STADSUTFLYKTEN TILL JÖNKÖPING

Det finns några vänner som sa att Jönköping är vacker. Men vi var nog lite skeptiska. Mark Isitts radioprogram Stadsinspektionen har vi uppskattat och Jönköping fick där inga applåder direkt.

Staden ligger fantastiskt vackert vid Vättern, små sjöar och omgiven av sällsynt vackra berg och landskap. Det är en stor stad känd för sina industrier och hantverk, inte minst Huskvarna, ABB, Tändsticksfabriken mfl. Den tas ofta som exempel på småländskt flit, företagsamhet och uppfinningsrikedom. 

Jönköpings stad och kommun är utan tvekan välmående och välskött. Jämfört med liknande kommuner är sysselsättningen hög, arbetslösheten låg och inkomsterna höga. Tidskriften Fokus undersökning av bästa kommuner att leva i använder en rad indikatorer på olika områden som viktas ihop enligt privatekonomi (21 %), trygghet (15 %), jobb (15 %), utbildning och barnomsorg (13 %), infrastruktur (12 %), serviceutbud (10 %), fritid (6 %), vård och omsorg (5 %) och offentlig ekonomi (3 %). Jönköping hamnar på en hedrande 36 plats av 290 kommuner. Den ligger särskilt högt på indikatorerna Serviceutbud, Jobb och karriär samt Fritid. Jönköpings kommun har ca 144000 invånare varav 28 % har utländsk bakgrund. Våldsbrottsligheten ligger ungefär på Sveriges genomsnitt och man har bara ett utsatt område, Råslätt.

Staden har vuxit rejält under flera årtionden, och satsar bla på nya ambitiösa bostadsområden på stränderna i både centrum och ytterområden. Under våra promenader och bilturer runt staden några dagar upptäckte vi några vackra hus med kultur och kvalitet som sparats och vårdas. Några gamla trähus finns längs gågatorna i östra stadsdelen men det är få som strosar omkring där. I västra stadsdelen har några gamla vackra stenhus bevarats. På berget ovanför Huskvarna industriområde ligger en del trevliga villor från 1900-talet.

Men är Jönköping en trevlig och intressant stad att besöka som turist. Tyvärr tycker vi inte det. På hela taget präglas Jönköping av sällsynt ovackra hus som förmodligen har byggts efter tidigare stadsbränder och efterkrigstidens omfattande rivningar, för att skapa folkhemmet. Stadskärnan domineras idag av byggnader som för tankarna till DDR. Även i ytterområdena ser vi mest trista hus och villor från 1960- och 1970-talet. En sådan detalj som fönster med spröjs, som är så vanliga i många andra städer, förkommer knappast alls.

Träd, blommor och utsmyckningar är ganska ovanliga i stadsbilden. Stadsparken ligger utanför innerstaden otillgängligt på ett berg. Många restauranger och uteserveringar ser inte särskilt inbjudande ut och de har ofta turistmenyer, vilket kanske förklarar varför inkastare ropar på oss när vi kommer nära. Bilarna har trängts bort under många år vilket tycks göra att stadsmiljön blir långsamt utarmad. Det är slående att vi inte hittade någon förberedd stadspromenad för att få se det bästa som kan erbjudas.

Staden är stolt över nya påkostade byggnader, som det nya höghuset ”Toarullen” och kulturhuset Spira som liknar en misslyckad glasstårta som något barn gjort (ritat av Nationalarkitekten Wingårdh). Inget som vi kan uppskatta. De nya husen vid Bauers brygga och dess restauranger och affärer är dock riktigt trevliga. Vid Skeppsbron på stranden av Munksjön byggs nya bostäder och kommersiella lokaler, men även de borde vinna något fulhetspris.

Visst finns några trevliga sevärdheter, som Tändstickskvarteren, Sofia kyrka och särskilt Huskvarna museum där man kan beskåda hur motorcyklar, symaskiner, köksmaskiner och mycket annat har vuxit fram genom historien. Intill ligger också några sparade huslängor i den gamla Smedjebyn.

Det vi funderade mycket över under våra promenader är varför en stad som ligger på en av de absolut vackraste platserna i Sverige har brytt sig så lite om att skapa en vacker stad. Staden kallas Sveriges Jerusalem eftersom kyrkan länge spelat en avgörande roll för livet i staden. De som bor där och de som bestämmer kanske tycker det räcker att omgivningarna är så vackra. Eller har det något att göra med befolkningens tro och livets prioriteringar. Kanske väljer Jönköpingsbor förr och nu att lägga pengar och tid på arbete och företagande, att sparsamhet är en viktig dygd och att bygga tjusiga hus och kvarter är onödigt pråligt. Vem vet, inte vi i alla fall.

