CADAQUES OCH CAP DE CREUS

Ett måste säger guider och tipsare i Katalonien är att besöka Salvador Dalis hem och lilla by på den norra kusten av Costa Brava. Vi slöåkte långsamt norrut och undvek som vanligt stora vägar och städer.

Vi passerade flera backspegelbyar, som vi nu kallar dem, så smala att man måste vika in backspeglarna för att kunna krypköra de enkelriktade vägarna längs de övergivna husen. Ofta är de små byarnas gamla hus i centrum stendöda, och folk bor istället i nya och fina hus runt den gamla byn. Men Gps och Google Maps envisas med att tvinga oss genom den gamla bebyggelsen, inte kul.

Därefter passerar vi semesterparadiset Rosa med jättestrand, seglare och surfare och far åter upp i bergen. Det är en mycket smal och vacker väg men jobbigt att köra. Ofta måste vi ligga bakom trötta cyklister innan man kan köra om och samtidigt se upp för bråttombilister.

Snart kommer vi över krönet och får en fantastisk utsikt över de vilda karga bergen och det blå havet i gnistrande sol. Då plötsligt hamnar vi i en stillastående kö långt ovanför Cadaques, som vi ser på långt avstånd. Åter påminns vi om att det är påsk och turistinvasion från Spanien och grannländerna.

Den eviga kön

Under en timme får “njuta” av utsikten över havet, byn och krypande köer. Till slut kommer vi till en liten väg ned mot en fabrik och lyckas vända bilen och åka hem. Alla andra bilister har tålamod och väljer att krypa minst ännu en timme, för att antagligen sedan leta efter parkering i en timme till.

Där lär vi oss några saker till, åk aldrig till heta besökstips, och framför allt inte under påskhelgen.

Cadaques, byn vi inte fick se

VULKANER I OLOT

Nästa utflykt går till ett berömt vulkanområde några mil nordväst om Girona. Katalonien har ett betydande vulkanområde i La Garrotxa, nära Girona. Parc Natural de la Zoone Vulcane finns över 40 vilande vulkaner och 20 lavaflöden. Området, som var aktivt för 700 000 till 10 000 år sedan, är känt för sina skogsklädda kratrar, vandringsleder och medeltida byar som Santa Pau. De mest kända vulkanerna är Santa Margarida (med en kyrka i kratern).

När vi efter lång resa genom serpentinvägar genom de vackra bergen insåg vi två saker, platsen lockar massor av turister från Frankrike, UK och Spanien, och att det var påskafton, alltså var alla parkeringar fulla, på vägarna köade bilar och hästar med vagn.

Så vi flyr därifrån ned till staden Olot. Det är en trevlig, intressant och stundtals vacker stad, helt igenkorkad med bilar och lastbilar. Inte en parkering finns. Den kanske stiligaste esplanaden är 200 meter lång och har två rader av enormt gamla plataner över 40 meter höga. Vi äter lunchmackor i en park med skugga från stora träd.

Vi far ut från staden på en av de vackraste vägarna i norra Katalonien C63, den går i en dal bredvid en ravin omgiven av höga berg helt täckta av lövträdsskogar. Det har vi aldrig upplevt någon gång i något land, frågan är om det finns någon annanstans. Vi ser att det är skogar enligt den stränga definitionen, skogar med träd av olika arter och ålder, både levande och döda. Just nu slår bladen ut och här och här och var blommar träden så de ser ut som täckta av snö. Terrängen är dock totalt igenomtränglig, där kan ingen vandra och det är tveksamt om några djur trivs där. Man undrar om de enorma lövskogar som en gång täckte södra och Mellansverige också var lika täta, mörka och fulla av sly och buskar, skogar som endast människor med machete eller yxa kan korsa.

