FRANSKA PENSIONÄRER

Hur fördriver unga franska pensionärer sin eviga semester, jo bl.a. genom att åka i karavan i sina svindyra trehjuliga MC. En Spider kostar från 240 000 kr. och uppåt. De glider fram långsamt i tjusiga jeans och jackor, utan att riskera att välta....

https://photos.app.goo.gl/V7NtCdzW4QS91WYo8

DET PERFEKTA VÄDRET

Efter alla år med resor och boende runt om i världen har vi nu upptäck vad perfekt väder är. Varje dag sedan vi kom till Dordogne har solen lyst på oss från en klarblå himmel, en lätt sommarbris rufsat vårt hår, luften är torr och temperaturen 25-29 gr på dagarna, svalare på kvällarna och 16-18 på nätterna. Det hade vi aldrig väntat oss, Dordogne är känt för inlandsväder med fukt, regn och ofta höga temperaturer.

Vi har befarit Dordogne och Vezere dalarna med alla slott, vackra byar och en fantastisk vacker natur med kullar, åkrar, ängar och lövskogar. Området är fullt av gåtor, inte bara varför människor för 15.000 år sedan kröp in i grottor och bara målade vissa djur.

En annan gåta är varför det finns så många pampiga slott. De byggdes under perioden 1100 - 1200, ömsom av engelsmän och franskar, och bytte ständigt ägare. Naturen häromkring och den glesa befolkningen kunde knappast ha gett de överskott som skulle kunna finansiera alla dessa slott. På den tiden fanns inte heller rika kungar som kunde sponsra hertigars och stormäns byggen. Uteslutningsmetoden pekar på att de rikedomar som behövdes för dessa skrytbyggen skapades genom krig, plundring och utsugning av det fattiga folket. Många av slottsherrarna deltog i korståg, religionskrig och allsköns härjningar. På sina håll påstås att slotten är byggda nära varandra för att kunna skydda feodalherrarna från fientliga angrepp. Det verkar generellt inte troligt, de flesta slott är som Hälsingegårdar, överdrivet stora och tjusiga för att imponera på andra, men inte effektiva som befästningar. 

I Frankrike finns det förstås en officiell institution som rankar byar efter hur vackra de är, ”Les plus  beaux  villages en France”. Många av de vackraste finns i Dordogne. Ofta övergavs de mer eller mindre på 1800-talet när den ekonomiska utvecklingen tog fart och allt fler kunde bygga nya hus eller flytta till tätorter. Byarna och städerna förföll och plundrades på byggdelar. Först i slutet av 1960-talet, när vi i Sverige rev alla gamla städer, började den franska staten och kommunerna inse vilka värden det fanns i den gamla byggnadskulturen. Överallt påbörjades ett ambitiöst och försiktigt återställande av städer och byar. De blev efterhand attraktiva både att bo i och för turisterna.

Monpazier söder om Dordognefloden är ett gott exempel, en av de vackraste byar vi besökt. Det är en bastid, dvs. befäst stad med höga murar, försvarstorn och stenportar som förr stängdes mot anfallare. Kvarteren är kvadratiska med vinkelräta gator.

  

Torget mitt i stan är berömt och omskrivet, ca 60x60 meter, med en gammal saluhall i svartnat ekträ i ena hörnet. Husen kring torget är alla olika men liknar varandra. Under dem runt hela torget löper breda arkader.

Byns historia är krigisk. Under medeltiden slogs engelska och franska kungar om makten i det hundraåriga kriget. På 1500-talet kom religionskrigen mellan katoliker och protestanter. 1600-talet var en tid av blodiga bondeuppror. Monpazier belägrades och erövrades och bytte härskare, gång på gång. En anekdot från religionskrigens tid berättar hur Monpazierborna, som då var protestanter, en natt angrep och intog en katolsk grannby. När de i triumf återvände hem fann de att grannbyn samma natt hade plundrat Monpazier. Numera är byn lugn, ytterst välskött och utan den massturism som förgiftat andra vackra byar, som Rocamadour. Denna fantastiska bergsby hänger ytterst på en hög klippa och har bl.a. en helgongrav som anses kunna åstadkomma mirakel. Men staden är outhärdligt exploaterad av eländiga turistbutiker och sloppiga restauranger. Undvik.

