ROMELEÅSENS FANTASTISKA RUNDTURER

Det kanske inte finns någon annan plats i södra Skåne än Romeleåsen som mer liknar de vackraste områdena i Frankrike. Här kan man åka genom böljande kullar, mörka skogar med grova lövträd, runt sjöar och slott och genom trevliga små byar. Vår första tur börjde på Sövdevägen till Blentarp och därefter gamla Lundavägen en bit norrut. Sedan svänger man till vänster till lilla Röddevägen. Den slingrar sig genom kullar, förbi gamla gårdar och småningom kommer man fram till väg 102. Man följer den norrut till Dörred och tar till vänster mot Häckeberga. I detta fantatiska naturområde finns många småvägar, sjöar, vackra gamla hus och gammelskogar som kan räcka för många upptäcktsresor. Vi blev helt förstummade när vi kom till denna plats. Så vackert att vi inte kan beskriva. Tänk - slott, häckar efter vanlig väg, broar från förr, vatten längs vägen. Så vackert.

HÄCKEBERGA SLOTT

I södra Romeleåsen ligger också Fyledalen, ett fint naturområde runt en smal ravin, känt för sällsynta fåglar och växter. Om man inte vill vandra i Fyledalen kan det vara lika fantastiskt att bara åka Fyledalsvägen som slingrar sig genom dalen.

Varför ska man egentligen åka hela vägen till Frankrike, som numera är alltför varmt på sommaren,  trångt med turister och bilar och dyrt för oss med vår u-landsvaluta kronor, när det är lika vackert här, undrar vi varje dag. De enda skäl vi just nu kommer på är tillgången till franska ostar, billiga skaldjur, goda viner i mataffären och trevliga restauranger i varje by. Här på Skånes landsbygd har även stormarknader mest fläsk, bara folköl och sällan fisk och skaldjur, trots att den rika jordadeln bor omkring oss. Och mysiga kvarterskrogar kan man inte hitta. Frukt och grönsaker är dock minst lika fina som i Frankrike.

Runt oss finns många mjölk- och köttgårdar med mycket stora kogrupper som betar på gärdena. Besynnerligt nog bildar de inga flockar, som långsamt rör sig över betesmarkerna, som ju är normalt norröver.  Vi funderar om det kan bero på rasism. Hundrar gillar mest andra hundar av samma eller liknande raser och ogillar andra, särskilt de som är mest olika. De känner frändskap redan på långt håll genom vittringen. I kogängen här nere blandas ofta många olika raser och kanske det förhindrar flockbildningen. Eller kanske de har så mycket bete på fälten att de inte orkar trampa runt. Vem vet…

SVERIGES STÖRSTA RESEHEMLIGHET - LILLA FRANKRIKE.

Österlen - Sveriges eget Provence, säger reklamen från Österlens egen hemsida, från hotel, stuguthyrare, reseskribenter m.fl. Visst är det mycket vackert, om än pyttigt jämfört med Provence. Vi är dock lyckliga att alla turister åker dit och trängs på sommaren, eller till Bjäre och Kulla halvöarna. Då får vi lilla Frankrike för oss själva, den centrala delen i södra Skåne, med böljande Romeleåsen, slottsskogarna och alla outsägligt vackra vägar. Vi slipper Österlens trängsel på vägar, i städer och på matställen.

Precis som i Provence får man dock stå ut med högernationalism. I Provence har Marine le Pens varit nära att vinna de regionala valen i flera distrikt, där främlingsfientliga Front National är mycket starka.

Mitt i Sveriges lilla Frankrike ligger Sjöbo. Vi bor några mil söderut och åker dit för att handla. Vid besöken är det svårt att förstå att detta är en av de mest omdiskuterad platserna i Sverige. Det är en ovanligt levande, fungerande och välskött liten stad med ca 19000 invånare, bland många andra sovande byar runt omkring. Alla gamla vackra hus har inte rivits som i de flesta andra liknande städer norröver.