Vi själva bodde under besöket i ett enastående gammalt timmerhus, med breda golvplankor, bjälkar i taket och vacker inredning, där allt nödvändigt fanns och fungerade, och omgiven av en fantastisk äppelträdgård, Brunstorpsgård Bränneriet, några km från Jönköping (mycket prisvärt på booking.com). De har också ett trevligt gårdskafe. Vid resan därifrån upptäckte vi den kanske vackraste vägen i Sverige, Skärstadsvägen från Huskvarna till Skärstad och vidare till Gränna. Då passerar man Rudenstams stora äppelodlingar i sk Appladalen och deras butik och restaurang med utmärkt lunch.

STADSUTFLYKTEN TILL GÄVLE

Under våra år i Frankrike och USA reste vi ofta till intressanta stora och små städer, bodde på trevliga hotell och njöt goda middagar. Efter hemkomsten prövade vi stadsutflykter även i Sverige, men som berättats tidigare i bloggen gjorde besöken i Hultsfred, Kramfors, Filipstad, Norberg, Motala, Vingåker, Fagersta, Borlänge, Eskilstuna, Kumla, Kristinehamn, Eksjö, Nybro m.fl. oss alltmer sorgsna. Den stora invandringen har på kort tid medfört att städernas kärna drabbats av sk white flight. Kvar bor invandrare, ofta utan jobb, nästan utan affärer, restauranger, kultur, myndigheter mm.  De har ofta flyttat eller lagts ned. Under kvällspromenaderna fann vi sällan lockande matställen och ibland kände vi oss otrygga. 

Men nu prövar vi ett omtag, stadsutflykter till städer som inte på samma sätt har drabbats av förslumning och hög våldsbrottslighet i förhållande till folkmängden. Den första resan gick till Gävle, staden som vi och många andra ofta åkt igenom men få har stannat i. Det är verkligen orättvist. Visst har Gävle några fina sevärdheter, men det är inte vad som gjorde oss glada. Redan efter några dagars vistelse i fantastiskt sommarväder blev vi oväntat förtjusta.

Gävle är en överraskande vacker och välskött stad i lagom storlek som är sambo med Bottenviken. Många vackra hus, kvarter och parker ligger längs Gavleån. Gävle är en trädstad, överallt står pampiga gamla träd och ger skugga, lä, renad luft och gott liv till inte bara människor och hundar, utan också till fåglar och allsköns kryp. Någon gång för länge sedan har kloka personer inte bara planterat och vårdat träd, utan också byggt en stad med luft och ljus. Sprängdåden som utplånade de flesta svenska städers innerområden tycks till stor del ha undvikits.

Även idag märker vi att staden sköts väl. Gävle är inte så trasig, smutsig och skräpig som vår hemort Stockholm. Nya fina stadsdelar byggs bla en sjöstad, Gävle strand, som ligger vackert vid Gavleån, Lillån och Bottenviken. Bebyggelsen är mer varierad och inbjudande än många nybyggen i Stockholm, som tex Norra Djurgårdsstaden. Även om det finns potthål, lite skräp i rännsten och taggar här och var är staden helt enkelt prydlig. Trafiken flyter väl utan alla de politiska hinder som införts i Stockholm. Det är gott om parkeringar, många kostar bara 5 kr/tim. 

Under en längre tid kallades Gävle för “Sveriges Chicago” och “Våldets stad” i tidningar, radio och TV. Gävle hade en period på 60- och 70-talet med ökad kriminalitet, och våldet eskalerade. År 1965 utreddes 138 misshandelsfall, tolv våldtäkter och fjorton rån av polisen i Gävle. Dessutom stals över 1 000 bilar och motorcyklar samma år. Det var högre siffror jämfört med Sverige i övrigt. 

På midsommarafton 1967 kulminerade de våldsamma händelserna med ett upplopp vid Harnäsbadet när raggare kom från Stockholm.Flera av polisens bilar stenades sönder av de uppretade raggarna. Alla styrkor – ett hundratal polismän från Gävle, Sandviken, Tierp och Söderhamn – mobiliserades, och tvingades också gå fram mycket hårt för att få bukt med bråken. Vid tio-tiden på midsommaraftonens förmiddag hade man också kontroll över området, och ett hundratal raggare satt på stationen för förhör. De flesta släpptes efter att ha sovit ruset av sig, men sju ynglingar anhölls.

