EN SOLSKENSHISTORIA I KATALONIEN

Vi hade i alla fall tur ned vädret, brukar man säga, efter den charmiga filmen där allt gick på tok på resan men solen sken (orginalet). Men denna gång blev vår resa till spanska våren en solskenshistoria både vad gäller väder, upptäcktsresor och allt praktiskt däromkring - och ett trevligt besök av barn och barnbarn.

Vi har nog aldrig förr upplevt en resa så helt utan trassel och strul. Under nästan alla våra resor har det strulat på något sätt, har det inte varit försenat flyg, trassel med hyrbilen, svårt att hitta fram till huset, så brukar det ofta vara något som fattas, tex vackert väder eller varmvatten 

Den här gången log turen mot oss. Utom de två första dagarna med häftig blåst har solen skinit från en klarblå himmel. Temperaturen på dagen låg hela tiden runt 20-25 gr, men det var rejält kallt de flesta nätter (kvällen innan vi åkte hem började det störtregna och det fortsatte tills vi flög iväg).

Airbnb husen har varit över förväntan, trevligt planerade, allt fanns och fungerade, även snabbt wifi. Det var kanske inte oväntat, vi väljer bara hus med högsta betyg av tidigare besökare.

Genom att planera alla utflykter noga långt före resan med hjälp av Allvetaren (Gemini) hade vi färdiga turer till allt vi vill se, som de vackra bergen, vinfälten, fruktodlingarna, sevärdheter, kustens serpentinvägar och fina byar, allt med detaljer som vägval, vilken tid det tar, vad man ska hålla utkik efter osv. Även om vi förr använt reseböcker, resemagasin, resebloggar och papperskarta har vi aldrig kunnat få så hög kvalitet och noggrannhet på resorna som när vi använde AI. Vårt behov av det oväntade infriades ändå ofta genom att vi åkte vilse.

Givetvis kostar det rejält med pengar, men sammanlagt blev det inte alls så dyrt som vi hade befarat. Huset i Tarragona där vi bodde i 8 dagar kostade 1.263 kr per dag, de 10 dagarna Torroella kostade 1.671 kr per dag. Både husen tillhandahöll lakan, handdukar, tvål, tvättmedel mm, och även en Cava i kylen som välkomstpresent. Det är svårt att få hotell för dessa priser, speciellt inte så välbelägna som dessa hus. Hyrbilen kostade 6.922 kr för 19 dagar och hotellet 4.500 kr för 3 nätter. Sammanlagt kostade vår hyra för hus och bil 39.862 kr.

Det är intressant att jämföra med vår resa 3 veckor till Andalusien 2025. Den kostade 39.586 kr med halvpension och 11.500 kr för bilhyra, totalt 51.086 kr.

Troligen var vår resa till Katalonien totalt sett billigare än den till Andalusien. Även om vi själva betalar mat och dryck är ju det ungefär hälften så dyrt jämfört med i Sverige (utom för ost). Likaså är det nästan generande billigt att äta och dricka på de flesta restauranger. Bensinen kostade bara 16 kr per liter. Lägger vi på dessa utgifter enligt våra Visa kort blev denna resa billigare än om vi hade köpt samma paketresa till Andalusien i år, det är uppmuntrande.

Våren i skarven mellan mars och april var nog ganska perfekt om man som vi vill uppleva sol och värme utan den turistchock som drabbar Spanien längre fram på sommaren. Det går knappast att beskriva hur snabbt våren exploderade dag från dag under våra bilutflykter, från ett ganska grått Katalonien de första dagarna utan grönt gräs, blad på lövträden och blommor i diken och ängar. Sedan såg vi knoppar brista, utan synbar smärta, på träd och fält. Efter tre veckor när det var dags för hemresa var våren över och naturen glimrade i sin sommarskrud.

Våra intryck av alla spanjorer vi mötte liknar den vi upplevde i Andalusien, de allra flesta ler, är vänliga och skrattar ofta. Nästan alltid förstår och talar de lite engelska. Vi mötte aldrig den turisttrötthet som vi erfarit hos personer i flera andra länder i Sydeuropa. Kanske har de gått i turistskola vad vet vi, men det goda bemötandet har bidragit till vår trivsel på resan.

