ETT HALVÅR I PROVENCE

Vårt intresse för Provence väcktes med filmen ”Nyckeln till Provence” och Peter Mayles omåttligt populära bok ”A year in Provence”. Boken kom ut 1989 och Mayle beskriver där underhållande deras upplevelser när han och frun flyttar in i sitt nyköpta stenhus i Menerbes. Det handlar om mötena med både det vackraste och hemskaste vädret, om opålitliga hantverkare, genuina bykrogar där man äter trerätters lunch i två timmar för en liten penning, traditionell vinodling och de original som lämnats kvar i trakten när de flesta flyttat in till städerna. Mayle insåg att han talat till mångas drömmar när vägarna runt huset blev fulla av turister som ville se honom och platsen som beskrivs i boken.

Vi har nu levt vår dröm, låt vara bara ett halvår. Mycket av våra upptäcker liknar Mayles träffsäkra berättelser, annat upplever vi helt annorlunda.

Provence är tveklöst ett av världens vackraste platser med det mest angenäma vädret. Varje väg är en upplevelse, motorväg som bergsvägar, som om de alla hade utformats för att göra oss lyckliga. De är inte som E4-an från Malmö till Stockholm, eller Inlandsvägen från Mora till Övre Soppero, omväxlande kalhyggen, granåkrar och träsk.ä

Alla städer och byar är värda besök, deras byggnader, torg och smågator har bevarats och vårdas med kärlek. Inte bombats bort, som våra städer under den socialistiska eran. 

Provensarna är nästan alltid vänliga och välkomnande. Även om störtregn, åska och snö kan förmörka några dagar, får vi här fler fantastiska dagar och varma kvällar än någon annan stans vi besökt. Vi har njutit av en evig försommar ända sedan slutet av februari.  

        

Just därför är nu Provence en helt annan plats än den Mayle beskrev, och jämfört när vi besökte   området första gången i början av 90-talet. Varje slitet eller överblivet hus har köps av människor från kalla och överbefolkade platser och rustats upp till toppskick. De genuina små bykrogarna serverar ofta den mat som turisterna tror är klassisk provencalsk. Mängder av husbilar och husvagnar skapar trafikkaos på de små vägarna. I många varuhus hörs lika ofta nederländska eller norska som franska eller provencalska.

Mayle klagar över alla inte så nära vänner som vill hälsa på hela tiden. Vi har i stället glatt oss åt trevliga besök av familj och vänner, som gör att vi hela tiden har sökt efter det bästa att göra, äta och besöka.

Peter Mayle har bidragit att göra om Provence till den kanske mest eftertraktade platsen för långa semestrar eller boende på äldre dagar på hela jordklotet. Frågan är dock Provence blir nästa område som inför olika regler och avgifter för begränsa inflödet av klimatflyktingar.          

Vi har inte mött opålitliga och lata personer i servicejobben, tvärtom upplever vi här en smartare, snabbare och billigare service än i hemlandet. Alla här tjänar på att göra oss besökare och boende tacksamma och nöjda. Det gäller på posten, hos gendarmerna, på bilverkstan, i bageriet och hos hundfrisören.

Det går fortfarande att hitta de små bykrogarna där franska familjer inkl. gamlingarna äter trerätters söndagslunch och pratar oupphörligt i två timmar. Maten är osofistikerad men sällsynt  smakrik.

Det billiga och sura vinerna vi förr köpte på vrac (plastdunk) har ersatts av goda viner gjorda medalla dagens moderna metoder för vinifiering. Provencevinerna får guldmedaljer allt oftare på de stora vinmässorna. Det är chockerande att se gamla slitna vinfält och gårdar köpas upp av stenrika ryska oligarker och kinesiska f.d. partitoppar, som med stora maskiner river bort ädla  gamla vinstockar och buskiga ängar och sedan planterar tusental kvadratkilometer med späda  plantor från nya vinsorter. De river gamla vinhus och bygger ofta spektakulära vinfabriker med  hjälp av kända arkitekter och vinmakare från nya världen. Allt mer vin produceras här och skeppas runt världen.