Andra byar är inte särkilt märkvärdiga, men gör allt för att dra turister. St Cyprien har hängt plastblommor över varje gata och torg inför en musikfestival. T.o.m. kyrkan är täckt av stora plastbollarna.

Här i Dordogne saknas helt den nedskräpning som förfular särskilt Sverige, östra Tyskland, Italien och Puerto Rico. Inga fimpar, ölburkar, picnic rester, plastpåsar etc. ligger i parker eller längs vägarna. I privata trädgårdar och offentliga parker är allt välklippt och gräset välkammat, som i stora delar av västra Tyskland. Det är en gåta som ingen har löst, inte heller Lubbe Nordström, varför vissa rika och välutbildade folk gör sitt land till Lort-Sverige eller till soptippar, som delar av Italiens städer och förorter, trots att de säger sig älska landet.

GROTTE DE ROUFFIGNAC

Runt oss i Vezere dalen finns uppemot hundra grottor och skyddsrum i bergen mot barbarer. Rouffignac ”upptäcktes” 1956 och består av en mil av underjordiska gångar som ser ut som en hand. Tiotusentals år före Cro magnon upptäckte grottorna användes de av tusentals generationer av  björnar för vinteride. De vred sig i sömnen och efterhand uppstod många björngropar nära varandra. Ibland vaknade de en stund och ristade märken i leran med sina klor, som finns kvar idag.

Där målade och ristade Cro magnon senare hundratals bilder av mammutar, bisonoxar, hästar och många andra djur ungefär 12.000 år före kristus. Men grottorna har varit populära besök från 1200-talet och de förhistoriska målningarna har varit täckta av graffiti, t.ex. texten ”Andre, 1526”.

Nu åker man ett elektriskt tåg i mörker till de mest berömda målningarna, då ett svagt ljus tänds.

Somliga målningar är ytterst välgjorda medan andra naivistiska utan proportioner och perspektiv. En del är gjorda med fingrarna i mjuk lera, andra ristade med olika verktyg. En del är målade med stenar av manganoxid.

Cro magnon bodde aldrig i grottorna. Ingen vet varför de under stora ansträngningar kröp in med brinnande och sotande facklor och målade, ibland liggande på rygg i grottor som är 50 cm låga. Deras bilder är symboliska och saknar omgivande miljö. Inga människor avbildades. Det kan ha varit tillbedjan eller offer till de mest eftertraktade bytesdjuren. Cro magnon levde här i Dordogne strax efter istiden och de åt mest ren, därför kallas den tiden här i Frankrike för rentiden.

Det är chockerande att se att dessa urtidsmänniskor, som liknade oss, men saknade det mesta av våra kunskaper, kunde måla skickligare än de flesta av vi som lever idag.

Antagligen målade några enstaka Cro magnon människor mammutar och andra djur litet överallt. Men några valde av outgrundliga skäl att måla i grottor.  Kanske var de förföljda för att samtiden tyckte de målade alldeles fel. De kanske var förbjudna att måla av levande varelser. Och absolut inte människor. Eller var de upptagna av tanken att bli för evigt ihågkomna. Ingen av dessa hypoteser har såvitt vi vet diskuterats. Gissa själv.

Nu har svenskvädret kommit till Dordogne. Solen strålar häftigt på den övergröna naturen och klorofyllen gör oss syrerusiga på dagarna. Temperaturen glider över 30 gr före lunch. Vi får fortsätta att stiga ned i grottor där temperaturen alltid är 14 gr.

