BERGTAGEN AV SCULL ROCK

Bergtagen är ett fornnordisk uttryck för när troll, vättar och skogsrår förtrollar människor och håller dem fångna. Ibland fick människorna arbeta hårt inne i bergen, men ofta verkar bergtagningen mest ha varit ett sätt för trollen att roa sig och få sällskap i de mörka grottorna. 

John Bauers Bergatroll

Bergtagen är också en titel på några böcker som vi inte tänker läsa.

Våra många bilutflykter i Andalusiens berg har verkligen förtrollat oss. Den hittills häftigaste resan hade som mål Garganta El Chorro. Det är en utsiktsplats vid kanjon Embalse tajo de la Encantada där den berömda och fordom livsfarliga  vandringen El Carminita del Rey går. Den är delvis uthuggen ur berget, bjuder på gungande hängbroar 50 m över vattnet och branta trappor. Har man lyckats betala dyrt och få biljett kan man gå i köer och klungor i en riktning och få en busstur tillbaka.

Carmenita del Rey

Vår uppresa gick genom vackra fält med citroner och oliver. Google Maps styrde oss sedan in i byn Alora, en stor vit by som hänger på en brant bergvägg. Vägen upp lutade minst 45 %, sedan måste man krypköra genom hela byn på så smala gränder att de gående måste trycka sig mot husväggarna för att överleva. Redan där kände vi att dagen skulle bli lite extra.

Efter byn var vägen ännu vackrare, smalare och med färre bilar. Det vara bara att njuta av höjdarfärden. Efter någon mil krympte vägen alltmer och övergick till en smal hylla uthuggen ur berget, med ett brant stup på vår högra sida kanske hundra meter ned till vattnet. 

När det tycktes som vägen inte kunde bli smalare kom två stora turistbussar mot oss. Det fanns ingen chans för oss att mötas, och bussföraren vinkade att vi måste backa. Det blev en nästan 100 m backning med dålig sikt, lågt järnräcke mot stupet och många trånga svängar, för att försöka komma 1 dm nära räcket utan att skrapa hyrbilen. Till slut gick det, och svettiga undrade vi vad vi gett oss in i och om det vart värt den läskiga bilfärden.

Det var värt det, resten av resan blev höjdpunkten på våra dagliga bilutflykter. Efter några kilometer kom spektakulära utsikter mot den häftiga hängbron och uthuggna stigen på del Rey vandringen, de lodräta bergväggarna och på det turkosa vattnet i kanjon.

När det tog slut var vi nöjda och lite tagna och kunde köra vidare på en bredare väg. Efter bara en stund kom vi in i ett helt annat bergsområde. Det bestod troligen av någon sandsten, där regn, störtfloder, vind och frost hade gett berget otroliga och förtrollande former. Det var jättebollar, grottor, rader av hål, mjuka vågor och sluttande hällar. Tyvärr fanns få platser man kunde stanna och ta bilder. Men den mest berömda Scull Rock har vi bild på.

Skull Rock

När sedan de formrika bergen tog slut nådde vi fram till parkeringen och centrum för del Rey, där det stod mängder av bussar och väntade på dagens kull av vandrare.

Det här var kanske peak bergtur, men vi hoppas få tid att också besöka Spaniens Badlands, de vackra ökenbergen öster om Granada där westernfilmerna med bla Clintan spelades in för mer än ett halvt sekel sedan.

NÄR STORMEN DRABBADE SOLKUSTEN

För andra gången under vår vistelse har vi upplevt ett Medelhavskt oväder. Klockan 4 förra natten började det regna så där hysteriskt häftigt som gör att vattnet stiger på gator och torg, samtidigt som åskan smäller. Det fortsatte under förmiddagen, efter lunchen avtog regnet samtidigt som vinden ökade kraftigt.

Frukosten blev äventyrlig, hela golvet i entrén och största matsalen stängdes av, det regnade in. Överallt på hotellet låg blå frottéhanddukar under fönster och dörrar, flera hissar var avstängda. Elen la av på sjunde våningen, personalen hade inte tid att städa, de måste hjälpa i krishanteringen.