Det är med sorg och saknad vi lämnar Lorgues och vårt alldagliga men välfungerande hus. För att göra skilsmässan uthärdlig har vi hyrt ett fint gammalt stenhus i den lillan byn Puyvendran mitt i Dordogne. Här kan vi njuta av helt nya miljöer och klimat, och hundarna rasa omkring i trädgården som är inhägnad. Vi njuter under gamla Acacia träd oC mullbärsträd.

 

Området är känt för grottmålningar från Magdalene perioden 10.000-15.000 år före kristus. Här finns också många vackra byar och fler slott per kilometer än någon annan stans. Här ska vi grotta oss i tre veckor innan vår upptäcktsresa avslutas i Bordeaux. 

Tyvärr har inte effekterna av våra stulna Ipads och konton försvunnit, 4 veckor efter händelsen. Apples experter har inte lyckat släcka våra App id trots ständiga telefonsamtal och löften. Banken hade inte tagit bort våra bank id, trots löften. Vi lever fortfarande i rädsla över att hackarna ska komma åt våra konton och bankkort. Därför är vi extremt försiktiga och undviker att logga in på banker och konton. Det är orsaken till att bloggen har fått vila så länge.

CYBERCRIME I APPLADALEN (kapitel 1)

Några kanske undrar om vår blogg är nedlagd. Nej, inte alls, vi har drabbats av den nya sortens cybercrime som hastigt sprider sig runt i den rika världen, nu när hackarna får allt svårare att stjäla från banker och företag, och allt fler välbeställda har telefoner och surfplattor med värdefull information. Det här är vår logg över snart en veckas krishantering 

Fredag 18/5. I solen och värmen åkte vi till den fina byn Cotignac och åt musslor, som vanligt. När vi  kom hem efter tre timmar upptäckte vi att tjuvar hade tagit sig in genom att trycka upp ett fönster och stulit våra tre fina Ipads, jobbets dator och Iphone och alla sladdar. Vi spärrade direkt kreditkort, BankID och köpte två nya Ipads och loggade in på våra vanliga App id. Vi laddade tyvärr också ned ett nytt BankID med personnummer och kod.

Lördag 19/5. Eftersom vi trodde att det bara var småskurkar som stulit vår elektronik gjorde vi en fin utflykt mot norra bergen och åt lunch vid en sjö.

Söndag 20/5. På morgonen upptäckte vi olika angreppsförsök på både våra Iphones som vi hade kvar, och på våra nya Ipads. Man hade loggat in på vår Pay PAL, Amazon och App id och försökt kapa betalkort och köpa prylar och spel. Under hela dagen och kvällen försökte vi ändra våra lösenord på App id, mail och andra konton. Då började vi misstänka att det är proffshackare som har tagit över både våra Iphones och nya Ipads.

Vi stängde av kopplingen mellan de stulna Ipads och våra Iphones men det hjälpte inte, attackerna fortsatte. Varje gång vi bytt lösenord gick hackarna in och satte egna lösenord. De gick så snabbt att det måste vara en datorrobot som sköter processerna. Vi stängde då av anslutningen till wi-fi och 4G på våra Iphones. 

På kvällen ägnade vi oss åt att kontakta våra banker för att säkra att alla Ingemars BankID tagits bort och att sätta tak för överföringar och utlandsbetalningar.

Måndag 21/5. Redan innan frukost upptäckte vi nya attackförsök så vi försökte göra fabriksomställning på de nya Ipads. Då var Margaretas Ipad helt kapad och den andra funktionell men kapad. Vi ringde igen och bad banken stänga alla våra BankID.

Vi stängde ned alla Ipads och åkte och köpte ännu en ny Ipad. Tydligen kunde kaparnas robotar se de verifieringskoder etc som skickades som e-post eller meddelande när vi försökte ändra lösenorden. De hade tillgång till vår e-post eftersom de hade tillgång till våra lösenord.

Den nya Ipad installerades med nytt App id och största försiktighet. Med den ändrade vi igen lösenord på alla konton. 

Tisdag 22/5. Ingemar vaknade alldeles svettig för han mindes att han använt Norwegian kortet på sin troligen kapade Ipad för att handla nya fodral på Amazon, så hackarna skulle kunna ha fått tag i både personnummer och andra koder. Efter nya samtal till banken blev vi något lugnare.

