INTE SÅ VILDA ATLANTVÄGEN

Wild Atlantic Way WAW följer västra kusten från södra till norra Irland och är ca 250 mil. Det sägs vara Irlands motsvarighet till Highway 1 i California, Mimosa route i Rivieran, Atlantvägen i Norge, Going the Sun Road in Montana osv. Vi har nu bara åkt ca hälften men kan avslöja att den är 5 % Wild, 15 % Atlantic och resten Way. För det mesta kör man genom trevliga landskap men helt utan vyer och särskilda upplevelser. Ofta trängs man med turistbussar och jäktade irländare.

Dagens roadtrip gick längs Atlanten norrut förbi byarna Burren, Kinwarra och staden Galway. Längs kusten i Galway har man infört röd våg, det tar 30 min att åka 1,5 km eftersom det blir rött ljus i varje korsning. Galway har väl lärt sig av Hellden. 

Vägen gick längs den karga kusten, sedan upp norröver till ett fjällandskap med små och stora sjöar, vattenfall, småfjäll och fiskarhotell. Regnet förbyttes till regndimma, en väderlek som nog bara finns på Irland.

Plötsligt efter mil i dimman förbyts landskapet till gulliga kullar, 2 m höga murar och häckar, stiliga stenslott, vackra herrgårdar, vanliga pamphus, tjocka kossor och dimman lättar. Vi har kommit till Westport, en av Irlands mest besökta småstäder. Här tycks de rika ha ordnat ett eget förtjusande samhälle på berget vid sjöarna.

Den lilla ön Irland erbjuder en enastående variation i natur och samhällen på en liten yta, låt vara indränkt i närapå eviga regn. Landet får mest regn i Europa, ca 1400-3000 mm per år, att jämföra med Sverige ca 500 mm. Det förklarar att under resan ser vi få människor utomhus, de flesta håller sig inne eller i bilen. Kor ligger mest genomblöta och idisslar, men de behöver sällan gå så långt för att bli mätta, gräset växer under dem medan de vilar.

Efter alla tusentals mil på vägarna har alltid trott att Sverige har västvärldens sämsta vägar pga eftersatt underhåll. Ingenstans har vi kört så dåliga vägar, förrän vi kom till Irland. Regionalvägarna har hastighetsgränser på 80 eller 100 km/tim men få kan köra fortare än 60, om man inte har njurbälte. Det känns som att åka på en tvättbräda.

Ikväll är vi lite ledsna. När vi kom hem stod en häger i guldfiskdammen, nu är den utan vackra fiskar. Den förra hägern sköt Joe, men idag var han inte hemma. Det känns tomt.

Otroligt, nu var jag ute och kolla , fiskarna lever, åtminstone  många. Vi kom tydligen hem i rätt tid.