ETT HALVÅR I PROVENCE

Vårt intresse för Provence väcktes med filmen ”Nyckeln till Provence” och Peter Mayles omåttligt populära bok ”A year in Provence”. Boken kom ut 1989 och Mayle beskriver där underhållande deras upplevelser när han och frun flyttar in i sitt nyköpta stenhus i Menerbes. Det handlar om mötena med både det vackraste och hemskaste vädret, om opålitliga hantverkare, genuina bykrogar där man äter trerätters lunch i två timmar för en liten penning, traditionell vinodling och de original som lämnats kvar i trakten när de flesta flyttat in till städerna. Mayle insåg att han talat till mångas drömmar när vägarna runt huset blev fulla av turister som ville se honom och platsen som beskrivs i boken.

Vi har nu levt vår dröm, låt vara bara ett halvår. Mycket av våra upptäcker liknar Mayles träffsäkra berättelser, annat upplever vi helt annorlunda.

Provence är tveklöst ett av världens vackraste platser med det mest angenäma vädret. Varje väg är en upplevelse, motorväg som bergsvägar, som om de alla hade utformats för att göra oss lyckliga. De är inte som E4-an från Malmö till Stockholm, eller Inlandsvägen från Mora till Övre Soppero, omväxlande kalhyggen, granåkrar och träsk.ä

Alla städer och byar är värda besök, deras byggnader, torg och smågator har bevarats och vårdas med kärlek. Inte bombats bort, som våra städer under den socialistiska eran. 

Provensarna är nästan alltid vänliga och välkomnande. Även om störtregn, åska och snö kan förmörka några dagar, får vi här fler fantastiska dagar och varma kvällar än någon annan stans vi besökt. Vi har njutit av en evig försommar ända sedan slutet av februari.  

        

Just därför är nu Provence en helt annan plats än den Mayle beskrev, och jämfört när vi besökte   området första gången i början av 90-talet. Varje slitet eller överblivet hus har köps av människor från kalla och överbefolkade platser och rustats upp till toppskick. De genuina små bykrogarna serverar ofta den mat som turisterna tror är klassisk provencalsk. Mängder av husbilar och husvagnar skapar trafikkaos på de små vägarna. I många varuhus hörs lika ofta nederländska eller norska som franska eller provencalska.

Mayle klagar över alla inte så nära vänner som vill hälsa på hela tiden. Vi har i stället glatt oss åt trevliga besök av familj och vänner, som gör att vi hela tiden har sökt efter det bästa att göra, äta och besöka.

Peter Mayle har bidragit att göra om Provence till den kanske mest eftertraktade platsen för långa semestrar eller boende på äldre dagar på hela jordklotet. Frågan är dock Provence blir nästa område som inför olika regler och avgifter för begränsa inflödet av klimatflyktingar.          

Vi har inte mött opålitliga och lata personer i servicejobben, tvärtom upplever vi här en smartare, snabbare och billigare service än i hemlandet. Alla här tjänar på att göra oss besökare och boende tacksamma och nöjda. Det gäller på posten, hos gendarmerna, på bilverkstan, i bageriet och hos hundfrisören.

Det går fortfarande att hitta de små bykrogarna där franska familjer inkl. gamlingarna äter trerätters söndagslunch och pratar oupphörligt i två timmar. Maten är osofistikerad men sällsynt  smakrik.

Det billiga och sura vinerna vi förr köpte på vrac (plastdunk) har ersatts av goda viner gjorda medalla dagens moderna metoder för vinifiering. Provencevinerna får guldmedaljer allt oftare på de stora vinmässorna. Det är chockerande att se gamla slitna vinfält och gårdar köpas upp av stenrika ryska oligarker och kinesiska f.d. partitoppar, som med stora maskiner river bort ädla  gamla vinstockar och buskiga ängar och sedan planterar tusental kvadratkilometer med späda  plantor från nya vinsorter. De river gamla vinhus och bygger ofta spektakulära vinfabriker med  hjälp av kända arkitekter och vinmakare från nya världen. Allt mer vin produceras här och skeppas runt världen.

