VÅREN EXPLODERAR I ANDALUSIENS BERG

För en dryg vecka sedan tog vi bilen nordväst på den mycket vackra vägen 357 upp mot bergen. Efter en stund kom vi till citrondalen, längs vägen var det citronåker efter citronfält mil efter mil. När vägen lutade uppåt kom vi till de gula bergen, överallt hade små gula blommor börjat slå ut. Sedan följde olivkullarna, de små runda bergen har genom historien omvandlats till vackra odlingar, som breder ut sig nästan oändligt. Till slut når vi de höga bergen med få byar där en stor del täcks av långvuxen skog eller karga buskar.

GULA BERGEN

Idag åkte vi åt samma håll och häpnade över omvändelsen. Nu har våren slagit till med kraft överallt. De gula bergen är översvämmade av blommor som glänser i solen. Runt och under olivträden har gräset redan blivit decimeterhögt och illgrönt. Säden har tittat upp och högst upp i bergskedjorna blommar mandelträden. Ginsten lyser gul i vägkanten. På sina ställen växer buskar som nu har fått små orange pinnliknande blommor, Google säger att de är av släktet Tamarisk. Jösses, det är ju bara 2 februari.

GETOXALIS

TAMARISK

De gula blommorna heter getoxalis och är ett framgångsrikt ogräs som spridit sig i stora delad av de Spanien och andra länder runt Medelhavet. Det är en art av harsyra och beskrevs först av Carl von Linne. Den förökar sig bara vegetativt och även om man röjer bort blommorna göms stamknölarna i jorden och blomman återuppstår. Den är minst lika vacker som maskrosen.

Efter flera resor upptäcker vi att Andalusiens berg är mycket varierande. Vita bergen skiner i solen och tycks bestå av ljus kalksten. Somliga berg är liksom fyrkantiga, som om klossar av berg har lossnat och fallit ned. Andra berg är runda och bevuxna med pinje, ekar och vad vi tror är mullbärsträd. Och så finns berg som består av små och stora gråa ruggiga spetsar, som raukar, och påminner lite om bergen på Kreta. Alla är de vackra på sitt egna sätt och värda långa resor runt och över dem.

MANDELTRÄD

Vi inser också att visst är vita byar fina, men det är också ganska lika och ofta nästan omöjliga att besöka pga brist på parkeringsplatser, trånga gränder och fullsatta caféer och restauranger. Så vi åker till de vita byarna men åker inte in. I själva verket är det resan över bergen vi egentligen uppskattar mest.

GULLIGA KULLAR

På hemresan fick uppleva några minnesvärda händelser. Först åkte vi en mycket smal väg över en skog högt belägen på ett berg nära Grazalema då vi fick syn på träd vars bark skalats bort några meter och sedan målats brun. Först tänkte vi att man ville barka av träden för att döda sem, som vi gör med aspar. Sedan kom vi på att det nog var en skog av korkekar. Det kunde vi bekräfta genom att Googla.

NYSKÖRDAD KORKEK

Korkeken växer rikligt i Spanien. Vid 25 års ålder kan korkekens bark skördas för första gången, sedan i intervaller om sju till tio år. Barken skärs bort i stora sjok från trädets nedre del, men så länge underbarken inte skadas överlever trädet. Färdiga korkar läggs i etanol för att se inte ska innehåll några skadliga ämnen. Skörd kan ske ca 20 gånger under trädets livstid, som är ungefär 200 år.

Den andra upplevelsen kom när vi åkte nedför de höga bergen och närmade oss åkerlandskapet. Solen stod lågt och lyste sporadiskt genom bergskrevor och molntappar. Plötsligt lyste en skarp stråle på ett vackert buskliknande träd som stod ensamt på åkern. Allt omkring var dunkelt. De kändes lite religiöst, även för oss icke troende. Tyvärr hann vi inte ta en bild.