DET PERFEKTA VÄDRET

Efter alla år med resor och boende runt om i världen har vi nu upptäck vad perfekt väder är. Varje dag sedan vi kom till Dordogne har solen lyst på oss från en klarblå himmel, en lätt sommarbris rufsat vårt hår, luften är torr och temperaturen 25-29 gr på dagarna, svalare på kvällarna och 16-18 på nätterna. Det hade vi aldrig väntat oss, Dordogne är känt för inlandsväder med fukt, regn och ofta höga temperaturer.

Vi har befarit Dordogne och Vezere dalarna med alla slott, vackra byar och en fantastisk vacker natur med kullar, åkrar, ängar och lövskogar. Området är fullt av gåtor, inte bara varför människor för 15.000 år sedan kröp in i grottor och bara målade vissa djur.

En annan gåta är varför det finns så många pampiga slott. De byggdes under perioden 1100 - 1200, ömsom av engelsmän och franskar, och bytte ständigt ägare. Naturen häromkring och den glesa befolkningen kunde knappast ha gett de överskott som skulle kunna finansiera alla dessa slott. På den tiden fanns inte heller rika kungar som kunde sponsra hertigars och stormäns byggen. Uteslutningsmetoden pekar på att de rikedomar som behövdes för dessa skrytbyggen skapades genom krig, plundring och utsugning av det fattiga folket. Många av slottsherrarna deltog i korståg, religionskrig och allsköns härjningar. På sina håll påstås att slotten är byggda nära varandra för att kunna skydda feodalherrarna från fientliga angrepp. Det verkar generellt inte troligt, de flesta slott är som Hälsingegårdar, överdrivet stora och tjusiga för att imponera på andra, men inte effektiva som befästningar. 

I Frankrike finns det förstås en officiell institution som rankar byar efter hur vackra de är, ”Les plus  beaux  villages en France”. Många av de vackraste finns i Dordogne. Ofta övergavs de mer eller mindre på 1800-talet när den ekonomiska utvecklingen tog fart och allt fler kunde bygga nya hus eller flytta till tätorter. Byarna och städerna förföll och plundrades på byggdelar. Först i slutet av 1960-talet, när vi i Sverige rev alla gamla städer, började den franska staten och kommunerna inse vilka värden det fanns i den gamla byggnadskulturen. Överallt påbörjades ett ambitiöst och försiktigt återställande av städer och byar. De blev efterhand attraktiva både att bo i och för turisterna.

Monpazier söder om Dordognefloden är ett gott exempel, en av de vackraste byar vi besökt. Det är en bastid, dvs. befäst stad med höga murar, försvarstorn och stenportar som förr stängdes mot anfallare. Kvarteren är kvadratiska med vinkelräta gator.

  

Torget mitt i stan är berömt och omskrivet, ca 60x60 meter, med en gammal saluhall i svartnat ekträ i ena hörnet. Husen kring torget är alla olika men liknar varandra. Under dem runt hela torget löper breda arkader.

Byns historia är krigisk. Under medeltiden slogs engelska och franska kungar om makten i det hundraåriga kriget. På 1500-talet kom religionskrigen mellan katoliker och protestanter. 1600-talet var en tid av blodiga bondeuppror. Monpazier belägrades och erövrades och bytte härskare, gång på gång. En anekdot från religionskrigens tid berättar hur Monpazierborna, som då var protestanter, en natt angrep och intog en katolsk grannby. När de i triumf återvände hem fann de att grannbyn samma natt hade plundrat Monpazier. Numera är byn lugn, ytterst välskött och utan den massturism som förgiftat andra vackra byar, som Rocamadour. Denna fantastiska bergsby hänger ytterst på en hög klippa och har bl.a. en helgongrav som anses kunna åstadkomma mirakel. Men staden är outhärdligt exploaterad av eländiga turistbutiker och sloppiga restauranger. Undvik.

Andra byar är inte särkilt märkvärdiga, men gör allt för att dra turister. St Cyprien har hängt plastblommor över varje gata och torg inför en musikfestival. T.o.m. kyrkan är täckt av stora plastbollarna.

Här i Dordogne saknas helt den nedskräpning som förfular särskilt Sverige, östra Tyskland, Italien och Puerto Rico. Inga fimpar, ölburkar, picnic rester, plastpåsar etc. ligger i parker eller längs vägarna. I privata trädgårdar och offentliga parker är allt välklippt och gräset välkammat, som i stora delar av västra Tyskland. Det är en gåta som ingen har löst, inte heller Lubbe Nordström, varför vissa rika och välutbildade folk gör sitt land till Lort-Sverige eller till soptippar, som delar av Italiens städer och förorter, trots att de säger sig älska landet.