KLITTERRESA

Att resa omkring är att se skillnader som man ofta inte förstår. Vi har tidigare berättat att Danmark är rent, det är knappt man hittar en fimp i rännstenen eller Donkenpapper i diket. Varför lyckas de hålla så rent medan Sverige ser ut som en soptipp?

En annan skillnad är att snabbmatskedjor är relativt sällsynta längs vägarna och i städerna. Den enda förklaring vi kan komma på att danskarna ofta äter smörrebröd till lunch, eller går på en Kroe. Det har vi fattiga svenskar inte längre råd med, en enkel lunch kostar oss 250 per person i våra numera värdelösa svenska kronor. Vi inser att våra härskare i tysthet har stulit 1/3 del av våra surt förtjänade pensioner, i köpkraft på resa. 

Vi såg också prov på dansk effektivitet. På vägen kom 7 glada tonåringar på scootrar klädda i gula dagisvästar. De var ute med sin körlärare och tränade för MC kort.

Februarivädret med den hårda blåsten och en effektiv kyla på -5 gr förhindrade finbesök i Ålborg. Vi styrde kosan mot Ringköbing, en liten vacker stad på den smala västra kustremsan. Vi åker längs illvita klitter där den hårda vinden skapar små floder av glidande sand som rinner ned på vägen. När sanden blåser åt ett visst håll bildas stora berg av sand, men p.g.a dragningskraften faller sanden ner på andra sidan av berget. Då bildas sanddyner. Om en sanddyn breder ut sig tillräckligt mycket blir det en öken eftersom för mycket sand slår ut växtligheten. Klitter förändras ständigt och det finns de som hävdar att en viss formation aldrig återkommer.

Ringköping en iskall lördag eftermiddag i maj är något av de ödsligaste man kan uppleva. När vi tar en iskall öl ute ser vi ett gäng äldre tonårsgrabbar som dricker öl och skrålar högt på bryggan. Plötsligt kastas en av dem i vattnet utan kläder, men dras upp snabbt.

Efter en stund kommer ett gäng dito uppklädda tjejer med karamelldrinkar i plastglas och de närmar sig försiktigt grabbarna. De går sedan längst ut på bryggan, och där väntar en blivande brud. Tydligen firas svensexa och möhippa tillsammans.

Vår resa längs Europas västra kust fortsatte till Esbjerg. Det är en förnäm stad i rött tegel med pampiga hus och fina torg. Längs Strandveijen bor de numera mycket rikare danskarna i spektakulärt stiliga och moderna hus med havsutsikt. Vi börjar tro att ett av Sveriges största politikmisslyckande är att vi inte gick med i den gemensamma valutan. Våra politiker har kunnat fortsätta med misslyckade devalveringar, som troligen är en huvudförklaring till att vår välståndsutveckling släpar efter.

Här Esbjergs stolthet Mennesket ved Havet.

TILLBAKA I VACKRA JYLLAND

Efter en härlig dag med långvandring och cykelutflykt i strålande sol i Smögen helt utan turister tog vi färjan till Fredrikshamn och slog läger på den fantastiska campingen Råbjerg Mile nära Skagen, där alla bobilar står avskilt på en egen tomt med höga häckar runt. Ljuset och färgerna på våren bländar men vinden är ofta hård.

Ensamma på lyxcamping i Smögen

Idag har vi färdats på den enastående vackra vägen Haervejen, en gammal pilgrim- och handelsled sedan 1100-talet som i dag går 50 mil genom Jylland, delvis som cykelled, delvis som vandringsled. Den går genom vacker natur, historiska platser och andra sevärdheter. Resan planeras med vägens hemsida eller app.

Vi har nu nått Ålborg, och i morgon ska vi undersöka varför staden kallas Nordens Paris. Stadens måtto är ”Vild med verden” och man har ett fotbollslag som just heter Nordens Paris. En del tror det beror på all konst och arkitektur som finns här, andra på det sofistikerade folk som bor i staden och klär sig ovanligt elegant för att vara danskar. Kanske är förklaringen den gamla staden som bevarats och förädlats, även under många år med socialistiskt styre i staden, till skillnad från våra svenska städer som sprängdes bort under socialisteran. Vi får se.

Haervejen

KLUVET I MÅNGA DIMENSIONER

För 15 år sedan åkte vi utflykter till småstäder i Småland, längs Ångermanälven och omkring i Bergslagen. Vi berättade för familj och vänner, arbetskamrater och chefer i regeringskansliet som ville höra att de flesta småstäder såg ut som flyktingförläggningar, där invandrare, både nyanlända och kvarboende, verkade leva dåliga liv där det inte fanns jobb, service och kultur. Ingen brydde sig särskilt.