BARCELONA PÅ 24 TIMMAR

Vi har aldrig varit i Barcelona men åkt igenom med bil för årtionden sedan. Ärligt talat har vi inte längtat dit heller, våra familjer och vänner som varit där är väldigt oense om staden är trevlig eller överhypad. Den är ju känd för intressant arkitektur, fina restauranger, häftiga parker, stiliga shoppingavenyer mm, men också för enorma köer och trängsel med turister som alla vill besöka samma sevärdheter. Många vänner och bekanta har dessutom blivit bestulna på plånböcker och värdesaker i staden som också är berömd för sina enormt många ficktjuvar.

Så vi bestämde att denna gång bara göra en kort rekognosering i Barcelona för att se om den är värd ett återbesök.

Efter ankomsten till hotellet nära flygplatsen på eftermiddagen tog vi en promenad i omgivningarna längs floden El Llobregat. Dess stränder är buskiga med vass och träd 40-5O meter upp till vägar och hus. Efter en stund såg vi att i buskagen var fulla med små skjul och kojor, omgivna av skräp och övergivna prylar. Vi frågade Allvetaren vad detta var, och han berättade att det är en blandning av informella bosättningar och illegala odlingslotter som vuxit fram i gränslandet mellan staden, flygplatsen och naturen. 

De som bor i dessa skjul är främst personer i extrem social utsatthet, såsom papperslösa migranter och hemlösa som hamnat utanför det officiella skyddsnätet. Det är svårt att ange en exakt siffra på hur många de är eftersom gruppen är rörlig och myndigheterna periodvis genomför avhysningar, men det rör sig ofta om ett hundratal personer som lever utspridda i små kluster dolda av vegetationen. Många av skjulen används dock inte som bostäder dygnet runt, utan fungerar som enkla raststugor för lokala invånare som utan tillstånd odlar på flodbanken.

Livet i dessa skjul präglas av en total avsaknad av laglig infrastruktur, vilket tvingar fram provisoriska lösningar för de mest grundläggande behoven. Vatten hämtas oftast i dunkar från offentliga fontäner i närliggande bostadsområden eller tas direkt från floden och bevattningskanaler, vilket innebär stora hälsorisker. Det finns inget avloppssystem alls, så sanitära behov sköts i naturen eller genom att avfall grävs ner, vilket tär hårt på flodens ekosystem.

När det gäller elektricitet används ibland små solpaneler eller bilbatterier för att ladda mobiltelefoner, medan bensingeneratorer eller direkt livsfarliga tjuvkopplingar till det närliggande gatunätet används i de fall där mer ström behövs.

Det är en tillvaro i en juridisk och social gråzon där människorna lever under ständigt hot om vräkning i takt med att flygplatsen och kommunen vill exploatera eller skydda marken.

Dagen efter denna inspirerande upptäckt tog vi tunnelbanan till Sagrada Familia Det var en fantastiskt upplevelse. Stationer, tåg, soffor, hissar och rulltrappor är rena och välskötta och allt fungerar. Biljettköp och orienteringsskyltar är så enkla att resan blir trevlig i stället för stressig. Dit borde Stockholms politiker och SL chefer åka och studera. I Stockholm är rulltrappor och hissar ofta trasiga och stängda i veckor och ibland månader. Vem har sett en rulltrappa på Åhlens eller NK trasig i så länge, de fixas på några dagar - de har väl sådana servicekontrakt med leverantörerna.

Väl framme vid kyrkan, som snart är klar efter hundratals år, ser vi inte så mycket på den som kaoset runt omkring. Där trängs tusentals turister och knäpper bilder med sina telefoner. Vi har ju redan sett fantastiska bilder på nätet, och flyr därifrån. Just då kommer en röd rundtursbuss hop on hop off och vi kastar oss på utan att ta reda på var den ska åka eller hur lång tid det kommer att ta. 

Första halvtimmen är deprimerande, kvarteren och husen är fula och slitna, det finns inga uteserveringar, det är skräpigt i rännstenen. Sedan kommer vi fram till hamnen, då förstår vi att det finns fantastiska platser vi vill besöka.