Flera vägar runt hotellet blev täckta med brun lera, tydligen kraschade dagavloppen och det rann sand och lera nedför backarna mot huvudvägen.

Det kändes inte som en värstingstorm men stranden skadades kraftigt. Små bäckar och floder bildades i sanden, massor av skräp blåste dit, trälagda promenadstigar skadades, flera av hotellens trappor till stranden rasade. Nu arbetar man intensivt med återställa allt. 

En skitdag på Solkusten är dock bättre än någon dag under vår gråmulna och kalla vinter. Idag kom finvädret tillbaka.

VÅREN EXPLODERAR I ANDALUSIENS BERG

För en dryg vecka sedan tog vi bilen nordväst på den mycket vackra vägen 357 upp mot bergen. Efter en stund kom vi till citrondalen, längs vägen var det citronåker efter citronfält mil efter mil. När vägen lutade uppåt kom vi till de gula bergen, överallt hade små gula blommor börjat slå ut. Sedan följde olivkullarna, de små runda bergen har genom historien omvandlats till vackra odlingar, som breder ut sig nästan oändligt. Till slut når vi de höga bergen med få byar där en stor del täcks av långvuxen skog eller karga buskar.

GULA BERGEN

Idag åkte vi åt samma håll och häpnade över omvändelsen. Nu har våren slagit till med kraft överallt. De gula bergen är översvämmade av blommor som glänser i solen. Runt och under olivträden har gräset redan blivit decimeterhögt och illgrönt. Säden har tittat upp och högst upp i bergskedjorna blommar mandelträden. Ginsten lyser gul i vägkanten. På sina ställen växer buskar som nu har fått små orange pinnliknande blommor, Google säger att de är av släktet Tamarisk. Jösses, det är ju bara 2 februari.

GETOXALIS

TAMARISK

De gula blommorna heter getoxalis och är ett framgångsrikt ogräs som spridit sig i stora delad av de Spanien och andra länder runt Medelhavet. Det är en art av harsyra och beskrevs först av Carl von Linne. Den förökar sig bara vegetativt och även om man röjer bort blommorna göms stamknölarna i jorden och blomman återuppstår. Den är minst lika vacker som maskrosen.

Efter flera resor upptäcker vi att Andalusiens berg är mycket varierande. Vita bergen skiner i solen och tycks bestå av ljus kalksten. Somliga berg är liksom fyrkantiga, som om klossar av berg har lossnat och fallit ned. Andra berg är runda och bevuxna med pinje, ekar och vad vi tror är mullbärsträd. Och så finns berg som består av små och stora gråa ruggiga spetsar, som raukar, och påminner lite om bergen på Kreta. Alla är de vackra på sitt egna sätt och värda långa resor runt och över dem.

MANDELTRÄD

Vi inser också att visst är vita byar fina, men det är också ganska lika och ofta nästan omöjliga att besöka pga brist på parkeringsplatser, trånga gränder och fullsatta caféer och restauranger. Så vi åker till de vita byarna men åker inte in. I själva verket är det resan över bergen vi egentligen uppskattar mest.

GULLIGA KULLAR

På hemresan fick uppleva några minnesvärda händelser. Först åkte vi en mycket smal väg över en skog högt belägen på ett berg nära Grazalema då vi fick syn på träd vars bark skalats bort några meter och sedan målats brun. Först tänkte vi att man ville barka av träden för att döda sem, som vi gör med aspar. Sedan kom vi på att det nog var en skog av korkekar. Det kunde vi bekräfta genom att Googla.

NYSKÖRDAD KORKEK

Korkeken växer rikligt i Spanien. Vid 25 års ålder kan korkekens bark skördas för första gången, sedan i intervaller om sju till tio år. Barken skärs bort i stora sjok från trädets nedre del, men så länge underbarken inte skadas överlever trädet. Färdiga korkar läggs i etanol för att se inte ska innehåll några skadliga ämnen. Skörd kan ske ca 20 gånger under trädets livstid, som är ungefär 200 år.