STADSHUSET

GÄSTIS

SJÖBOMÖLLAN

Sjöbo blev känd när majoriteten 1988 röstade för att inte ta emot flyktingar. Centerpartisten Sven-Olle Olssons kamp för självbestämmande blev en symbolisk strid mellan landsbygden och etablissemanget i Stockholm. Olsson sparkades ut från centerpartiet, Sjöbopartiet bildades och fick makt i staden. Partiet har krympt men i det senaste valet fick SD nära 40 % av rösterna i Sjöbo.

Internationellt känd blev Sjöbo 2003 när konditorn Fredrik Andersson blev anmäld till diskrimineringsombudsmannen för racism eftersom han sålde negerbollar. Han bestred att det var diskriminering då de också sålde Skåningar, Tjockisar osv. Försäljningen sexdubblades på några veckor. DO släppte ärendet men konstaterade att ordet "neger" är diskriminerande och kränkande. Den som använder namnet kan få betala skadestånd, hotade man. Konditorn utlyste en tävling om ett nytt namn, Brancobollar var ett populärt förslag. När vi besökte staden några år senare fanns inga runda bollar till försäljning.

När vi stannar här och var och beundrar landskapet förstår vi varför Skåne valt en landskapsfågel som heter Glada. Den var hotad för några årtionden sedan men har kommit starkt tillbaka. Vi blir glada att se en Glada segla igen över Skånes vackra ängar och åkrar för att hålla efter skadedjur.

Vi växlar mellan bilutflykter och vandringar i sagoskogar och böljande fält. Ibland ser vi kronhjortar och andra stiliga djur och fåglar. Kanske mest imponerande var två jakar som mumsade i slottsparken intill. Jaken kommer från Tibet, det ryktas att de importerats för att man ska kunna bjuda på exklusiv jakbiff i närliggande lyxkrogar.

ALLE, ALLE, ALLE(Z) ENFANTS…

Motståndet mot ojämlikhet är ingalunda något som socialister eller andra politruker uppfunnit. Som många vet är starka känslor mot orättvisor inget som bara människor upplever, utan även de flesta itelligenta varelser på jorden, som primater, hundar, fåglar osv. Mycket tyder på att egenskapen styrs av gener som utvecklats genom evolutionen för att förbättra fortlevnade för varelser som lever i grupper.

Men finns det inga fördelar av ojämlikhet. Det grubblar vi över under våra utflykter i Skåne. Vi kan ju njuta av att rikedomen här har frambringat alla dessa vackra slott, parker och vackra djur som spatserar där. Dessutom tycks de välbeställda som lever här undvika det vansinniga våld mot naturen som sker i övriga Sverige. Där förstörs ekosystemen genom att utplåna gammelskogar, kalhygga och ersätta skog med planteringar av granar. Dessa är dessutom arter av granar som inte hör hemma i vårt land. I det inre av Skåne kan vi resa långa vägar genom lövskogar och blandskogar som innehåller både högväxta, gamla, unga och döda träd. Vi slipper sorgen av att åka genom döda kalhyggen och sjuka ekosystem utan insekter, fåglar, svampar m.m.

Vår senaste upptäcktsresa började på väg 104 från riksväg 13 mot Harlösa. Redan efter några kilometer insåg vi att även denna väg är unik på sitt sätt. Slottsherrarna som bor längs vägen har under århundraden tävlat om den längsta och vackraste allén. Vi passerar fler sagoslott, Övedskloster, den franska medeltidsborgen Hjularöd m.fl. Därför åker vi och nynnar hela tiden alle(z) enfants, kom ut barn, lek prinsessa.

ÖVEDS KLOSTER

HJULARÖD

Vi kan inget om Skånes sociologi, frågan är om någon egentligen vet något. Det är överydligt att Skåne är kraftigt segregerat sedan århundraden. De priviligierade bor och arbetar ofta på jorden de ärvde, alla andra bor i små och medelstora samhällen, och i getton i städer som gamla stapelstäder för sjöfarten som Malmö och Landskrona. Segregationen har pågått i århundraden, och förstärkts våldsamt av de senaste 20 årens massiva invandring. En analys av konsultföretaget Ramboll visar att skåningar är starkt uppdelade i landskapet efter sina ekonomiska förhållanden.