Port Vell är den gamla hamnen och ligger precis där den kända boulevarden La Rambla möter havet vid Columbusmonumentet. Området genomgick en total förvandling inför de olympiska spelen 1992, då det gjordes om från ett slitet industriområde till en modern och öppen mötesplats för både invånare och turister. I hamnen kan man besöka det stora akvariet, shoppa i gallerian Maremagnum eller ta en tur med de klassiska sightseeingbåtarna Las Golondrinas. Här finns också det katalanska historiska museet och den kända linbanan som går tvärs över vattnet upp till berget Montjuïc. Det är en plats som man gärna vill återvända till. 

Sedan åker bussen vidare på de snirkliga vägarna upp på berget Montjuic. Allt blir otroligt vackert och intressant, utsikten, byggnader, parker, museer osv.

Berget Montjuïc reser sig som en grön oas direkt söder om stadskärnan. Dess historia sträcker sig långt tillbaka som en strategisk utpost, och namnet betyder troligen judiska berget efter en medeltida begravningsplats. Under århundraden fungerade berget främst som ett stenbrott vars hållbara sandsten användes för att bygga stadens katedraler och palats, men det var också en plats för militärt försvar med fästningen på toppen som vaktade över hamnen. Den stora förvandlingen till det kultur- och nöjesområde vi ser idag skedde i två stora vågor: först inför världsutställningen 1929, då pampiga palats och trädgårdar anlades, och senare inför de olympiska spelen 1992 som gav berget dess moderna sportanläggningar. 

Man bör besöka Montjuïc för att njuta av den absolut bästa panoramautsikten över både havet och Sagrada Família. Det är en plats där historia, konst och natur smälter samman på ett sätt som få andra delar av staden gör. Bland de bästa platserna finns det ståtliga Palau Nacional som hyser Kataloniens nationella konstmuseum (MNAC), den färgstarka Joan Miró-stiftelsen och den magiska fontänen som bjuder på ljus- och musikshower. För den som gillar historia är ett besök på Montjuïc-slottet ett måste, medan arkitekturintresserade inte får missa Poble Espanyol, en "spansk by" med byggnadsstilar från hela landet. Dit vill vi gärna återvända.

Nedanför berget hamnar vi enorma bilköer och trottoarer packade med turister runt Plaza dEspana. Tydligen väntar massorna på någon världsberömd artist som de alla vill ta en bild på med sina telefoner.

Efter det glider vi in på den stora och vackra esplanaden Diagonal. I början har den 10 filer och vi far i den längst till höger och ser knappt vad som finns på andra sidan.

Allvetaren berättar att Avinguda Diagonal är stadens mest ikoniska och betydelsefulla gator, känd för att vara en av de få vägar som skär diagonalt genom stadens strikta rutnätsmönster. Gatan ritades av stadsplaneraren Ildefons Cerdà som en central del av hans omfattande Eixample-plan under mitten av 1800-talet, även om arbetet med att färdigställa den sträckte sig långt in på 1900-talet. Syftet var att skapa en bred huvudåder som förenade stadens östra och västra delar och som samtidigt underlättade flödet i den växande metropolen. Idag domineras gatan av en blandning av kommers och arkitektonisk elegans, där lyxbutiker, huvudkontor för stora banker och moderna kontorskomplex kantar trottoarerna tillsammans med breda cykelvägar och spårvagnsspår.

Längs den elva kilometer långa avenyn finns flera imponerande sevärdheter som speglar Barcelonas kärlek till unik arkitektur. Här hittar man exempelvis Casa Comalat med sin fantasifulla modernistiska fasad och det riddarslottsliknande Casa de les Punxes, ritat av Josep Puig i Cadafalch. I den östra änden av gatan reser sig den moderna skyskrapan Torre Glòries, tidigare känd som Torre Agbar, som blivit en symbol för stadens tekniska utveckling.

En intressant kuriosa är att Diagonalen faktiskt delar staden i två sociala och ekonomiska sfärer; historiskt sett har de mest välbärgade områdena legat "ovanför" Diagonalen, mot bergen till. Dessutom är gatan så lång att den passerar genom nästan alla stadens olika atmosfärer, från de glittriga shoppingkvarteren nära Passeig de Gràcia till de ultramoderna och havsnära delarna vid Diagonal Mar.