Det är med sorg och saknad vi lämnar Lorgues och vårt alldagliga men välfungerande hus. För att göra skilsmässan uthärdlig har vi hyrt ett fint gammalt stenhus i den lillan byn Puyvendran mitt i Dordogne. Här kan vi njuta av helt nya miljöer och klimat, och hundarna rasa omkring i trädgården som är inhägnad. Vi njuter under gamla Acacia träd oC mullbärsträd.

 

Området är känt för grottmålningar från Magdalene perioden 10.000-15.000 år före kristus. Här finns också många vackra byar och fler slott per kilometer än någon annan stans. Här ska vi grotta oss i tre veckor innan vår upptäcktsresa avslutas i Bordeaux. 

Tyvärr har inte effekterna av våra stulna Ipads och konton försvunnit, 4 veckor efter händelsen. Apples experter har inte lyckat släcka våra App id trots ständiga telefonsamtal och löften. Banken hade inte tagit bort våra bank id, trots löften. Vi lever fortfarande i rädsla över att hackarna ska komma åt våra konton och bankkort. Därför är vi extremt försiktiga och undviker att logga in på banker och konton. Det är orsaken till att bloggen har fått vila så länge.

CYBERCRIME I APPLADALEN (kapitel 1)

Några kanske undrar om vår blogg är nedlagd. Nej, inte alls, vi har drabbats av den nya sortens cybercrime som hastigt sprider sig runt i den rika världen, nu när hackarna får allt svårare att stjäla från banker och företag, och allt fler välbeställda har telefoner och surfplattor med värdefull information. Det här är vår logg över snart en veckas krishantering 

Fredag 18/5. I solen och värmen åkte vi till den fina byn Cotignac och åt musslor, som vanligt. När vi  kom hem efter tre timmar upptäckte vi att tjuvar hade tagit sig in genom att trycka upp ett fönster och stulit våra tre fina Ipads, jobbets dator och Iphone och alla sladdar. Vi spärrade direkt kreditkort, BankID och köpte två nya Ipads och loggade in på våra vanliga App id. Vi laddade tyvärr också ned ett nytt BankID med personnummer och kod.

Lördag 19/5. Eftersom vi trodde att det bara var småskurkar som stulit vår elektronik gjorde vi en fin utflykt mot norra bergen och åt lunch vid en sjö.

Söndag 20/5. På morgonen upptäckte vi olika angreppsförsök på både våra Iphones som vi hade kvar, och på våra nya Ipads. Man hade loggat in på vår Pay PAL, Amazon och App id och försökt kapa betalkort och köpa prylar och spel. Under hela dagen och kvällen försökte vi ändra våra lösenord på App id, mail och andra konton. Då började vi misstänka att det är proffshackare som har tagit över både våra Iphones och nya Ipads.

Vi stängde av kopplingen mellan de stulna Ipads och våra Iphones men det hjälpte inte, attackerna fortsatte. Varje gång vi bytt lösenord gick hackarna in och satte egna lösenord. De gick så snabbt att det måste vara en datorrobot som sköter processerna. Vi stängde då av anslutningen till wi-fi och 4G på våra Iphones. 

På kvällen ägnade vi oss åt att kontakta våra banker för att säkra att alla Ingemars BankID tagits bort och att sätta tak för överföringar och utlandsbetalningar.

Måndag 21/5. Redan innan frukost upptäckte vi nya attackförsök så vi försökte göra fabriksomställning på de nya Ipads. Då var Margaretas Ipad helt kapad och den andra funktionell men kapad. Vi ringde igen och bad banken stänga alla våra BankID.

Vi stängde ned alla Ipads och åkte och köpte ännu en ny Ipad. Tydligen kunde kaparnas robotar se de verifieringskoder etc som skickades som e-post eller meddelande när vi försökte ändra lösenorden. De hade tillgång till vår e-post eftersom de hade tillgång till våra lösenord.