Brottsligheten som förr var hög med bla mycket bilbränder har pressats ned. Brynäs är inte längre klassat som utsatt område och våldsbrotten ligger nära medelvärdet för Sveriges kommuner. 

Gävle är ingen rik stad. Den goda tillgången på bra restauranger vittnar dock om att många gävlebor arbetar hårt och har en god ekonomi. Här och var i närheten av Gavleån hittar vi riktiga skrytpalats, troligen byggda av skogs-, järn- och skeppsbaroner för ganska länge sedan. Men de är synnerligen välskötta med fina småparker runt husen.

Gälve har en lång tradition av tung industri, inklusive pappers- och massaindustrin, stål- och metallindustrin samt verkstadsindustrin. Gävle hamn är en av de största hamnarna i Sverige och fungerar som en viktig knutpunkt för import och export av varor. Vart man än kör omkring i staden påminns man att detta är en i sann mening arbetarstad, dvs stor andel av arbetskraften producerar handfasta nyttigheter som säljs på marknader i Sverige och världen.

Vi bodde i en fin och prisvärd lägenhet inredd i ett gammalt slitet magasin på Norra Skeppsbron, med många bjälkar och stolpar kvar från gamla tider, med utsikt mot Gavleån. Deras stadspromenad är bara den värd en resa, den följer Gavleån bla till Gamla staden, Gävle slott, Gammelbron och Boulognerskogen, en heldagsupplevelse inkl. raster för lunch och fika. 

I Paris bodde vi i kanten av Bois de Boulogne och älskade dess variation från nästan vild skog till vackra parker. Det är bara att erkänna, Boulognerskogen och Stadsparken är en av vackraste och mest välskötta parker vi besökt under alla resor runt jorden. Den anlades år 1865 efter förebilden i Paris. Parken, som populärt kallas Boulognern, är en av Sveriges största stadsparker. Den karakteriseras av högvuxna och jättegamla träd, ängsmarker och närheten till Gavleån.

Så många utflykter runt staden hittade vi inte, men en bilresa norrut längs kusten till Bönan och andra små fiskebyar är mysig. Efter kusten finns flera restauranger som rekommenderas, vi valde Bergmans fisk i Norrsundet. Där åt vi en excellent lunch på en brygga i viken, en bricka med olika sorters lax och stekt strömming, fiskade utanför Norrsundet. 

Så nu är vi tända på att göra fler stadsutflykter!

DET HÖGSTA VATTENFALLET

Det är en folkrörelse att vandra längs Verkeån, där rör sig folk uppåt och nedåt bredvid ån, somliga i dyra pretto vandingskit, andra i kortbyxor, tygskor och stråhatt. Vandringen följer ån genom täta lövskogar och raviner, ut på Brösarps ängar och ända ned till Haväng vid kusten. Det är utan tvekan en av få vandringar i Sverige som kan mäta sig med de bästa vi gått i Frankrike, Skottland mfl. länder.

I år startade vi från Andarums alunbruk och strosade till Hallemölla kvarn. Där finns Skånes största och högsta vattenfall med en sammanlagd fallhöjd på ca 23 meter. I fem olika forsar faller vattnet och utgör ett naturligt vandringshinder för havsöringen när den vill uppströms för att leka. När öringarna vandrar om höstarna utspelar sig här en förtvivlad kamp mot naturens krafter. Vilja fick sig ett dopp i den dyiga ån men såg ingen öring.

Första gången vi gick vandringen på 90-talet nådde vi Haväng ganska utgångna. Margareta åtog sig att jogga och hämta bilen medan jag och hundarna Ture och Nicke skulle gå en annan led till en närbelägen väg. Strax nådde vi en kohage och klev över stegtrappan in. Efter några hundra meter hör vi ett skräckinjagande ljud, klappret av många klövar och frustanden. Mot oss rusar en flock storvuxna longhorn i en stampede. Hundarna försöker fly bakåt, jag fryser i skräck. Flocken stannar ca 20 meter från oss, står tätt ihop och frustar högt. Vi backar långsamt, hundarna tätt intill mig, några meter i taget men flocken följer efter. Till slut når vi stegtrappan och kan ta oss ut, fortfarande levande men skakiga och genomsvettiga. Sedan dess har vi väldig respekt för koflockar, de gillar inte hundar så vi tar alltid vägen förbi kohagar.