Den andra upplevelsen kom när vi åkte nedför de höga bergen och närmade oss åkerlandskapet. Solen stod lågt och lyste sporadiskt genom bergskrevor och molntappar. Plötsligt lyste en skarp stråle på ett vackert buskliknande träd som stod ensamt på åkern. Allt omkring var dunkelt. De kändes lite religiöst, även för oss icke troende. Tyvärr hann vi inte ta en bild.

REPORTAGE OM TURISTINDUSTRIN PÅ SOLKUSTEN

Turistindustrin på Solkusten började på tidigt 70-tal med exploateringen av Torremolinos, en vacker strand med små fiskebyar, romerska torn (torres) och väderkvarnar (molinas). På kort tid byggdes stora fula komplex som påminner om miljonprogrammet i Sverige. De fylldes snabbt av engelsmän som inte kunde ett ord spanska och ofta ansågs uppträda som kolonisatörer. Stranden kallades länge Torre terrible.

Idag har industrin mognat och utvecklats, hotellen moderniserats och utrustats med pooler, stora lekytor, uteplatser med allsköns bekväma stolar, tonårs arkadspel och billiga hotellbarer. På stränderna har man anlagts fina strandpromenader många mil med vackra träd, blommor, buskar, konstverk barer och restauranger.

Vårt hotel Hotel Best Triton i Benalmodena är nyrenoverat och huvudbyggnaden är helt nybyggd. Hotellet rymmer 1800 gäster, just nu är vi bara 1000. Alla rum har balkong med utsikt över Medelhavet, somliga med kvällssol andra med sol hela dagen. Rummen är rymliga, bekväma och välutrustade med Tv, kassaskåp, vattenkokare, utmärkt badrum och välfungerande wifi. De bäddas och städas varje dag av glada och duktiga unga flickor.

De flesta som bor här är 80 plussare, oftast par. De ser friska och välmående ut, klär sig elegant i sportkläder eller snygga fritidskläder köpta på fina gatan. Många går hand i hand på promenader eller motionerar på strandpromenaden, andra dagar deltar de i långa bussutflykter till de vita byarna i de vackra bergen. För oss ”ungdomar” är detta en inspirerande upplevelse.

Vi fascineras och beundrar hur hotellet lyckas att varje dag utfodra oss alla under några timmar med frukost och middag (halvpension). Matsalen är gigantisk och innehåller uppskattningsvis 170 bord, de flesta två och fyrbord, uppdelade på ca 10 olika avdelade matrum och ca 500 platser.

Buffén består normalt av ca 130-140 rätter, inkl. bröd, grönsaker, frukt mm. Längst in finns ”lyxhyllan”, där serveras varje dag delikatesser som jätteräkor, italienska charkuterier, patéer, olika musselrätter och spanskt ost. Bredvid finns brödhyllan med ca 20 olika bröd, smör osv.

Längs väggen jobbar 5 kockar med att laga dagens rätter till dem som ställer sig i kö. Den första är ugnskocken som ugnsrostar stora bitar av kött, revbensspjäll eller kyckling och skär fina bitar till de hungriga. Sedan kommer två stekkockar som på beställning tillagar tunna skivor biff, fläskkött, kyckling, vitfisk, hamburgare eller tonfisk, som avnjuts med olika såser. Därefter kommer kocken som på wokar en tallrik i taget efter vilka grönsaker och nudlar man vill ha, som sedan äts med woksås och tillbehör. Den sista är italienska kocken som lagar olika pasta och pastasåser samt pizzor. Där serveras också olika risrätter tex paella.

I mitten av rummet står tre 10 meter långa buffé bänkar på rad. På den första ligger fat efter fat med färska grönsaker, ostar, olika nduja och liknande rätter, syrande grönsaker, oliver, gurkor mm. På dess gavel står olika skålar med salladsdressing, majjo osv.

Den andra buffén serverar varma rätter, som 5-7 olika potatisrätter, couscous, ris, lasagne, grytor med fläsk, kyckling, fisk mm.

På den sista bänkens ena sida finns 30-40 olika efterrätter, som tårtor, bakelser, cupglas med choklad, vanilj och gräddrätter, yoghurt och mycket annat man knappt känner igen. Den andra sidan innehåller mängder av frukt i fina skivor.