DEN EKONOMISKA SEGREGATIONEN I SKÅNE (Ju rödare, desto bättre ekonomi)

Vi når småningom Röstånga, som rekommenderats av reseböcker. Tyvärr, mycket är stängt eller övergivet. Värdshuset där vi skulle luncha hade öppet bara vissa dagar. Hemresan norröver gick mest genom trista och obebodda skogar, en påminnelse att Smålands skogslandskap ligger nära.

TILL SKÅNE IGEN

Vi får nog aldrig nog av Skåne. Efter resorna först genom östra Skåne och senare halvöarna Bjäre och Kullen styr vi nu kosan mot de mindre kända sevärdheterna i främst det inre av Skåne.

Vi bor nu mitt i Skåne i Hylleslöv, en korsvirkeslänga från 1700-talet, ca 2 mil norr om Ystad, ungefär lika nära östra som västra kusterna. De senaste ca 50 åren var längan Sjöbo kaffestuga, som de senaste årtiondena drevs av systrarna Ottosson. Numera är ena flygeln ett trivsamt Airbnb som kan hyras för rimliga pengar. Huset ligger avskilt med egen trädgård, omgiven av lövskogar och betesskogar för storhornade Highland cattle kossor. När de kommer smygande ur den dunkla skogen skrämmer de inte bara Vilja och Hjalle, även mig.

Efter vår första utflyktsdag funderar vi om Skåne egentligen är en del av Sverige. Bilresan längs den obegripligt vackra och smala Snogehomsvägen söderut påminde oss mer om de tjusigaste delarna vi upplevt i Frankrike. Böljande odlade kullar, svala trädtunnlar, mörka bokskogar, sagoslott efter slott vid glittrande sjöar, tre slott såg vi på den korta resan. Däremellan vackra hus av åldrat rödtegel eller slammat gulputs.

SNOGEHOLMS SLOTT

MARSVINSHOLM

SÖVDEBORGS SLOTT

Efterhand byts detta till öppna landskap med raps och andra för oss okända grödor, och längst bort skimrar havet vid Svarte. Där åker vi den vackra Kustvägen väster ut längs Öresund, och genom byarna Abbekos, Smygehamn mfl, som trots turism inte förfulats som liknande vägar i många andra länder.

Men det är inte bara det osvenskt supervackra som får oss att grubbla. Vi märker att denna del av Skåne absolut inte är en del av det lortiga, trasiga och vanskötta Sverige som vi ofta ser norröver. Vägarna är hela och välstädade, inte fyllda med hål, sopor och vissna löv. Hus och trädgårdar är lika välmanikerade som vi ser för det mesta i Danmark och västra Tyskland, utan att för den skull se skrytrika ut. Köpcenter och stormarknader är välskötta , från grönsaksdisken till parkeringen.

ÄNNU ETT LORTFRITT LAND

Vart vi än åker i Europa är nästan alla länder rena, välstädade utan skräp i städer, på vägar och i naturen. Irland är kanske ett av de allra renaste land vi någonsin har åkt bil igenom. Det kanske delvis beror på att Irland för några år sedan hade en tävling mellan stora, medelstora och småstäder om vem som kan vara renast, ”Tidy Town”. Medborgarna i städerna engagerade sig bl.a. genom att varje morgon och kväll när man promenerade med hunden plocka upp skräp från vägar och parker. Skolungdomar promenerade på gymnastiken med soppåsar osv.

Men det var också färre människor som slängde skräp i städer, på vägar och i naturen. Dessutom genomförde de flesta kommuner stora satsningar på att hålla rent vägarna på landsbygden, enligt teorin No Broken Window. Joe vår Airbnb värd berättade att hans stad Ennis vann tävlingen om den renaste småstaden och alla blev oerhört stolta. Det här hände för flera år sedan men man har sedan fortsatt med sitt engagemang att hålla landskapet och städerna utan skräp. Tänk om någonting sådant kunde hända i Sveriges oerhört nedskräpade städer och landsvägar.