Vi hoppar av i de kvarter som är känt för sina ståtliga och stora klassiska hus och kallas Eixample, vilket betyder utvidgningen på katalanska. Stadsdelen skapades under 1800-talet när staden behövde expandera utanför sina gamla stadsmurar och ritades av stadsplaneraren Ildefons Cerdà. Området är världsberömt för sitt unika rutnätsmönster med åttkantiga kvarter där hörnen är avskurna för att skapa rymd och ljus. Det var här den rika borgerligheten slog sig ner under den katalanska modernismen, vilket resulterade i en otrolig arkitektonisk rikedom med ornamenterade fasader, smidesbalkonger och stora våningar med högt till tak. Inom Eixample hittar man även den så kallade Guld kvadraten, Quadrat d'Or, där koncentrationen av vackra byggnader är som störst, inklusive berömda verk av Antoni Gaudí som Casa Batlló och La Pedrera. Idag fungerar stadsdelen som stadens eleganta hjärta där exklusiv shopping på Passeig de Gràcia blandas med pampiga bostadshus och breda, trädkantade avenyer. 

Efter ha överväldigats under resan av fula kvarter och ännu fulare extrema nya hus, som arkitekter gissningsvis ritat för att brutalisera staden, blir nu knäsvaga av alla klassiska hus som överlevt den rasande modernismen i Barcelona. Där stiger vi av, fikar och käkar en macka på Starbucks, och antecknar att det finns många platser i staden vi vill återvända till. Rekognoseringen var lyckad.

VINFÄLT OCH VACKRA BYAR

Nästa dag var det vindagen. Allvetaren (Gemini) har tipsat oss om att ett av de vackraste områdena i norra Katalonien är vinbygden alldeles söder om Pyreneerna, DO Emporda. Vi hittade igen en otroligt vacker liten väg GI524 mot Olot och körde sedan NV efter luktsinnet och papperskartan, men fann bara enstaka vingårdar. Då frågade vi Allvetaren igen, som sa ha tålamod och fortsätt på er väg 14 km. På vägen såg vi något häftigt, en fåraherde som tillsammans med 5 fårhundar vallar hundratals får på en stor grön äng helt utan staket. Jyckarna håller koll och ser till att ingen rymmer.

Där låg helt riktigt en gammal fin by med välskötta stenhus många hundra år gamla, smala gränder och enorma vinfält omkring, Garriguella. Den ligger i hjärtat av Emporda och i byn finns många berömda vingårdar, både kooperativ och aktiebolag. Byn var full av skrytbilar och finfolk som valsade runt och smuttade vin till lunchen och vinprovade på restaurangerna. Vi käkade bara en macka och Starbucks iskaffe och drog västerut, med de snöklädda Pyreneerna i norr och böljande vinfält i söder.

Resan hem började med en tidsödande och lång smal serpentinvägy högt uppe på bergen klädda med trista barrträd och buskar, en av få fulvägar vi har åkt här. Som vanligt kom vi hem efter 6 timmars bilutflykt, trött med otroligt nöjda.

Dagen efter var vi lite slitna. Men på bucketlistan fanns naturligtvis besök i Kataloniens pittoreska byar. Tyvärr hade vi efter många resdagar intrycket att de flesta byar och samhällen inte inbjuder oss till att stanna för stadsvandring. Antingen har de döda gamla stadskärnor omgivna med villamattor eller är det i vårt tycke ganska trista samhällen. Nästan alla flerfamiljshus är stora, slitna och gråbeiga. Vi inser att Skärholmen och Rinkeby är jämförelsevis ganska ok. Ibland tänker vi att Katalonien har de fulaste byggnader vi sett sedan våra besök i östra Europa. Även här har förorterna formats av socialismens strävan efter total funktionalitet och likhet, snarare än efter trivsamhet, variation och hemkänsla.

Villor och radhus är också oftast oväntat charmbefriade och påminner om fyrkantiga skokartonger med platta tak, ganska slitna och utan någon välskött trädgård. Överhuvudtaget är det väldigt lite blommor och planteringar i de flesta byar och samhällen, i bästa fall finns några trista krukor på stadens torg. Däremot är det mycket träd och alléer i alla städer och byar som vi besökt. De gör stadsmiljön trevlig och mindre ohälsosam, och ger skugga och skydd för alla fåglar.