Brösarps backar är visserligen mycket vackra, men så småttiga. Man kan hålla andan när man kör genom dem. De kan inte alls jämföras med vägarna genom centrala Sydskånes åsar och slättland. Där kan man köra nya vägar dag in och dag ut utan att bli mättad.

Men Skåne är inte bara idyllisk natur och sagoslott. Vi undviker numera att besöka flera städer, särskilt Hälsingborg, men också Malmö, Landskrona och Hässleholm. Vid flera tidigare besök har vi hört skjutningar från hotellrummet,  hotats under en hundpromenad i parken och blivit omringade av pojkar när vi försökte parkera med husvagnen i ett särskilt utsatt område osv.

Första halvåret i år har 91 sprängningar genomförts i Sverige. Det är fler än under hela förra året, visar nya siffror från polisen. Flest sprängningar under det första halvåret har skett i polisregion Syd (34), mer än en varje vecka. Att region Syd har flest sprängningar är en trend som har hållit i sig i flera år. Varför bara Sverige drabbas av denna skrämmande våldsepidemi är fortfarande okänt.

SKÅNELEDENS GÖMDA KALHYGGEN

Skåneleden går förbi oss och vi vandrar den ganska ofta. Vi har ju tidigare skrivit att här i södra Skåne går många småvägar till stor del genom vackra gamla  lövskogar utan kalhyggen. Men den senaste promenaden på Skåneleden mot Snogeholm slott gick faktiskt förbi tre dystra kalhyggen. Slottsherrarna är väl så fiffiga att de räddar en bit skog längs vägarna låter bli och hugga ned träden. Men de tycks smyga in i skogarna och döda lite gammelskog, kanske för att ha råd med en ny vacker elsportbil.

Våra hundar Vilja och Hjalmar är ganska tåliga med att åka bil, inte så att de älskar det men de står tappert ut även med långa bilutflykter. Här i Skåne är vovvarna alldeles annorlunda. Vi blir överraskad när de direkt vill hoppa in i bilen på morgonen. De lägger sig snabbt ned och sover och snusar under hela resan. Vad kan det bero på tänker vi. Vi gissar att den fina kvaliteten på Skånes vägar och den mycket lugna trafiken gör att hundar tycker att resan blir utomordentligt avkopplande.

Den senaste utflykten gick söderut mot slättlandet. Många säger att det är den tråkigaste delen i hela Skåne. I vår Amerikablogg har vi beskrivit resan genom flyover states i USA som en resa genom vetehelvetet. Där kunde man åka flera timmar genom en enda veteåker tills man kommer till ett litet hus med en silo och några pickup på parkeringen. Riktigt så illa är det inte på slättlandet i södra Skåne. Men det finns några områden här och var där vi kan åka långa stunder genom ett vetehelvete. Men det är skillnad mot USA, här det för det mesta en vacker miljö med gulliga kullar, alléer och skogsdungar som förgyller resan. 

Den oansenliga byn Önneköp överraskade oss. Till skillnad mot många döhålor verkade den levande med mataffärer, bageri, fullsatt restaurang och innehållsrik antikbutik. Byn har utropat sig till Republiken Önneköp och vi stödköpte en T shirt.

ROMELEÅSENS FANTASTISKA RUNDTURER

Det kanske inte finns någon annan plats i södra Skåne än Romeleåsen som mer liknar de vackraste områdena i Frankrike. Här kan man åka genom böljande kullar, mörka skogar med grova lövträd, runt sjöar och slott och genom trevliga små byar. Vår första tur börjde på Sövdevägen till Blentarp och därefter gamla Lundavägen en bit norrut. Sedan svänger man till vänster till lilla Röddevägen. Den slingrar sig genom kullar, förbi gamla gårdar och småningom kommer man fram till väg 102. Man följer den norrut till Dörred och tar till vänster mot Häckeberga. I detta fantatiska naturområde finns många småvägar, sjöar, vackra gamla hus och gammelskogar som kan räcka för många upptäcktsresor. Vi blev helt förstummade när vi kom till denna plats. Så vackert att vi inte kan beskriva. Tänk - slott, häckar efter vanlig väg, broar från förr, vatten längs vägen. Så vackert.

HÄCKEBERGA SLOTT

I södra Romeleåsen ligger också Fyledalen, ett fint naturområde runt en smal ravin, känt för sällsynta fåglar och växter. Om man inte vill vandra i Fyledalen kan det vara lika fantastiskt att bara åka Fyledalsvägen som slingrar sig genom dalen.