Den nya Ipad installerades med nytt App id och största försiktighet. Med den ändrade vi igen lösenord på alla konton. 

Tisdag 22/5. Ingemar vaknade alldeles svettig för han mindes att han använt Norwegian kortet på sin troligen kapade Ipad för att handla nya fodral på Amazon, så hackarna skulle kunna ha fått tag i både personnummer och andra koder. Efter nya samtal till banken blev vi något lugnare.

På lunchen åkte och köpte en fjärde ny Ipad som bara ska användas för bankärenden och andra känsliga uppgifter på Internet.

På eftermiddagen gick vi till polisstationen för att göra en anmälan om inbrott och stöld. Men det visade sig att det är Gendarmeriet som sköter detta.

Gendarmen monsieur Hulot läxade upp oss och sa att vi borde veta att man genast ska ringa Gendarmeriet vid brott. Men de lovade ändå att ta emot vår anmälan. 

Efter 15 minuter knackade tre tungt beväpnade gendarmer med skyddsvästar på dörren till vårt hus och steg in. De gjorde en noggrann undersökning och tog kort på fönstret och bänken där våra Ipads stulits. Sedan fick vi följa med till stationen för ett förhör och att skriva rapport. Det tog tre gendarmer 1,5 timmar att göra jobbet. Alla var synnerligen artiga och trevliga.  

De berättade att flera hus i närheten hade haft inbrott samma dag. Det är avancerade ligor som först skickar ut personer som rekognoserar. Sedan någon dag senare kommer ett antal spanare som med telefoner ger instruktioner till tjuvarna. De gör jobbet på några minuter. Oftast stjäl de bara pengar, kreditkort och värdesaker. Det är var första gången här i området någon har drabbats av omfattande stölder av Ipads och datorer.

På tisdag kväll ringde vi till banken och bad om tak för överföringar och utlandsbetalningar. 

Sedan hjälpte sonen till att ändra lösenord på viktiga konton från sin dator i Sverige. Vi lyckades efter många försök att fabriksåterställa min nya Ipad.

Onsdag 23/5. Efter flera försök fick vi kontakt med Apple supporten i Sverige. En trevlig ung man försökte på distans radera min stulna Ipad. Vi såg på skärmen att den var aktiv. Så fort han försökte radera stängde roboten min Ipad, det fungerade inte. Troligen beror det på att jag inte satt på ”Hitta min Iphone”. Jag bad sedan att få avsluta våra kapade konton hos Apple. Det har ju länge varit omöjligt men ska gå numera.

Efter en stund fick jag tala men en ytterst kompetent chef för säkerhetsavdelningen. Han arbetade med mig till lunch med att begära avslut, men efter GDPR lagen kan inte Apple göra det själv och inte direkt. Nu får man fylla i en massa uppgifter på en hemsida och vänta en vecka på avstängningen. 

Efter lunch ringde han tillbaka och då försökte vi radera Margaretas stulna Ipad som hade ”Hitta min Iphone” aktiverad. Omedelbart stängde roboten av surfplattorna, men IT chefen lovade att så fort de kopplas in på wi-fi ska de raderas. Sedan gjorde jag samma ansökan att avsluta alla Margaretas konton.

Jag frågade hur jag skulle kunna överföra mina 200 kontakter och 50 anteckningar från min korrumperade Iphone till Google drive eller liknande, men det går tydligen bara till mitt kapade Icloud konto. De kapade Ipads kan dock helt återvinnas på en Appleverkstad.

Enligt IT chefen var detta den värsta Apple attacken han hört talats om, men hade läst om detta i analyser från amerikanska säkerhetsföretag.

På kvällen hjälpte sonen oss att från Sverige byta koder på banken. Vi ville inte göra det med våra osäkra apparater. 

Torsdag 24/5. För första gången på en vecka kunde vi äta frukost utan panik. Vi har fortsatt efterarbetet bl.a. med att kolla konton, loggar, mejl m.m. Äntligen har vi fått igång den nya okapade telefonen.