Vårt sökande efter pittoreska små fiskebyar längs Costa Brava var dessutom länge ganska misströstande. Vi fann mest tråkiga badorter och kolossalt fula hotellkomplex som klättrade på bergen. Men till slut bestämde vi att resa till den ena efter den andra kustbyn och till slut fann vi några mysbyar.

Den lilla byn Llafranc ligger vackert i en smal vik omgiven av stora berg. Alla småhus och större byggnader är vita, välskötta och med fina trädgårdar. I den lilla hamnen ligger småbåtar på stranden och det finns många trevliga caféer och restauranger. Flera är fullsatta till lunch och vi får vänta på ett ledigt bord.

Vi lunchar som vanligt gott och obegripligt billigt, varefter de unga och friska gör en timmes vandring längs Spaniens GR som följer kusten från Frankrike till Gibraltar. Resan hem var dessutom igen vacker utan att vara läskig.

Några dagar senare hittade vi ännu en fin by söderut, Tamarui. Den var i det närmaste en kopia av Llafranc men mindre och utan GR och promenader längs Medelhavet.

Vi tror oss nu veta att fler byar längs bergskusten Costa Brava är vackra och besöka, som Tossa del Mar. De får vi spara till en annan gång.

MAFFIA OCH BILUTHYRARE

Vi själva och många släktingar och vänner har massor av historier om hemska upplevelser när de ska hämta ut sina bokade och betalda bilar på flygplatser. Vi själva har varit med om att bokningen försvunnit, att den billiga bilen vi bokat inte finns, att vi fått vänta timmar på parkeringen innan bilen levereras osv.

Idag har barn och barnbarn anlänt till Barcelona för att besöka oss, spela golf, vandra och exploatera vackra katalanska städer. Båda drabbas av hyrföretagens fulfix, eller maffiametoder. Äldsta sonens Norwegian flight är mer än två timmar försenad så hyrbilen hos Eurocar finns inte kvar, trots att han noggrant fyllt i alla uppgifter om flighten. Han tvingas betala för en ny bil för dubbla kostnaden. Det påstås att det står i det finstilta i kontraktet (Efter två veckor har Eurocar nu återbetalat extrakostnaden, utan att be om ursäkt).

Andra sonen hade i förväg bokat och betalat en bil hos en Avis som godkände dotterns nya körkort, men vid ankomsten vägrade de godkänna henne som andreförare. Där sprack hela planen med bilutflykter för familjen. Inget överraskar oss som hyr bilar, oavsett land, bolag, hyrmetod eller noggrannhet vid bokningen.

Sonen som foilar hittade en fin strand med uthyrning i byn Sant Pere Pescado. Under säsong är den full av kite surfare och foilare, så här års är det ganska lugnt.

Det är en överraskande trevlig kustby med en enorm strand. Vi ansluter till lunchen på en tapasbar där bara spanjorer äter. Vi serveras utmärkt omelettmacka, jätteräkor i het olja, vitlök och spansk chili och patata brava med romescosås. Det rök omkring oss hela tiden, alla spanska män på restaurangen höll i vänster hand två paket cigg, en telefon och en tändare, de tände på en cigg var 15 minut. Deras lunch bestod av en liten chipspåse och några kalla öl.

CADAQUES OCH CAP DE CREUS

Ett måste säger guider och tipsare i Katalonien är att besöka Salvador Dalis hem och lilla by på den norra kusten av Costa Brava. Vi slöåkte långsamt norrut och undvek som vanligt stora vägar och städer.

Vi passerade flera backspegelbyar, som vi nu kallar dem, så smala att man måste vika in backspeglarna för att kunna krypköra de enkelriktade vägarna längs de övergivna husen. Ofta är de små byarnas gamla hus i centrum stendöda, och folk bor istället i nya och fina hus runt den gamla byn. Men Gps och Google Maps envisas med att tvinga oss genom den gamla bebyggelsen, inte kul.