På lunchen åkte och köpte en fjärde ny Ipad som bara ska användas för bankärenden och andra känsliga uppgifter på Internet.

På eftermiddagen gick vi till polisstationen för att göra en anmälan om inbrott och stöld. Men det visade sig att det är Gendarmeriet som sköter detta.

Gendarmen monsieur Hulot läxade upp oss och sa att vi borde veta att man genast ska ringa Gendarmeriet vid brott. Men de lovade ändå att ta emot vår anmälan. 

Efter 15 minuter knackade tre tungt beväpnade gendarmer med skyddsvästar på dörren till vårt hus och steg in. De gjorde en noggrann undersökning och tog kort på fönstret och bänken där våra Ipads stulits. Sedan fick vi följa med till stationen för ett förhör och att skriva rapport. Det tog tre gendarmer 1,5 timmar att göra jobbet. Alla var synnerligen artiga och trevliga.  

De berättade att flera hus i närheten hade haft inbrott samma dag. Det är avancerade ligor som först skickar ut personer som rekognoserar. Sedan någon dag senare kommer ett antal spanare som med telefoner ger instruktioner till tjuvarna. De gör jobbet på några minuter. Oftast stjäl de bara pengar, kreditkort och värdesaker. Det är var första gången här i området någon har drabbats av omfattande stölder av Ipads och datorer.

På tisdag kväll ringde vi till banken och bad om tak för överföringar och utlandsbetalningar. 

Sedan hjälpte sonen till att ändra lösenord på viktiga konton från sin dator i Sverige. Vi lyckades efter många försök att fabriksåterställa min nya Ipad.

Onsdag 23/5. Efter flera försök fick vi kontakt med Apple supporten i Sverige. En trevlig ung man försökte på distans radera min stulna Ipad. Vi såg på skärmen att den var aktiv. Så fort han försökte radera stängde roboten min Ipad, det fungerade inte. Troligen beror det på att jag inte satt på ”Hitta min Iphone”. Jag bad sedan att få avsluta våra kapade konton hos Apple. Det har ju länge varit omöjligt men ska gå numera.

Efter en stund fick jag tala men en ytterst kompetent chef för säkerhetsavdelningen. Han arbetade med mig till lunch med att begära avslut, men efter GDPR lagen kan inte Apple göra det själv och inte direkt. Nu får man fylla i en massa uppgifter på en hemsida och vänta en vecka på avstängningen. 

Efter lunch ringde han tillbaka och då försökte vi radera Margaretas stulna Ipad som hade ”Hitta min Iphone” aktiverad. Omedelbart stängde roboten av surfplattorna, men IT chefen lovade att så fort de kopplas in på wi-fi ska de raderas. Sedan gjorde jag samma ansökan att avsluta alla Margaretas konton.

Jag frågade hur jag skulle kunna överföra mina 200 kontakter och 50 anteckningar från min korrumperade Iphone till Google drive eller liknande, men det går tydligen bara till mitt kapade Icloud konto. De kapade Ipads kan dock helt återvinnas på en Appleverkstad.

Enligt IT chefen var detta den värsta Apple attacken han hört talats om, men hade läst om detta i analyser från amerikanska säkerhetsföretag.

På kvällen hjälpte sonen oss att från Sverige byta koder på banken. Vi ville inte göra det med våra osäkra apparater. 

Torsdag 24/5. För första gången på en vecka kunde vi äta frukost utan panik. Vi har fortsatt efterarbetet bl.a. med att kolla konton, loggar, mejl m.m. Äntligen har vi fått igång den nya okapade telefonen.

Ännu känner vi oss långtifrån säkra. Enligt pålitliga uppgifter säljer hackarna stulna Ipad och Iphone credentials i parti till andra hackare som senare när allt lugnat sig gör nya attacker.

DEN BLOMSTERTID NU KOMMER, ELLER GÅR DEN

Efterhand börjar vi nu upptäcka mer och mer vad som skiljer vårt vardagliga liv här i Provence från det hemma. Kanske det mest påtagliga är hur mycket vi vistas utomhus. Vi går ofta ut och äter frukost, vandrar med hundar, käkar lunch på uteserveringar, tar en tur med cabben, grillar på kvällen och tänder kandelabern när det skymmer. Hela dagen är vi utomhus.