Ännu känner vi oss långtifrån säkra. Enligt pålitliga uppgifter säljer hackarna stulna Ipad och Iphone credentials i parti till andra hackare som senare när allt lugnat sig gör nya attacker.

DEN BLOMSTERTID NU KOMMER, ELLER GÅR DEN

Efterhand börjar vi nu upptäcka mer och mer vad som skiljer vårt vardagliga liv här i Provence från det hemma. Kanske det mest påtagliga är hur mycket vi vistas utomhus. Vi går ofta ut och äter frukost, vandrar med hundar, käkar lunch på uteserveringar, tar en tur med cabben, grillar på kvällen och tänder kandelabern när det skymmer. Hela dagen är vi utomhus.

STILIGA KLÄTTERBLOMMOR I FREYUS

Förra sommaren åt vi middag ute en kväll, åkte båt ingen gång (för kallt och blåsigt), åkte sällan cabb, och gjorde sparsamma promenader när vädret var någorlunda ok. Sedan kommer de sju månaderna som man vistas inne, hemma, på kontor, i bilen eller tåget.

GULA LILJOR I CAMARGUE

 

Våra grannar här tittar förundrat på oss. De har inte samma törst efter ute, de kan ju njuta det mest hela året. Vi däremot försöker kompensera vår brist på ute de senaste 60 åren genom att ta vara på varje tillfälle.

Vi undrar vad det är som gör ute så skönt för oss, hundar, katter och de flesta djuringar. Kanske är det värmen från solen, alla dofter, fågelkvitter och Harley  Thunder. Vi tror att det skönaste är vinden som krusar håret och smeker kinden.

ROSEXPLOSION I CARCES

 

En annan skillnad vi upptäckt är vårblomningen. Under den senaste jobbveckan i Stockholm exploderade våren, allt blommar på en gång. Alla nynnar Den blomstertid nu kommer. Men de blundar för att den snart går.

VÅR LILLA KLÄTTRANDE GULROS PEAKAR

 

Vi har haft vårblomning sedan vi kom i mitten av februari. Först lökväxter, fruktträd och mimosa, sedan liljor och små perenner, nu rosor och ginst, vi väntar på olivträdens blyga blommor. Vi ser ingen slut på blomstertiden, kanske går den aldrig.

STILIGA ROSOR VID VÅRT HUS

 

Nyss besökte vi de ensliga och ödsliga bergen norr om Marseille, Sainte Baume. Där blommade egendomliga lökväxter och orkidéer i mängder på den karga jorden, växter som vi inte känner namnen på. De mest oväntade vi såg var annars en äldre cyklist som efter att kämpat sig upp på berget lade sig att sova i en rondell.

OKÄNDA BERGSBLOMMOR EN MASSE

 

 

Den blommigaste vägen vi åkt går från Toulouse genom Hyeres. I mitten av och längs med vägen har man planterat något som liknar en botanisk trädgård med allsköns blommande palmer, träd och buskar. Något liknande har vi aldrig sett någonstans. En cabbresa där gör oss berusade av blomdofter. Den som vill cykla i ett blomsterparadis, och inte svettas uppför ett talltäckt berg, åker hit.

HÄR ÄR VALLMON OGRÄS

 

Vid skymningen gårdagskvällen när vi satt ute hördes förskräckliga ljud som förde tankarna till helvetets portar. Först efter en stund förstod vi att det kom något på vägen som högljutt protesterade. Det var något hundratal får och getter som kobojsar drev fram till nya betesmarker. Först kom en stilig häst och ryttare, sedan bräkande och muttrande djur, som kissade och bajsade på sig av oro. Några hoppade upp på vår mur, andra rymde in på sidovägarna. Efter sprang fårvaktare och ropade ”AHOA AHOA”. Sist kom en stilig brun ko som fungerade som påskjutare. Tyvärr var batteriet i Iphone slut, så vi fick inga bilder.