Därefter passerar vi semesterparadiset Rosa med jättestrand, seglare och surfare och far åter upp i bergen. Det är en mycket smal och vacker väg men jobbigt att köra. Ofta måste vi ligga bakom trötta cyklister innan man kan köra om och samtidigt se upp för bråttombilister.

Snart kommer vi över krönet och får en fantastisk utsikt över de vilda karga bergen och det blå havet i gnistrande sol. Då plötsligt hamnar vi i en stillastående kö långt ovanför Cadaques, som vi ser på långt avstånd. Åter påminns vi om att det är påsk och turistinvasion från Spanien och grannländerna.

Den eviga kön

Under en timme får “njuta” av utsikten över havet, byn och krypande köer. Till slut kommer vi till en liten väg ned mot en fabrik och lyckas vända bilen och åka hem. Alla andra bilister har tålamod och väljer att krypa minst ännu en timme, för att antagligen sedan leta efter parkering i en timme till.

Där lär vi oss några saker till, åk aldrig till heta besökstips, och framför allt inte under påskhelgen.

Cadaques, byn vi inte fick se

VULKANER I OLOT

Nästa utflykt går till ett berömt vulkanområde några mil nordväst om Girona. Katalonien har ett betydande vulkanområde i La Garrotxa, nära Girona. Parc Natural de la Zoone Vulcane finns över 40 vilande vulkaner och 20 lavaflöden. Området, som var aktivt för 700 000 till 10 000 år sedan, är känt för sina skogsklädda kratrar, vandringsleder och medeltida byar som Santa Pau. De mest kända vulkanerna är Santa Margarida (med en kyrka i kratern).

När vi efter lång resa genom serpentinvägar genom de vackra bergen insåg vi två saker, platsen lockar massor av turister från Frankrike, UK och Spanien, och att det var påskafton, alltså var alla parkeringar fulla, på vägarna köade bilar och hästar med vagn.

Så vi flyr därifrån ned till staden Olot. Det är en trevlig, intressant och stundtals vacker stad, helt igenkorkad med bilar och lastbilar. Inte en parkering finns. Den kanske stiligaste esplanaden är 200 meter lång och har två rader av enormt gamla plataner över 40 meter höga. Vi äter lunchmackor i en park med skugga från stora träd.

Vi far ut från staden på en av de vackraste vägarna i norra Katalonien C63, den går i en dal bredvid en ravin omgiven av höga berg helt täckta av lövträdsskogar. Det har vi aldrig upplevt någon gång i något land, frågan är om det finns någon annanstans. Vi ser att det är skogar enligt den stränga definitionen, skogar med träd av olika arter och ålder, både levande och döda. Just nu slår bladen ut och här och här och var blommar träden så de ser ut som täckta av snö. Terrängen är dock totalt igenomtränglig, där kan ingen vandra och det är tveksamt om några djur trivs där. Man undrar om de enorma lövskogar som en gång täckte södra och Mellansverige också var lika täta, mörka och fulla av sly och buskar, skogar som endast människor med machete eller yxa kan korsa.

Några dagar senare beger vi oss till vulkanerna igen och de unga och friska gör en 2 timmars vandring i området. De berättar att om man inte visste att leta efter kraterna skulle man inte se dem. Stigen passerar de flesta stora sevärdheter, men vandrarna uppskattar mest den enastående vackra naturen som omger groparna. Just nu blommar alla vårblommor, bla sådana som liknar vitsippor och gullvivor, men de luktar knappast något till skillnad mot våra hemma. Deras picknick med utsikt över bergen var något alldeles extra.

TORROELLA

Nu har vi flyttat in i en ny Airbnb ca 15 mil norr om Barcelona, nära  några av Europas mest spektakulära kustvägar i Costa Brava och 5 min till medelhavets stränder. Casa Maria är ett litet radhus i rappat vit spansk stil, med två fina sovrum överst och ett litet kombinerat kök, matplats och vardagsrum, lämpligt för två. Inredning och utrustning är mycket bra och huset påminner lite om ett designhotell med många fina tavlor, urnor och andra fina saker. 

Vår uteplats vätter mot en stor inbyggd gemensam gräsmatta, med en stor gemesam pool och plats för barn som leker. Tyvärr är det mesta förbjudit, som att leka med boll, sitta på gräset i solstolen, ta med hunden osv...