Varför ska man egentligen åka hela vägen till Frankrike, som numera är alltför varmt på sommaren,  trångt med turister och bilar och dyrt för oss med vår u-landsvaluta kronor, när det är lika vackert här, undrar vi varje dag. De enda skäl vi just nu kommer på är tillgången till franska ostar, billiga skaldjur, goda viner i mataffären och trevliga restauranger i varje by. Här på Skånes landsbygd har även stormarknader mest fläsk, bara folköl och sällan fisk och skaldjur, trots att den rika jordadeln bor omkring oss. Och mysiga kvarterskrogar kan man inte hitta. Frukt och grönsaker är dock minst lika fina som i Frankrike.

Runt oss finns många mjölk- och köttgårdar med mycket stora kogrupper som betar på gärdena. Besynnerligt nog bildar de inga flockar, som långsamt rör sig över betesmarkerna, som ju är normalt norröver.  Vi funderar om det kan bero på rasism. Hundrar gillar mest andra hundar av samma eller liknande raser och ogillar andra, särskilt de som är mest olika. De känner frändskap redan på långt håll genom vittringen. I kogängen här nere blandas ofta många olika raser och kanske det förhindrar flockbildningen. Eller kanske de har så mycket bete på fälten att de inte orkar trampa runt. Vem vet…

SVERIGES STÖRSTA RESEHEMLIGHET - LILLA FRANKRIKE.

Österlen - Sveriges eget Provence, säger reklamen från Österlens egen hemsida, från hotel, stuguthyrare, reseskribenter m.fl. Visst är det mycket vackert, om än pyttigt jämfört med Provence. Vi är dock lyckliga att alla turister åker dit och trängs på sommaren, eller till Bjäre och Kulla halvöarna. Då får vi lilla Frankrike för oss själva, den centrala delen i södra Skåne, med böljande Romeleåsen, slottsskogarna och alla outsägligt vackra vägar. Vi slipper Österlens trängsel på vägar, i städer och på matställen.

Precis som i Provence får man dock stå ut med högernationalism. I Provence har Marine le Pens varit nära att vinna de regionala valen i flera distrikt, där främlingsfientliga Front National är mycket starka.

Mitt i Sveriges lilla Frankrike ligger Sjöbo. Vi bor några mil söderut och åker dit för att handla. Vid besöken är det svårt att förstå att detta är en av de mest omdiskuterad platserna i Sverige. Det är en ovanligt levande, fungerande och välskött liten stad med ca 19000 invånare, bland många andra sovande byar runt omkring. Alla gamla vackra hus har inte rivits som i de flesta andra liknande städer norröver.

STADSHUSET

GÄSTIS

SJÖBOMÖLLAN

Sjöbo blev känd när majoriteten 1988 röstade för att inte ta emot flyktingar. Centerpartisten Sven-Olle Olssons kamp för självbestämmande blev en symbolisk strid mellan landsbygden och etablissemanget i Stockholm. Olsson sparkades ut från centerpartiet, Sjöbopartiet bildades och fick makt i staden. Partiet har krympt men i det senaste valet fick SD nära 40 % av rösterna i Sjöbo.

Internationellt känd blev Sjöbo 2003 när konditorn Fredrik Andersson blev anmäld till diskrimineringsombudsmannen för racism eftersom han sålde negerbollar. Han bestred att det var diskriminering då de också sålde Skåningar, Tjockisar osv. Försäljningen sexdubblades på några veckor. DO släppte ärendet men konstaterade att ordet "neger" är diskriminerande och kränkande. Den som använder namnet kan få betala skadestånd, hotade man. Konditorn utlyste en tävling om ett nytt namn, Brancobollar var ett populärt förslag. När vi besökte staden några år senare fanns inga runda bollar till försäljning.

När vi stannar här och var och beundrar landskapet förstår vi varför Skåne valt en landskapsfågel som heter Glada. Den var hotad för några årtionden sedan men har kommit starkt tillbaka. Vi blir glada att se en Glada segla igen över Skånes vackra ängar och åkrar för att hålla efter skadedjur.

Vi växlar mellan bilutflykter och vandringar i sagoskogar och böljande fält. Ibland ser vi kronhjortar och andra stiliga djur och fåglar. Kanske mest imponerande var två jakar som mumsade i slottsparken intill. Jaken kommer från Tibet, det ryktas att de importerats för att man ska kunna bjuda på exklusiv jakbiff i närliggande lyxkrogar.