STILIGA KLÄTTERBLOMMOR I FREYUS

Förra sommaren åt vi middag ute en kväll, åkte båt ingen gång (för kallt och blåsigt), åkte sällan cabb, och gjorde sparsamma promenader när vädret var någorlunda ok. Sedan kommer de sju månaderna som man vistas inne, hemma, på kontor, i bilen eller tåget.

GULA LILJOR I CAMARGUE

 

Våra grannar här tittar förundrat på oss. De har inte samma törst efter ute, de kan ju njuta det mest hela året. Vi däremot försöker kompensera vår brist på ute de senaste 60 åren genom att ta vara på varje tillfälle.

Vi undrar vad det är som gör ute så skönt för oss, hundar, katter och de flesta djuringar. Kanske är det värmen från solen, alla dofter, fågelkvitter och Harley  Thunder. Vi tror att det skönaste är vinden som krusar håret och smeker kinden.

ROSEXPLOSION I CARCES

 

En annan skillnad vi upptäckt är vårblomningen. Under den senaste jobbveckan i Stockholm exploderade våren, allt blommar på en gång. Alla nynnar Den blomstertid nu kommer. Men de blundar för att den snart går.

VÅR LILLA KLÄTTRANDE GULROS PEAKAR

 

Vi har haft vårblomning sedan vi kom i mitten av februari. Först lökväxter, fruktträd och mimosa, sedan liljor och små perenner, nu rosor och ginst, vi väntar på olivträdens blyga blommor. Vi ser ingen slut på blomstertiden, kanske går den aldrig.

STILIGA ROSOR VID VÅRT HUS

 

Nyss besökte vi de ensliga och ödsliga bergen norr om Marseille, Sainte Baume. Där blommade egendomliga lökväxter och orkidéer i mängder på den karga jorden, växter som vi inte känner namnen på. De mest oväntade vi såg var annars en äldre cyklist som efter att kämpat sig upp på berget lade sig att sova i en rondell.

OKÄNDA BERGSBLOMMOR EN MASSE

 

 

Den blommigaste vägen vi åkt går från Toulouse genom Hyeres. I mitten av och längs med vägen har man planterat något som liknar en botanisk trädgård med allsköns blommande palmer, träd och buskar. Något liknande har vi aldrig sett någonstans. En cabbresa där gör oss berusade av blomdofter. Den som vill cykla i ett blomsterparadis, och inte svettas uppför ett talltäckt berg, åker hit.

HÄR ÄR VALLMON OGRÄS

 

Vid skymningen gårdagskvällen när vi satt ute hördes förskräckliga ljud som förde tankarna till helvetets portar. Först efter en stund förstod vi att det kom något på vägen som högljutt protesterade. Det var något hundratal får och getter som kobojsar drev fram till nya betesmarker. Först kom en stilig häst och ryttare, sedan bräkande och muttrande djur, som kissade och bajsade på sig av oro. Några hoppade upp på vår mur, andra rymde in på sidovägarna. Efter sprang fårvaktare och ropade ”AHOA AHOA”. Sist kom en stilig brun ko som fungerade som påskjutare. Tyvärr var batteriet i Iphone slut, så vi fick inga bilder.

ENSAMGET VI MÖTTE I BERGEN

 

EN TUR MED RIVIERAEXPRESSEN

Reser man från vår station Les Arcs till Nice upptäcker man en hel del om tågen och livet i Provence.

Järnvägen längs Rivieran byggdes i mitten av 1800-talet och ligger fortfarande på samma sträcka. Småningom anslöts den till järnvägen till Paris. Därigenom kunde Rivieran exploateras och nyttjas av andra är den franska överklassen.

 

Dagens tågstationer i Frankrike ger minnen från 1980-talet i Sverige, med trevliga kassörskor i kassorna, stiliga stinsar med käcka svarta skärmmössor med röda och vita revärer, stinsar som faktiskt blåser i en vissla när tåget kan gå. Vänthallen är varm och trevlig inbjudande, sköna stolar och med tillgång till kaffe och snacks.