Enda nackdelen är att fönstren inte är täta eller isolerade, under stormen de första dagarna blåste det in så håret krullade på huvudet när vi lagade mat. Vi frös rejält på kvällen trots att ett stort element gick för fullt. Men vi inser, har man åkt till norra Spanien i början av april är det bara att gilla läget och rulla in sig fleece.

Radhuset tillhör ett mycket stort område med liknande vita hus i ett välplanerat område med trevliga träd, buskar och blommor. Här bor många pensionärer, barnfamiljer och turister. De flesta verkar använda husen som sommarstugor, och nu i påsk är de flesta hus fulla med folk.

Första dagen styrde vi direkt till Sant Feliu de Guíxols där den mest ikoniska kustvägen går till Tossa de Mar, den kallas “Vägen med 365 kurvor”. Bilresan från oss tog 2,5 timmar, men vad gör det när vyerna längs vägen hela tiden växlar från platta fält med vall, extremt välskötta vinfält, stiliga fruktodlingar, gamla stenhus som restaurerats till lyxboningar, höga berg med låga tallar och enbuskar, höga berg som blivit stenöknar efter forna tiders kalhuggning och små byar som sällan är mysiga och fina, oftare lite övergivna och slitna.

Väl framme kör vi in på Costa Brava, vägen slingrar sig längs branta klippavsatser och erbjuder hisnande vyer över havet vid varje sväng. Vi stannar vid Mirador de Tossa de Mar för panoramabilder och flera  andra "miradors" (utsiktsplatser). Resan är kort räknat i mil men tog ca  40 minuter, ofta för att vi fastnar bakom cyklister som långsamt stretar och vacklar uppför backe efter backe. Man kan föreställa sig vilket kaos som måste vara på vägen under sommarens turistinvasion.

Naturen längs vägen är mycker karg, med få blommor och få hus att titta på. Det finns inga kaféer eller restauranger, inte några campingområden.På sina ställen där man når havet har man byggt sällsynt fula hotell och radhus.

Vi har åkt många vackra kustvägar runt om i världen och de är alla makalöst vackra men ofta fullsmockade stora delar året runt. Det gäller inte minst Grande Corniche och Route du Mimosa i Frankrike, Highway 1, Pacific Coast Highway och Overseas Highway i Florida Keys i USA, Atlanthavsvägen i Norge, Wild Atlantic Way på Irland och North Coast 500 i Skottland. Spanska Costa Brava tycker vi platsar i denna toppliga när det gäller utsikt och karg natur, men kanske inte riktigt när det gäller annat man vill se på resan.

Redan första dagen tog bilresan mer än sex timmar, men vi tröstade oss med en god goda hamburgare lagade med mycket smakrik köttfärs, tillsammans med katalanskt rödvin från trakten.

RIS OCH FLAMINGOS

Floden Ebres delta är ett mycket omtyckt utflyktsområde, både bland turister och spanjorer. Resan dit tog ca 2 timmar, bla som följd av att våra digitala karthjälpare Tomtom och Goggle map förlorade sin förmåga under ca 15 minuter, kanske utstörda av ryska hybridkrigare. Vi lyckades till slut med hjälp av gammal teknik, en papperskarta över Katalonien, trassla oss fram till målet.

Deltaområdet är helt platt, stort och med variation i natur och odling. Längs den södra vägen var det från början träsk och buskar, men inga hus, odlingar eller byar. Efter en stund övergick det till risåkrar med vallar omkring. De bevattnar åkrarna från ett system av kanaler, i några fält hade risplantorna tittat upp, i andra hade bönderna nyss harvat och sått och  en del var nyplöjda. Risåkrarna dominerar hela deltahalvön och omfattar 22000 hektar och årsproduktionen brukar ligga på omkring 120000 till 150000 ton ris.

Riset har ett eget namn och en skyddad ursprungsbeteckning: Arròs del Delta de l'Ebre (PGI/DOP), certifiering garanterar att riset odlat i Enredeltat. Deltat är Spaniens tredje största risproducerande område (efter Andalusien och Extremadura). Det anses hålla en mycket hög gastronomisk kvalitet. Karaktäristiskt för Ebro-riset (särskilt de runda varianterna) är dess förmåga att absorbera smaker från buljonger utan att koka sönder, vilket gör det perfekt för paella och andra medelhavsrätter.