Huvudätterna och lyxmaten varieras varje dag men återkommer varje vecka.

Gästerna kommer i en jämn ström som regleras av de små hissarna som bara tar 4 passagerare. I entrén visar man sitt gröna kort och får en kupong för gratis flaska rött, vitt eller rosevin. Snabbt paxar man en bord som vaktas av en i gruppen, de övriga går till buffén och kocksidan och hämtar mat. Även när det är rusningstid flyter allt smidigt, ingen knuffas eller trängs, alla får egendomligt nog plats.

Matrummen handhas av rappa och skickliga servitörer som fixar vin, tar bort tomma tallrikar och hjälper på alla sätt. Visst kraschar några glas och tallrikar varje dag, men relativt sett få med tanken på att de bär undan ca 1500 tallrikar varje middag. Visst är det ofta hög ljudnivå, som när 10 glada engelska 80 pluss damer firar någons födelsedag. Stämningen är god, och maten utmärkt.

Första dagarna äter de flesta gäster som på Finlandsbåtarna, allt på en gång flera gånger. Men efter några dagar början man välja att äta som hemma, olika rätter varje dag med en någorlunda hälsosam variation.

Naturligtvis grubblar vi över maskineriet och logistiken som får detta att fungera, vi tror att det finns ett ”situation room” där chefen dirigerar personalen och kanske övervakar gästerna. Inga fat blir tomma, redan innan kommer en servitris och byter fat. Ännu har inga rätter tagit slut, utom lyxmaten någon gång. Spiller någon mat är det borttorkat på minuter. Olika servitörer ansvarar för sin buffé, sitt matrum eller renhållningen. 

Några veckor på solkusten under vår kalla och mörka årstid är något vi utan tvekan kan rekommendera, turistindustrin är nu lika mogen och duktig som andra framgångsrika industrier. Och så finns ju dessutom exeptionella upplevelser som väntar några mil upp i bergen.

OJEN - EN GENUIN OCH VIT BY I BERGEN

Var man än besöker de vackraste byarna, i England, Frankrike eller Italien, är de alltid överbelastade med besökare, bilar, åsnor att rida, rundtursekipage och turistrestauranger. Det gäller i allra högsta grad även Spanien. Därför har vi i flera dagar letat efter en genuin, vacker och ganska okänd by att besöka, och vi hittade Ojen.

Den ligger några mil ovanför Marbella. Vägen dit är vacker och kurvig, med fina utsikter över bergen. Byn ligger i en konkav bergssida vänd mot solen och havet, den nästan glittrar mot de ruffiga omgivande bergen. Byn är omgärdade av citronträd och de flesta hus har en otrolig utsikt över dalen och havet. Här växer kaktusar, agaves, ekar, korkekar och pinjen. 

Namnet Ojen kommer från det arabiska ordet hoxán, vilket betyder ”grov” eller ”bitter” plats. Ojen är belägen i Sierra de Las Nieves naturpark, här finns fina vandringar och berget La Concha att klättra upp.

Vi hittar en parkering direkt och vandrade branta gränder upp till torget med kyrkan och fontänen La Fuente de los Chorros (fontänen av sprutar), som visar överflödet att källvatten i byn.

På torget finns flera små kaféer och restauranger och vi börjar besöket med kalla öl och cortado, och att njuta av byfolkets lugna liv.  Sedan klättrar vi uppför de trånga gränderna med kullerstenar där de små husen är omgivna av vackra blommor och växter. Det hörs ljud inifrån och luktar gott av spansk mat. Staden är större än man tror och vi hinner inte besöka grottorna och andra sevärdheter.

Väl tillbaka på torget äter vi på den andra restaurangen, det är som vanligt svårt att förstå menyn men ägaren lyckas med gester och få engelska ord få oss att välja. Den grillade sirlion biten är det bästa kött vi ätit i mannaminne, för 12 €.

Enligt Copilot är husen vitkalkade i Spaniens berg för att skydda mot värme, för att det är en morisk tradition och för att vit färg minskar risken för fukt och mögel. Det älskas också av byborna och besökare. I Ojen är nästan alla hus ytterst välskötta, rena och vitvita.