 

Svensk stinsmössa

De franska TER tågen är rena och välskötta men trånga, obekväma och fullsatta, trots två våningar. Det är inte ovanligt att resande måste stå under några timmars resa. Resan är också betydligt dyrare per mil än t.ex. från Stockholm till Eskilstuna.

 

Vi har Pågatåg i Skåne, här finns Tantatåg. Gissningsvis 75 % av de resande är tanter, damer och flickor, ibland med barn. De enda manliga resande är studerande som far fram och tillbaka mellan hem och studieorten. Det är kanske väntat, kvinnor konsumerar mer av offentliga tjänster än män, som utbildning, statlig kultur och underhållning och sjukvård.

Även om franska tåg är ganska punktliga, är de ofta inställda på grund av strejker som organiseras av kommunistpartiet. I år började strejkerna lägligt inför påskhelgen, som protest mot Macrons förslag att försämra villkoren för järnvägare med livstidsanställning och pension vid 55 år. I går en månad senare informerade SNCF stolt på sin TV-kanal att det var en bra dag, bara en av tio tåg var inställda. Men vilka tåg det var kan man inte få information om i förväg, de flesta upptäcker det på displayen på stationen. På motorvägarna visar de elektroniska skyltarna: Strejk på SNCF, tänk på samåkning.

Rivieraexpressen går i början längs medelhavets strand med stundtals fantastiska vyer över Cornich Estrelle, lyxhus/slott, jättepooler och skrytyachter, avbrutet av eleganta golfbanor. På gångvägen längs stranden i Cannes gör många sin volta, trots kulet väder och kyla. Andra fiskar eller bara sitter i stolar i sanden och super in havsluften. Man åker skrattande förbi de långsamma bilköerna längs hela Rivieran, trots att det bara är första maj.

Naturreservatet Cornich de Estrelle 

 

Efterhand när vi närmar oss förorterna till storstäderna ersätts lyxen och vyerna med slitna bostadslador, skabbiga småhus och gamla fabriker fulla av fulklotter. Spåren liknar mer en soptipp, det är ett fransk teknikunder att tågen kan ta sig fram.

Ingen åker dock tåg från städerna i norra Provence till Nice flygplats. Den närmaste stationen, Nice St-Augustin, ligger 15 minuters promenad till terminal 1 längs motorleder, tunnlar och otrygga vägar. Från Nice huvudstation går det dock en buss en gång i halvtimman, men den var inställd den första maj. De flesta turer tvingar resande till tågbyten i Cannes, med en väntetid på 30 minuter. Bilresan för oss tar 1 timmer och 10 minuter, tågresan inkl. väntetider m.m. nära tre timmar. Inte ens här i Frankrike är tågen användbara för andra resor än nostalgiska turer, turistutflykter eller resor för dem som inte har bråttom.

Nu har Klas och Jenny åkt hem till en ny vår efter några vackra dagar hos oss med vandringar längs Rivieran vid Cap Lardier, Sentier de Martel i Gorges de Verdon och cabresor till vackra bergsbyar.

 

HUSEN I PROVENCE

Det finns många skäl att älska Provence, som 300 soltimmar per år, vackra sandstränder, gott vin från böljande vinåkrar, en blommande natur, dramatiska bergsvägar, smakrik mat och vänliga franskar som pratar en svår variant av språket. Men vi har upptäckt att för oss är det nog husen och de gamla byarna som väcker en särskild kärlek till regionen.

GRÄNDERNA I ST PAUL DE VENCE

Det finns en huskultur och tradition här som vi inte sett någon annanstans. Oavsett om det är en mas av sten omgiven av vinåkrar eller små krokiga byhus på trånga gränder utstrålar husen en personlighet och en stolthet som tilltalar oss och de flesta besökare.

FINHUSEN I TOURTOUR

 

En förklaring är givetvis att husen ofta är mycket gamla, omgjorda och tillbyggda under århundraden. Men det räcker inte för att förstå deras utstrålning.