Några dagar senare beger vi oss till vulkanerna igen och de unga och friska gör en 2 timmars vandring i området. De berättar att om man inte visste att leta efter kraterna skulle man inte se dem. Stigen passerar de flesta stora sevärdheter, men vandrarna uppskattar mest den enastående vackra naturen som omger groparna. Just nu blommar alla vårblommor, bla sådana som liknar vitsippor och gullvivor, men de luktar knappast något till skillnad mot våra hemma. Deras picknick med utsikt över bergen var något alldeles extra.

TORROELLA

Nu har vi flyttat in i en ny Airbnb ca 15 mil norr om Barcelona, nära  några av Europas mest spektakulära kustvägar i Costa Brava och 5 min till medelhavets stränder. Casa Maria är ett litet radhus i rappat vit spansk stil, med två fina sovrum överst och ett litet kombinerat kök, matplats och vardagsrum, lämpligt för två. Inredning och utrustning är mycket bra och huset påminner lite om ett designhotell med många fina tavlor, urnor och andra fina saker. 

Vår uteplats vätter mot en stor inbyggd gemensam gräsmatta, med en stor gemesam pool och plats för barn som leker. Tyvärr är det mesta förbjudit, som att leka med boll, sitta på gräset i solstolen, ta med hunden osv...

Enda nackdelen är att fönstren inte är täta eller isolerade, under stormen de första dagarna blåste det in så håret krullade på huvudet när vi lagade mat. Vi frös rejält på kvällen trots att ett stort element gick för fullt. Men vi inser, har man åkt till norra Spanien i början av april är det bara att gilla läget och rulla in sig fleece.

Radhuset tillhör ett mycket stort område med liknande vita hus i ett välplanerat område med trevliga träd, buskar och blommor. Här bor många pensionärer, barnfamiljer och turister. De flesta verkar använda husen som sommarstugor, och nu i påsk är de flesta hus fulla med folk.

Första dagen styrde vi direkt till Sant Feliu de Guíxols där den mest ikoniska kustvägen går till Tossa de Mar, den kallas “Vägen med 365 kurvor”. Bilresan från oss tog 2,5 timmar, men vad gör det när vyerna längs vägen hela tiden växlar från platta fält med vall, extremt välskötta vinfält, stiliga fruktodlingar, gamla stenhus som restaurerats till lyxboningar, höga berg med låga tallar och enbuskar, höga berg som blivit stenöknar efter forna tiders kalhuggning och små byar som sällan är mysiga och fina, oftare lite övergivna och slitna.

Väl framme kör vi in på Costa Brava, vägen slingrar sig längs branta klippavsatser och erbjuder hisnande vyer över havet vid varje sväng. Vi stannar vid Mirador de Tossa de Mar för panoramabilder och flera  andra "miradors" (utsiktsplatser). Resan är kort räknat i mil men tog ca  40 minuter, ofta för att vi fastnar bakom cyklister som långsamt stretar och vacklar uppför backe efter backe. Man kan föreställa sig vilket kaos som måste vara på vägen under sommarens turistinvasion.

Naturen längs vägen är mycker karg, med få blommor och få hus att titta på. Det finns inga kaféer eller restauranger, inte några campingområden.På sina ställen där man når havet har man byggt sällsynt fula hotell och radhus.

Vi har åkt många vackra kustvägar runt om i världen och de är alla makalöst vackra men ofta fullsmockade stora delar året runt. Det gäller inte minst Grande Corniche och Route du Mimosa i Frankrike, Highway 1, Pacific Coast Highway och Overseas Highway i Florida Keys i USA, Atlanthavsvägen i Norge, Wild Atlantic Way på Irland och North Coast 500 i Skottland. Spanska Costa Brava tycker vi platsar i denna toppliga när det gäller utsikt och karg natur, men kanske inte riktigt när det gäller annat man vill se på resan.

Redan första dagen tog bilresan mer än sex timmar, men vi tröstade oss med en god goda hamburgare lagade med mycket smakrik köttfärs, tillsammans med katalanskt rödvin från trakten.