Just nu är Ojen en favvo by, men vet, vi kanske hittar en ännu finare.

ANDALUSIENS PANNKAKSBERG

Vi har besökt de häftigaste bergen i USA vars färger och former är som från en annan planet, särskilt Badlands i Syddakota och Bryce och Zion i Utah. Andalusien skryter med att man har ett nästan lika sagolikt berg, Torcal de Antequera norr om Torremolinos (Torcal = tårta). 

Resan började genom den vackra och välskötta Benalmadena staden som ligger några stenkast norr om turistdiket längs playan. Där bor spanjorer och välbeställda snowbirds från andra länder i vackra vita hus, med tjusiga trädgårdar och parker, samt ett stort urbud av trevliga affärer och restauranger. Snart därefter börjar uppstigningen till de höga bergen på smala serpentinvägar med enastående utsikter.

Väl framkomna till Torcal var vägen spärrad upp till pannkaksstenarna som de kallas, kön av bilar var lång och många besökare var sura efter att ha åkt länge men blivit hänvisade till parkeringen i närheten, och uppmanade att vandra 5 km uppför en stenig stig till utsikten. Bara turistbussar fick åka upp. Vi tog oss förbi kön och frågade vakten om inte vi stackars gamlingar kunde få specialtillstånd, men han bara log och svarade att kom tillbaka kl 14 då öppnas vägen igen.

Så vi fortsatte vägen bort till närmaste stad, Antequera, för att promenera och äta lunch. Men inte heller i denna stad fanns en enda ledig parkering, bilarna står hysteriskt tätt packade längs vägarna. Vi åkte en bit utanför byn till en restaurang och åt lunch, menyn var på spanska så vi valde utan koll men blev ändå nöjda.

Det var klokt att vänta, kalkbergen längs den trånga vägen upp och vid utsiktsplatsen var fantastiskt vackra. Bergen bildades på Jura tiden för 150 miljoner år sedan, och pressades upp ur havet av jordskorpans kollisioner under Tertiär tiden. Sedan har regn och frost lakat ur mjuka stenarter och skapat ett magiskt landskap, nästan i klass med de vackraste i USA.

RESAN TILL SOLKUSTENS PENSIONÄRSPARADIS

Årets första upptäcktsresa går till jättehotellet Hotel Best Triton i Benalmadena strax söder om Malaga. Här tillbringar vi och ca 500 andra seniorer, och några få yngre, en långsemester på tre eller fler veckor i ett jättehotell vid playan. 

De första upplevelserna infriar inte oväntat en eller annan fördom, som brunstekta män med bar överkropp med lustiga hattar som sitter i barerna nära playan och dricker öl hela dagarna, läsande damer som ligger behagligt i solstolen i skuggan och läser kvinnolitteratur, kaotiskt trängsel när alla hundratals hungriga ska äta all-inclusive frukost eller middag buffé med 50 rätter och gratis vin osv.

Men ganska snart kommer uppiggande upplevelser för oss flyktingar från mörker och kyla, några kalla öl i solnedgången på balkongen, en vandring längs stranden i sol och 20 gr där barn och ungdomar spelar strandfotboll, en utflykt med hyrbilen till några av Andalusiens vackra vita byar och sagolika vägar över de spektakulärt vackra bergskedjor och dalar, sedan dessutom kuttrande gröna jätteundelater ( Munkparakiter ) som kvittrar och plockar frön bland blommor och palmer runt dem uppvärmda polen.

Ändå är det kanske synd om seniorerna och spanjorerna här på solkusten, de saknar ju mycket av det goda i Sverige. De har ingen rökt kalkon utan bara stora stånd med lufttorkad Iberico skinka i Carrefour butiken, ingen norsk lax utan bara 30 olika nyfångade fiskar och skaldjur på isbädden, och inte alla viner i Systembolaget utan bara stora avdelningar med vin och som öl som kostar mindre än häften av statens viner. Vilken misär.

Vi får försöka trösta oss med fler utflykter med våra goda vänner till alla sevärdheter och billiga restauranger i småbyarna i bergen.