 TORGHUS I DEN ENSLIGA BERGSBYN MONS

 

Den beror också på att husen får åldras i fred. Här är det få som sörjer när möglet svartnar sandstenen eller om putsen spricker och får en flammig färg.  Eller att takpannorna missfärgas av ständig sol, häftiga regn och den avskydda mistralen från norr. Ekdörrar vitnar av ålder och runt husen växer uthålliga blommor som ingen sköter om. De åldras med en sällsynt värdighet.

FINRUINER

 

Men inte heller det räcker som förklaring. Vi tror i stället att det beror på att inga hus liknar varandra. De är oftast oregelbundna med vinklar och vrår. Lika tråkiga som mattorna av entypshus är i Sverige, lika fascinerande är det med den oändliga variationen i Provence bebyggelse. Visst finns det dystra flerfamiljshus i förorterna i de stora städer, liksom bisarrt skapelser av överdriven modernitet. Men fortfarande dominerar enfamiljs- eller storfamiljshusen.

LA-GARDE FREINET VÄNTAR SOL

 

Även i vårt villaområde byggt på 1960- och 1970-talen är alla hus mycket olika. I nybyggda områden där exploatören bygger många hus på en gång varierar man stil, form och färg.

SKRYTHUS I ISLE-SUR-SORGE

 

Tänk om en modig byggare skulle göra en modern replika i Sverige av en by i Provence, som bilbyggarna gör nya Mini och Fiat 500. Det skulle bli en enastående boendemiljö med torg, innergårdar, personliga och unika hus och fantasieggande intryck och boendeytor.

Men det kommer aldrig att hända. En fransk vill kunna hitta hem, ingen tycks vilja bo i likadana hus som så många svenskar gör. Vi tror att det har med våra grundläggande värderingar att göra, med vår kollektivism och deras individualism. Vi vill helst likna andra i boendet som vi klär oss på samma sätt.

BOKHANDELN I FREYUS GAMLA STAD

 

Den senaste veckan har vännerna Agneta och Björn besökt oss. Vi har njutit läskiga balkongvägar, vackra bergsbyar, djurrika träsk, puttriga semesterstäder på Rivieran, spännande marknader och fantastiskt väder med ständig sol, 25-28 gr, evigt grillande och långa kvällar på verandan i ljuset av kandelabern.

 

 

 

VI LÄNGTAR BALKONGVÄGAR

Det finns besynnerliga nördar som kan färdas timmar igenom otillgängliga och obebodda trakter för att några minuter uppleva den hissnande känslan av att åka bil på en smal väg uthuggen i en brant bergssida. Vi är sådana.

I södra Frankrike finns ganska många balkongvägar, som inte är för dem som fruktar höjder. Det finns inget utrymme för fel på vägarna. Det är normalt med handsvett och flämtandning. Man får inte titta ned, ibland är stupet hundratals meter. Det finns ofta bara en låg kant som skyddar från fritt fall. Balkongvägar är vackra vägar med fantastisk utsikt. För att prova dem måste du kunna backa. Några är så smala att om två fordon möts, kan ett fordon behöva backa upp till en kilometer på en kurvig smal väg för att komma till en plats där man kan mötas.

Nära oss finns Corniche Sublime, den högra vägen runt fantastiska Gorges du Verdon. Den går högt och utsikten är enorm. Vägen byggdes om för bilar 1947. Numera finns låga räcken, men när vi åkte första gången saknades dessa. Alla normala bilåkare får hickan, men den minskar när man möter MC-puttar som kör hysteriskt fort, eller turistbussar vars bakdel hänger över kanten i de skarpa kurvorna. Väl igenom tar man gärna en svettig lunch i den fina byn Moustiers-Ste-Marie. Under högsäsong är det köer som sniglar runt och kaos när husbilar tar all plats. Efter lunch fortsätter man runt Gorgen på en vacker men inte lika skrämmande väg.

 Ca två timmar från oss ligger Clue d’Aiglun i Alpes-de-Haute-Provence. Vägen D10 uthuggen i bergssidan är spektakulärt vacker men svår. Den som har svårt att backa bör inte prova. Man kan mötas bara ca var 100 meter. Tyvärr tar resan på balkongdelen bara 4 minuter, trots att man kryper fram. Nedanför vägen brusar en förtjusande liten flod genom grytor och fall. På sommaren är det ännu värre nördar som iklädda våtdräkten, hjälmar och flytvästar ägnar sig åt canyoning, de klättrar, simmar och forsar ned genom bäcken.