Byarna är små och de flesta är risbyar där producenter, risarbetare och underleverantörer bor. Den första byn vi kommer till, Poble nou, liknar mexikanska byar och har några restauranger. Många spanska turister flockas till dem, flera är fullbokade men vi hade tur. Vi fick bord på Cal Faiges, en bra restaurang full av barnfamiljer på utflykt. Vi njöt av musslor romanesco och lammracks med ärtor smörstekta med lök och champinjoner.

När vi körde vidare försvann risfälten och ersattes av sandrevlar och små stenkobbar, där massor av flamingos sov middag på ett ben och brydde sig inte om alla turister som fotograferade dem. Resan genom det stora deltat och den långa vägen hem till Tarragona gjorde att vi snubblade in i huset vid 18.30 och taggade ned med kalla öl på uteplatsen.

I APPLADALEN I KATALONIEN

Vi har flera gånger åkt på höstlig smakprovning i Österlen och längs Humlestigen i Skåne, det är imponerande odlingar och delikata äpplen. När vi sedan kom till Yakimadalen i Washington state 2008 förstod vi hur småttiga de är.

Dalen ligger omgärdad av höga berg, jorden är extremt fruktbar och den är fjärde största äppelproducenten i världen. Man åker timme efter timme genom rationella äppelåkrar, och då slås man av ytterligare ett särdrag i USA. Man är så specialiserad i de olika staterna efter sina förutsättningar. Några stater odlar vete, andra majs, andra åter frukt eller vin, somliga odlar cottonwood träd. Inte som i Europa där alla länder odlar nästan allt.

Nästa utflykt i de katalanska bergen går från Tarragona till Mora d’Ebre, Miravet och slutar Benifallet. Den kallas naturväg längs den stora vackra floden Ebre och ska visa oss mjuka  landskap med mycket ljus, enligt Allvetaren.

Det blev inte riktigt som han förutsåg, istället mötte vi överraskning efter överraskning. Vi kom efter någon timme till floden, och följde den några minuter. Sedan åkte vi in i Appladalen i Katalonien. Mil efter mil ser vi fruktträd, troligen mest äpplen som har blommat färdigt. Byarna består huvudsakligen av fruktföretagens lokaler och lager, och enkla bostäder till alla nordafrikaner som kommer hit och skördar frukterna. De har mystiska jättelånga lador med fönsterhål utan glas men med jalusier som kan öppnas och stängas, antagligen för att mellanlagra och sortera skördarna. Uppenbarligen har även denna dal sällsynt goda jordar och en gynnsam växtzon.

Efterhand går vägen upp i bergen igen, trots det fortsätter äppelodlingarna, nu klättrar träden på de branta bergen. Men under flera mil ser vi inte den utlovade floden. Vägen är enfilig och extremt kurvig, den kräver en vaken förare varje minut. 

Just när vi givit upp hoppet kör vi in på en smal hyllväg, uthuggen ur berget, hundratals meter ovanför floden. Vi gillar ju läskiga vägar och har åkt många i Frankrike, USA, Korsika mfl länder. Lite handsvett får man, och flämtandning, men det är det värt. Den här vägen går långsamt nedåt med makalös utsikt över Ebre, havet i fjärran och Tarragona. Vi noterar i minnet att Allvetaren inte vet allt, men att vi har åkt en topptio väg, den är ju både läskig och har bedårande utsikt.

Hemresan blev dock en mardröm. Tomtom och Google maps ledde oss upp på AP7, en sliten motorväg fullständigt packad med lastbilar, Megatrucks och Duo trailers med två vagnar på upp till 32 meter. De stånkar på nos mot stjärt i innerfilen i stora flockar, ibland 25-30 bilar i rad. I ytterfilen trängs krypare och fartgalningar som försöker tjäna några minuter på resan. Det var olidligt jobbigt att köra 1,5 timmar hem. Motorvägar i Spanien är inte en plats för äldre turister!