Gårdagens resa gick genom inlandet norröver till en ny Airbnb i staden Galway, någon timme från Dublin. Det småregnade som vanligt men resan var fantastiskt vacker. Överallt blandades gulliga kulla, stora sädesfält med skogar ogenomträngliga som den värsta djungel. Vi fick mer och mer en känsla av att Irlands natur är unik, inte särskilt lik någon annan plats vi har varit på. Vi undersökte bland annat bladen från olika träd. Bladen på Irlands björkar, ekar och andra lövträd är minst tre gånger så stora som bladen på samma träd hemma hos oss på Älgö.

Björklöv

Under denna Roadtrip på Irland har vi lärt oss att det är både billigare, trevligare och enklare att bo på Airbnb än på B&B eller hotell. Hotellen är i allmänhet mycket dyra under sommarsäsongen. B&B kan vara trevliga men rummen är för det mesta små, duscharna usla och Wi-Fi funkar sällan. Alla Airbnb vi har bott på denna gång har varit fantastiskt bra. Man välkomnas med till exempel nyplockade blommor på bordet, kall champagne i kylen, sexpack öl, kaffe, te, bröd, smör, youghurt, nyvärpta ägg, goda chokladbitar rena lakan och handdukar, inkl städning osv. Dessutom är husen rymliga, ofta med uteplats och utsikt. Värdarna är Superhosts och sköter servicen perfekt, utan att vara påträngande. De flesta har självincheckning.

Efter att M har kört 240 mil på vänster sida är vi snart på väg till Dublins flygplats för en sen kvällsflight hem. 

ETT BRA LAND FÖR SENIORER

På vår karta över Irland är de få och små fläckar som finns kvar med skog utmärkta med små söta granar. Vägarna genom pytteskogarna är verkligen häftiga. Träden har vuxit så att man åker genom gröna tunnlar där det är ganska mörkt. Det är lika häftigt som de slingrande småvägarna runt de karga kusterna, över gulliga kullar och fjällandskapet.

Irland har ett bra klimat för svenska seniorer. På 1950-talet skulle barnen i Sverige leka i solen i bara kortbyxor etc tills man rodnade och fjällade, då blev föräldrarna stolta. Därför har många av oss idag solskadad hud och måste nu leva i skuggan eller med solskydd. Här är det oftast 15-17 grader, växlande molnighet och en och annan skur. Ibland blir det rejäla regn men även i Sverige regnar det ofta. Det passar oss bättre än 30 gr och grillande solsken. Nu har vi haft bra ”Irlandsväder” alla dagar utom två.

I slutet av 1990-talet var vi på Irland bla för språkkurs. Det vi minns mest var att det rådde ett evigt rus, både av glädje för att alla fick det bättre och av öl och musik.Vi lärde oss då att under 1980-talet och 1990-talet var Irland mest känt för fattigdom, hög arbetslöshet, stora problem med alkoholism och en mycket svag ekonomi. 

Men från mitten av 1990-talet blev ekonomin dramatiskt förbättrad. Nu kallades Irland för den keltiska tigern vars ekonomiska tillväxt var lika hög som tigerekonomierna i Asien. Vad som skapade denna dramatiska uppgång är inte riktigt säkert, men man vet att sänkta skatter, generösare villkor för utländska investeringar, avregleringar och offentliga subventioner spelade en avgörande roll. En viktig faktor var också att Irland vid den här tiden hade en ganska välutbildad arbetskraft där många också hade studerat IT.

Många multinationella företag som Intel, Microsoft, Apple mfl investerade snabbt enorma summor i olika delar av landet. Räntan sjönk och bankerna lånade ut allt större belopp till investeringar, bostäder och konsumtion. 

Vår värd Joe vår berättade om grannens son som fick jobb på ett av de stora IT-företagen. Efter en vecka kom han hem alldeles själaglad med en ny Jeep, den hade han drömt om hela livet. Tyvärr fick han veckan efter en stor repa på huven på bilen. Så dagen efter, lika själaglad, kom han hem med en ny lyxutrustad Toyota Landcruiser som då kostade över 60000 €. Joe berättade också att kompisen till grannens son köpte en ny kostym varje vecka och en ny skjorta och så slängde han de använda. 