ENSAMGET VI MÖTTE I BERGEN

 

EN TUR MED RIVIERAEXPRESSEN

Reser man från vår station Les Arcs till Nice upptäcker man en hel del om tågen och livet i Provence.

Järnvägen längs Rivieran byggdes i mitten av 1800-talet och ligger fortfarande på samma sträcka. Småningom anslöts den till järnvägen till Paris. Därigenom kunde Rivieran exploateras och nyttjas av andra är den franska överklassen.

 

Dagens tågstationer i Frankrike ger minnen från 1980-talet i Sverige, med trevliga kassörskor i kassorna, stiliga stinsar med käcka svarta skärmmössor med röda och vita revärer, stinsar som faktiskt blåser i en vissla när tåget kan gå. Vänthallen är varm och trevlig inbjudande, sköna stolar och med tillgång till kaffe och snacks.

 

Svensk stinsmössa

De franska TER tågen är rena och välskötta men trånga, obekväma och fullsatta, trots två våningar. Det är inte ovanligt att resande måste stå under några timmars resa. Resan är också betydligt dyrare per mil än t.ex. från Stockholm till Eskilstuna.

 

Vi har Pågatåg i Skåne, här finns Tantatåg. Gissningsvis 75 % av de resande är tanter, damer och flickor, ibland med barn. De enda manliga resande är studerande som far fram och tillbaka mellan hem och studieorten. Det är kanske väntat, kvinnor konsumerar mer av offentliga tjänster än män, som utbildning, statlig kultur och underhållning och sjukvård.

Även om franska tåg är ganska punktliga, är de ofta inställda på grund av strejker som organiseras av kommunistpartiet. I år började strejkerna lägligt inför påskhelgen, som protest mot Macrons förslag att försämra villkoren för järnvägare med livstidsanställning och pension vid 55 år. I går en månad senare informerade SNCF stolt på sin TV-kanal att det var en bra dag, bara en av tio tåg var inställda. Men vilka tåg det var kan man inte få information om i förväg, de flesta upptäcker det på displayen på stationen. På motorvägarna visar de elektroniska skyltarna: Strejk på SNCF, tänk på samåkning.

Rivieraexpressen går i början längs medelhavets strand med stundtals fantastiska vyer över Cornich Estrelle, lyxhus/slott, jättepooler och skrytyachter, avbrutet av eleganta golfbanor. På gångvägen längs stranden i Cannes gör många sin volta, trots kulet väder och kyla. Andra fiskar eller bara sitter i stolar i sanden och super in havsluften. Man åker skrattande förbi de långsamma bilköerna längs hela Rivieran, trots att det bara är första maj.

Naturreservatet Cornich de Estrelle 

 

Efterhand när vi närmar oss förorterna till storstäderna ersätts lyxen och vyerna med slitna bostadslador, skabbiga småhus och gamla fabriker fulla av fulklotter. Spåren liknar mer en soptipp, det är ett fransk teknikunder att tågen kan ta sig fram.

Ingen åker dock tåg från städerna i norra Provence till Nice flygplats. Den närmaste stationen, Nice St-Augustin, ligger 15 minuters promenad till terminal 1 längs motorleder, tunnlar och otrygga vägar. Från Nice huvudstation går det dock en buss en gång i halvtimman, men den var inställd den första maj. De flesta turer tvingar resande till tågbyten i Cannes, med en väntetid på 30 minuter. Bilresan för oss tar 1 timmer och 10 minuter, tågresan inkl. väntetider m.m. nära tre timmar. Inte ens här i Frankrike är tågen användbara för andra resor än nostalgiska turer, turistutflykter eller resor för dem som inte har bråttom.

Nu har Klas och Jenny åkt hem till en ny vår efter några vackra dagar hos oss med vandringar längs Rivieran vid Cap Lardier, Sentier de Martel i Gorges de Verdon och cabresor till vackra bergsbyar.