 

Igår åkte vi Gorges Saint-Cezaire. Den börjar i den överpittoreska byn Mons som ligger alldeles isolerad på en bergstopp. Först åker man igenom en stenbacke där invånarna under hundratals år baxat jättestenar för att får några smal tegar där de kan odla oliver. Därefter kommer den värsta balkongvägen vi åkt. Hysteriskt smal, inga räcken, ständiga sprickor och ras på den branta sidan. Margareta svor att aldrig återvända, och satte ett stort kryss över vägen i kartboken.

 

 

 

 

Vår favorit är Gorges de Galamus som ligger på gränsen mellan Aude och Pyrénées-Orientales i Langedoque. Vägarna genom ravinen, D10 och V7, är 2 km och extremt smala och farliga. På sommaren är den knappt körbar på grund av trängseln. Tyvärr ligger den över 30 mil härifrån, men den är värd en egen resa. På sommaren klättrade vi ned till floden och badade i vackra grytor och naturbassänger, men det var iskallt.

 

 

Vi har genom åren åkt många av alla franska balkongvägar. Man kan undra hur vi hittar alla dessa pärlor. Men det finns andra nördar som tipsar oss. Vi använder oss gärna av http://www.dangerousroads.org/europe/france/4467-balcony-roads-in-france.html.

VÄDER OCH TIDSFÖRDRIV

När vi pratar med familj och vänner i Sverige får vi ofta två frågor. Hur är vädret? Vad gör ni egentligen alla lediga dagar. Här är några svar.

Efter en kall start i februari har vi haft svenskt sommarväder, eller bättre. De flesta dagar skiner solen, ibland mellan några moln, kanske någon regnskur, det är 15-25 gr och vi äter vanligen lunch ute. De senaste dagarna lovade Meteo fyra dagar med dygnsregn, men det blev bara en dag. De har bias nedåt, SMHI överdriver det fina vädret fem dagar framåt (de kanske har ett hemligt riksdagsuppdrag, att hålla svenskarnas humör uppe). På vår regndag kom dock antagligen lika mycket regn som under hela juni i Svealand. Det var orange varning för översvämning på vägarna och för störtfloder i de vanligtvis ganska tomma bäckarna. På vägen nära oss stod vattnet 1,5 dm. Så det är stor skillnad att bo här.

KRYPKÖRNING I DJUPT VATTEN

 

De flesta dagar lever vi ett tillbakalutad liv. Vi gör vi utflykter till byar, berg, sjöar och stränder och njuter av allt det vackra, vandrar med hundarna eller bara sitter på kaféet och kollar på dem som jobbar. Ibland äter vi lunch på torget i någon gammal bergsby, en vällagad och billig plat-de-jour, andra gånger är det picnique i det gröna. Somliga dagar slöar vi i trädgården och läser, jobbar AIH eller åker till någon marknad eller jättevaruhus och handlar god och billig mat. När det mulnar och kallnar blir det städ- och tvättdag, så det är inte så rent alltid i vårt hus.

Utflykten igår gick till Gorges de Loup som liggen i bergen norr om Cannes. Där kör vi ganska ensamma på smala vägar uthuggna i berget högt över en mycket vacker ravin med flod och vattenfall, som är mer lättillgänglig än Gorges du Verdon. I den tjusiga bergsbyn Gourdon finns urgamla hus och trevliga mathak.

 

 

Våren har kommit igång igen efter en paus. Träd, buskar och vilda liljor exploderar i de mest fantastiska färger, även i vildmarken. Här tycks finnas många fler blommande träd och buskar, ofta förvildade, som judasträd, ginst, körsbär osv. Vinrankorna på stockarna lyser skirt gröna och växer flera cm per dag.

JUDASTRÄD

 

LILJOR I VILDMARKEN

 

 

 

Kvällarna använder vi ofta till att lära oss laga klassisk fransk eller provensalsk mat. Den senaste middagen blev det en franska räkmacka, se Kokargubben.

SANDWICH CREVETTE NORDIQUE