Boomen tog hastigt slut i den djupa globala ekonomiska krisen 2005. Men redan åren innan börja ekonomin bromsade in och bostadspriserna exploderade, särskilt i Dublin. Många blev arbetslösa, gick i konkurs, förlorade massor av pengar och tvingade flytta från svindyra bostade. 

Nu är ekonomin någorlunda god men inte någon tiger, kanske en liten vit kisse.

Vi har kört nästan hela Wild Atlantic Way utom den mest nordliga delen. Det kan man skryta med, men om vi vetat innan vad vi nu skulle vi valt att bara åka de fyra finaste vägsträckorna: Sheeps head, Ring of Beara, Old Head oh Kinsale och kustvägen ner till Cliff Moher.Vi bor i en Airbnb nära den vackra staden Kinsale. 

Vår Airbnb värd Sam är bonde, har 10 barn, två hundar, två vita kattor, fem hönor och massor av kor i alla åldrar. Dessutom driver han uthyrning av 5 rum i ett stort hus. Vår studio är alldeles ny och mycket väl utrustad men tyvärr fungerar Wi-Fi ganska dåligt. Irland är drömmen för den som vill leva ”outside the grid”, största delen av landsbygden lever utan mobiltäckning. Sam har mobilt bredband 3g som bara räcker till att läsa en hemsida och skicka epost. Men vi fick Prosecco frizzante, dagsfärska ägg och allt till en härlig frukost.

INTE SÅ VILDA ATLANTVÄGEN

Wild Atlantic Way WAW följer västra kusten från södra till norra Irland och är ca 250 mil. Det sägs vara Irlands motsvarighet till Highway 1 i California, Mimosa route i Rivieran, Atlantvägen i Norge, Going the Sun Road in Montana osv. Vi har nu bara åkt ca hälften men kan avslöja att den är 5 % Wild, 15 % Atlantic och resten Way. För det mesta kör man genom trevliga landskap men helt utan vyer och särskilda upplevelser. Ofta trängs man med turistbussar och jäktade irländare.

Dagens roadtrip gick längs Atlanten norrut förbi byarna Burren, Kinwarra och staden Galway. Längs kusten i Galway har man infört röd våg, det tar 30 min att åka 1,5 km eftersom det blir rött ljus i varje korsning. Galway har väl lärt sig av Hellden. 

Vägen gick längs den karga kusten, sedan upp norröver till ett fjällandskap med små och stora sjöar, vattenfall, småfjäll och fiskarhotell. Regnet förbyttes till regndimma, en väderlek som nog bara finns på Irland.

Plötsligt efter mil i dimman förbyts landskapet till gulliga kullar, 2 m höga murar och häckar, stiliga stenslott, vackra herrgårdar, vanliga pamphus, tjocka kossor och dimman lättar. Vi har kommit till Westport, en av Irlands mest besökta småstäder. Här tycks de rika ha ordnat ett eget förtjusande samhälle på berget vid sjöarna.

Den lilla ön Irland erbjuder en enastående variation i natur och samhällen på en liten yta, låt vara indränkt i närapå eviga regn. Landet får mest regn i Europa, ca 1400-3000 mm per år, att jämföra med Sverige ca 500 mm. Det förklarar att under resan ser vi få människor utomhus, de flesta håller sig inne eller i bilen. Kor ligger mest genomblöta och idisslar, men de behöver sällan gå så långt för att bli mätta, gräset växer under dem medan de vilar.

Efter alla tusentals mil på vägarna har alltid trott att Sverige har västvärldens sämsta vägar pga eftersatt underhåll. Ingenstans har vi kört så dåliga vägar, förrän vi kom till Irland. Regionalvägarna har hastighetsgränser på 80 eller 100 km/tim men få kan köra fortare än 60, om man inte har njurbälte. Det känns som att åka på en tvättbräda.

Ikväll är vi lite ledsna. När vi kom hem stod en häger i guldfiskdammen, nu är den utan vackra fiskar. Den förra hägern sköt Joe, men idag var han inte hemma. Det känns tomt.

Otroligt, nu var jag ute och kolla , fiskarna lever, åtminstone  många. Vi kom tydligen hem i rätt tid.