RIS OCH FLAMINGOS

Floden Ebres delta är ett mycket omtyckt utflyktsområde, både bland turister och spanjorer. Resan dit tog ca 2 timmar, bla som följd av att våra digitala karthjälpare Tomtom och Goggle map förlorade sin förmåga under ca 15 minuter, kanske utstörda av ryska hybridkrigare. Vi lyckades till slut med hjälp av gammal teknik, en papperskarta över Katalonien, trassla oss fram till målet.

Deltaområdet är helt platt, stort och med variation i natur och odling. Längs den södra vägen var det från början träsk och buskar, men inga hus, odlingar eller byar. Efter en stund övergick det till risåkrar med vallar omkring. De bevattnar åkrarna från ett system av kanaler, i några fält hade risplantorna tittat upp, i andra hade bönderna nyss harvat och sått och  en del var nyplöjda. Risåkrarna dominerar hela deltahalvön och omfattar 22000 hektar och årsproduktionen brukar ligga på omkring 120000 till 150000 ton ris.

Riset har ett eget namn och en skyddad ursprungsbeteckning: Arròs del Delta de l'Ebre (PGI/DOP), certifiering garanterar att riset odlat i Enredeltat. Deltat är Spaniens tredje största risproducerande område (efter Andalusien och Extremadura). Det anses hålla en mycket hög gastronomisk kvalitet. Karaktäristiskt för Ebro-riset (särskilt de runda varianterna) är dess förmåga att absorbera smaker från buljonger utan att koka sönder, vilket gör det perfekt för paella och andra medelhavsrätter.

Byarna är små och de flesta är risbyar där producenter, risarbetare och underleverantörer bor. Den första byn vi kommer till, Poble nou, liknar mexikanska byar och har några restauranger. Många spanska turister flockas till dem, flera är fullbokade men vi hade tur. Vi fick bord på Cal Faiges, en bra restaurang full av barnfamiljer på utflykt. Vi njöt av musslor romanesco och lammracks med ärtor smörstekta med lök och champinjoner.

När vi körde vidare försvann risfälten och ersattes av sandrevlar och små stenkobbar, där massor av flamingos sov middag på ett ben och brydde sig inte om alla turister som fotograferade dem. Resan genom det stora deltat och den långa vägen hem till Tarragona gjorde att vi snubblade in i huset vid 18.30 och taggade ned med kalla öl på uteplatsen.

I APPLADALEN I KATALONIEN

Vi har flera gånger åkt på höstlig smakprovning i Österlen och längs Humlestigen i Skåne, det är imponerande odlingar och delikata äpplen. När vi sedan kom till Yakimadalen i Washington state 2008 förstod vi hur småttiga de är.

Dalen ligger omgärdad av höga berg, jorden är extremt fruktbar och den är fjärde största äppelproducenten i världen. Man åker timme efter timme genom rationella äppelåkrar, och då slås man av ytterligare ett särdrag i USA. Man är så specialiserad i de olika staterna efter sina förutsättningar. Några stater odlar vete, andra majs, andra åter frukt eller vin, somliga odlar cottonwood träd. Inte som i Europa där alla länder odlar nästan allt.

Nästa utflykt i de katalanska bergen går från Tarragona till Mora d’Ebre, Miravet och slutar Benifallet. Den kallas naturväg längs den stora vackra floden Ebre och ska visa oss mjuka  landskap med mycket ljus, enligt Allvetaren.

Det blev inte riktigt som han förutsåg, istället mötte vi överraskning efter överraskning. Vi kom efter någon timme till floden, och följde den några minuter. Sedan åkte vi in i Appladalen i Katalonien. Mil efter mil ser vi fruktträd, troligen mest äpplen som har blommat färdigt. Byarna består huvudsakligen av fruktföretagens lokaler och lager, och enkla bostäder till alla nordafrikaner som kommer hit och skördar frukterna. De har mystiska jättelånga lador med fönsterhål utan glas men med jalusier som kan öppnas och stängas, antagligen för att mellanlagra och sortera skördarna. Uppenbarligen har även denna dal sällsynt goda jordar och en gynnsam växtzon.

