackert att vi inte kan beskriva. Tänk - slott, häckar efter vanlig väg, broar från förr, vatten längs vägen. Så vackert.
HÄCKEBERGA SLOTT
I södra Romeleåsen ligger också Fyledalen, ett fint naturområde runt en smal ravin, känt för sällsynta fåglar och växter. Om man inte vill vandra i Fyledalen kan det vara lika fantastiskt att bara åka Fyledalsvägen som slingrar sig genom dalen.
Varför ska man egentligen åka hela vägen till Frankrike, som numera är alltför varmt på sommaren, trångt med turister och bilar och dyrt för oss med vår u-landsvaluta kronor, när det är lika vackert här, undrar vi varje dag. De enda skäl vi just nu kommer på är tillgången till franska ostar, billiga skaldjur, goda viner i mataffären och trevliga restauranger i varje by. Här på Skånes landsbygd har även stormarknader mest fläsk, bara folköl och sällan fisk och skaldjur, trots att den rika jordadeln bor omkring oss. Och mysiga kvarterskrogar kan man inte hitta. Frukt och grönsaker är dock minst lika fina som i Frankrike.
Runt oss finns många mjölk- och köttgårdar med mycket stora kogrupper som betar på gärdena. Besynnerligt nog bildar de inga flockar, som långsamt rör sig över betesmarkerna, som ju är normalt norröver. Vi funderar om det kan bero på rasism. Hundrar gillar mest andra hundar av samma eller liknande raser och ogillar andra, särskilt de som är mest olika. De känner frändskap redan på långt håll genom vittringen. I kogängen här nere blandas ofta många olika raser och kanske det förhindrar flockbildningen. Eller kanske de har så mycket bete på fälten att de inte orkar trampa runt. Vem vet…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.