Efterhand går vägen upp i bergen igen, trots det fortsätter äppelodlingarna, nu klättrar träden på de branta bergen. Men under flera mil ser vi inte den utlovade floden. Vägen är enfilig och extremt kurvig, den kräver en vaken förare varje minut. 

Just när vi givit upp hoppet kör vi in på en smal hyllväg, uthuggen ur berget, hundratals meter ovanför floden. Vi gillar ju läskiga vägar och har åkt många i Frankrike, USA, Korsika mfl länder. Lite handsvett får man, och flämtandning, men det är det värt. Den här vägen går långsamt nedåt med makalös utsikt över Ebre, havet i fjärran och Tarragona. Vi noterar i minnet att Allvetaren inte vet allt, men att vi har åkt en topptio väg, den är ju både läskig och har bedårande utsikt.

Hemresan blev dock en mardröm. Tomtom och Google maps ledde oss upp på AP7, en sliten motorväg fullständigt packad med lastbilar, Megatrucks och Duo trailers med två vagnar på upp till 32 meter. De stånkar på nos mot stjärt i innerfilen i stora flockar, ibland 25-30 bilar i rad. I ytterfilen trängs krypare och fartgalningar som försöker tjäna några minuter på resan. Det var olidligt jobbigt att köra 1,5 timmar hem. Motorvägar i Spanien är inte en plats för äldre turister!

FRÅN ÅRSTAVIKEN TILL PRIORAT

Som ung tonåring rumlade jag omkring i Årstaviken tillsammans med kompisar med pilbågar och andra vapen. Vi smög på älskande par, fyllegubbar och stora fåglar, mest för att skrämmas. Riktigt spännande var det att ta sig över järnvägen till berget ovanför Vin & Sprits bulkhamn. Dit kom mest varje dag stora tankbåtar med spanskt vin. Vinet rann in i berget i stora slangar, där det härtappades, ett fint ord för att fixa vinet och hälla på flaska. Vinet var ofta av usel kvalitet och ofta blandades olika viner för att kunna säljas. Rykten säger att man ibland tillsatte olika kemiska medel, reningsmedel och socker för att få vinet drickbart. Vi pratade ofta om att klättra ned, göra hål i slangen och springa till skogs med en dunk vin. Det hände aldrig.

M Vinia lossar bulkvin

Mina och kompisarnas föräldrar var ofta moderna och försökte minska supandet av snapsar och grogg, och valde ofta spanska viner till helgen. En flaska vin kostade ca 2-3 kr, var alkoholsvag (för folkhälsan) och kom från Spanien.

Statens blandade och mixtrade viner hade finurliga namn som Vino Tinto, Castillo de Gredos och Don Jacobo. Det vita, halvtorra Diamante i sin karakteristiska flaska var en storsäljare som för många definierade spansk vinkultur. Vinerna var ofta rustika, oxiderade och saknade den elegans vi förväntar oss idag. Det var inte ovanligt med underliga smaker som tex påminde om wellpapp – något som föräldrarna försökte dölja genom att använda vinet som bas i sockrade vinbål eller sangria.

Vår bilutflykt till Priorat blev minnesvärd, en av de bästa på många år. Margareta hade frågat Allvetaren (Chat Gtp) om tips på vackra bilresor i katalanska bergen, och en av dem var följande: 

Res genom Priorat- och Penedès-vinregionerna. Tarragona → Falset → Porrera → Torroja del Priorat → Gratallops → Bellmunt → Tarragona. Njut av smala vägar mellan vinrankor, ständigt nya vyer och långsam meditativ körning. Gör stopp för vinprovning (särskilt Cava och Priorat-viner) och besök i pittoreska byar.

Vi startade från Falset som är centrum för vinindustrin i Priorat. Det är en ganska stor och ovanligt vanlig spansk stad med trånga gator, trevliga torg med caféer och vinrankor runt husen. Vi följde en enfilig serpentinväg rakt upp i de skogklädda bergen, i början var det obebott och ensligt. Strax efter ändrades landskapet, längs bergen har vinbönder lyckats skapa stora lutande vinåkrar, den ena brantare än den andra. Ofta är lutningen över 45 gr, men ändå kör små fyrhjulingar omkring med släp och gödslar, beskär eller lägger ut konstbevattning. Det kallas "heroisk vinodling". Under nästan en timme beundrar vi dessa unika vinberg, och inser att vi måste köpa bergsvin till helgen.

Byarna Porrera och Torroja del Priorat klättrar också på bergssidorna, och vi vågar inte köra in i de trånga gränderna. Efter den hisnande körningen anländer vi till Gratallops, en by på toppen av ett berg som man kan spatsera igenom på 15 minuter. Vi går in i flera mörka och vackra restauranger, men möts av ordet Complet, fullsatt. Som tur finns ett enkelt Cafe, Flor de Maig, i utkanten av staden med sagolik utsikt över de blå bergen, där får vi ett bord tillsammans med vinbönder, mc-killar oc påsklediga barnfamiljer. Vi äter tre utmärkta tapas till varsin liten kall öl, sällan har en lunch varit lika smaskig och vyerna lika magiska.

Resan fortsatte nedför bergen till botten av en stor dal, Priorat. Vinfälten blir allt fler, än större och bladen har börjat att spricka ut. Vi inser att Priorat inte bara ger oss bergvin, utan också dalvin. Vi noterar också att vinbönderna här inte alltid bor i ståtliga vingårdar mitt i fälten som i Frankrike, utan tydligen också i byarna. Vi far vidare till Bellmunt, då upptäcker vi ännu en ny form av vinodlingar, på böljande kullar. Vi stannar häpna och inser att det liknar Provence, och är minst lika vackert. Det finns ännu en vinsort, Kullevin. 

Vi har lärt oss att på 1990-talet började den gamla spanska vintraditionen, där viner vilade decennier på gamla trötta ekfat, utmanas av en ny generation vinmakare. Man började fokusera på vingårdens unika förutsättningar istället för att bara blanda stora volymer. Under 1990-talet skedde en revolution i Priorat, som verkligen är en sällsynt karg och svårtillgänglig region i Katalonien med skiffrig jordmån (llicorella). Pionjärer som René Barbier och Álvaro Palacios visade att de gamla vinstockarna av Garnacha och Cariñena kunde producera viner i absolut världsklass – täta, mineraliska och kraftfulla. Från att ha varit en region som levererade enkelt bordsvin blev Priorat snabbt ett av världens mest exklusiva områden. 

Vägen från Tarragona till Priorat är ett spektakulärt nybygge, ingenjörerna har sprängt sig genom bergen och byggt stiliga broar, det är fortfarande kurvigt och brant men inbjuder till hög hastighet. Vi fega svenskar får långa köer efter i nedförsbackarna, och blir snabbt omkörda i uppförsbackarna. Det blev en 6 timmar lång utflykt i blå berg, soliga fält och gulliga kullar, den bilresan kommer vi minnas länge.

ATT STROSA I TARRAGONA

Vår utflykt till Tarragona var mycket lyckad, det är en lagom stor, både urgammal och modern stad med trevliga restauranger och unika romerska lämningar. Invånarna har rötter i många folkslag och kulturer, det kanske kan förklara att de upplevs som glada och mycket vänliga även mot utsocknes. Vi måste inleda med att kort berätta om stadens makalösa historia som började hundratals år före Kristus födelse. 

Stadens höga klippa vid Medelhavet har gjort den till ett eftertraktat byte för erövrare i alla tider. Innan romarna kom beboddes området av ibererna som kallade sin bosättning för Kese. I det puniska kriget (218 f.Kr.) landsteg bröderna Scarpios här för att skära av karthagernas försörjningslinjer till Hannibal. De befäste platsen och döpte den till Tarraco. Staden blev huvudstad i provinsen Hispania Citerior.

Under romartiden blomstrade ekonomin genom export av vin, olivolja och vete. Hamnen blev ett nav för handel i västra Medelhavet. Kejsar Augustus bodde här personligen år 26–25 f.Kr., vilket gjorde Tarraco till ett av Romarrikets viktigaste administrativa och religiösa centrum.

När Romarriket föll på 400-talet e.Kr. inleddes en våldsam period. Visigoterna erövrade staden år 476, den behöll viss betydelse men började förfalla arkitektoniskt. Sen kom Morerna i den muslimska erövringen år 714 och intog staden. Tarragona blev en gränsstad mellan det muslimska Al-Andalus och de kristna grevskapet i norr. Striderna var så intensiva att staden periodvis var nästan helt övergiven och i ruiner.

De kristnas kunde återerövra staden (Reconquista) först 1100. Staden blev ett ärkebiskopssäte och murarna rustades upp för att skydda mot pirater och fientliga arméer.

Under 1600- och 1700-talet blev Tarragona en bricka i stormaktsspelet. I det katalanska upproret (1640–1652) belägrades staden upprepade gånger av franska och spanska trupper. Sedan ockuperade brittiska trupper staden 1708 för att stödja ärkehertig Karl av Österrike. Efter kriget drabbades ekonomin hårt av centraliseringen till Madrid.

En av de mörkaste stunderna var belägringen 1811 under det spanska självständighetskriget. Napoleons general Suchet intog staden efter en brutal stormning som slutade i massakrer och plundring. Staden lämnades i ruiner.

Efter kriget vände turen. Under slutet av 1800-talet revs de gamla murarna till stor del för att ge staden plats att växa och den moderna Rambla Nova byggdes. Vinhandeln blev återigen central, särskilt genom export av starkvin (Tarragona Classico) till England. Järnvägens ankomst 1856 knöt samman staden med resten av Europa.

Under 1900-talet genomgick staden en radikal förändring. Under det Spanska inbördeskriget (1936–1939) bombades Tarragona svårt av Francos allierade italienska flygvapen på grund av sin strategiska hamn. På 1960- och 70-talen etablerades ett av Sydeuropas största petrokemiska komplex. Ekonomin förändrades snabbt från jordbruk till tung industri. Idag vilar ekonomin på tre ben, den petrokemiska industrin, den internationella hamnen och en växande turism driven av de världsarvslistade romerska ruinerna.

Vi ägnade en halv dag till att vandra genom Tarragonas gamla stad Part Alt som har mycket bevarat från romartiden. Gränderna är trånga och mörka, husen slitna och ofta övergivna, men här och var finns levande oaser med träd och folkliv, mysiga torg med restauranger och tapasbarer. Så här års är det sparsamt med turister, men ganska fullt med skolklasser som idkar hemkunskap och sitter på trappan i solen och stojar framför den stiliga katedralen. Den ligger på stadens högsta punkt och är från 1100-talet. 

Vi följde sedan den gamla romerska muren till dess torn och tittade storögda på de gigantiska förromerska stenar som använts till grunden.

 Lunchen inmundigades på den knökfulla restaurangen Quattros på gamla stans stora torg Plaça de la Font. Trots att torget är turistigt är Quattros känt för att hålla en bra nivå på sin dagliga meny och tapas. Vi käkade bruschetta med burrata och cheesesteak till facila priser. Båda var gjorda på tunna långa bröd som påminde om baguette rustic, som rostats på stekhällen . Bruschettan toppades med massor av välkryddade ugnsbakade småtomater och rikligt med burrata, cheesemackan med bitar av grillat nötkött, serrano, stekt lök och röd paprika och massor av lagrad hårdost. Det var delicioso, och det är alltid skönt att sitta länge på ett torg och studera människor och hundar som passerar.