Förra året åkte vi gamla Riksettan, som bevarats och märkts med skyltar som liknar Route 66. Vi berättade på bloggen Upptäcktsresan att färden norrut på den övergivna vägen gjorde oss synnerligen sorgsna. När trafiken flyttade övergav de flesta sina hus och företag, och byarna självdog. Besöken i Markaryd, Strömsnäsbruk eller Traryd visar den skrämmande klyftan mellan stad och land, där befolkningen till stor del består av sysslolösa invandrare, och där vi mest ser fallfärdiga hus, tomma industribyggnader och stängda affärer. Från Skillingaryd till Jönköping är det nästan bara fula kalhyggen och dystra granåkrar. Denna del av Riksettan kallas Turistväg, men vi hoppas att turisterna undviker den. Vad ska de annars tro om Sverige.

Resan igår från Skövde till Ulricehamn på väg 46 längs Ätrandalen kändes återigen schizofren. Dalen är lika vacker som de allra finaste i Frankrike och Storbritannien, särskilt så här på våren. Samtidigt kunde vi se många övergivna hus, och andra slumliknande hus där landsbygdens folk försöker överleva trots usla förutsättningar. 

Det är inte bara våra, med en förljugen omskrivning, ”socialt utsatta områden” som visar vårt alltmer kluvna land. Det urbana folket och våra politiker ser nog aldrig klyftorna som växer, och ger grogrunden för populism. Politiker och media flyger in och luftlandsätts på något pyntat torg och förmedlar plattityder. De välbeställda far oseende från de fina kvarteren i de stora städerna till sina andrahem på västkusten eller skärgården. 

Bara den som tar sig tid att långsamt resa in i verkligheten förstår lägets allvar.

Vi lyckliga fick sova över på en enslig golfklubb och njuta av, eller oroas av, en sagolikt varm och fin solnedgång i april.

DAGENS LUFFARE?

Som barn träffade vi ibland luffare som tiggde pengar eller sålde konstiga prylar och tjänster. De vandrade från plats till plats och tog de jobb som dök upp. Luffarna gick ofta bestämda rutter till vänliga människor inom en socken. Luffaryrket var ett försörjningsalternativ och en levnadsform för personer som inte kunde, eller inte ville, anpassa sig till de förhållanden som rådde för egendomslösa. Bland dem fanns också ett litet inslag av personer från andra samhällsklasser, människor som ansågs ha gått vilse i tillvaron och hamnat på vägarna. Inslaget av psykiskt eller fysiskt handikappade, som inte ville ta emot de ibland förnedrande hjälpformer som sam­hället erbjöd genom fattighus eller sockengång, var inte obetydligt.

De försvann efterhand efter 2:a världskriget, men kom snart att kulturellt förvanskas och idylliseras, till personer som tog dagen som den kom och vandrade dit lusten styrde dem.

Luffarna använde luffartecken som skrevs eller ristades på grindar och träd utanför hemman och gårdar. Här är en bild som visar några vanliga tecken.

(Klicka för större bild)

När vi möter dagens husbilsseniorer får vi associationer till luffarmyten. Många, precis som vi, längtar att vägarna ska föra oss till vackra platser och vänliga människor. Vi vill ta dagen som den kommer och resa dit solen skiner enligt Baltrad. Som resandefolk har vi med oss hemmet på hjul, låt vara inte längre dragna av hästar. Det finns t.o.m. luffartecken, som via internet leder oss till trevliga ställplatser och campingar. Gamla zigenarvagnar betingar skyhöga priser bland samlare. 

Idag har vi taget dagen som den kom och vandrat längs vårvackra Göta kanal. 

DEN LÅNGA RESAN

Årets projekt är att ta nyköpta husbilen (7,4 meter och 2 rum och kök) och under flera månader åka dit lusten eller solen lockar. Efter flera förseningar är vi äntligen på väg, lastade med kartor för hela Europa, massor av kläder, obegränsad surf och en mobil tvättmaskin.

Första stoppet är ställplatsen vid Kaffeteriet i Borensberg. Vi har utsikt över Göta kanal och massor av lyxhusbilar som nästan alla innehåller pigga 70+are. Vi tror att många av dem sålt båten och nu seglar runt på hjul.

Ställplatsen är av bättre kvalitet än någon campingplats vi besökt i Sverige.Här stannar vi 2 nätter för att träna på att sköta alla system i bilen och lösa de problem som uppstått, bl.a. med stödbenen. Vår granne sa igår att charmen med husbil är att det alltid är något som måste fixas. Man råkar alltid ut för spännande händelser, som när vi fick plattpunka i Enare träsk och fick hjälp av tre räddande änglar.

Sedan ska vi cykla och vandra längs kanalen. Vart det bär av om någon dag vet vi inte, någonstans längre söderut.

RIKSVÄGAR OCH TURISTVÄGAR

Eftersom Jylland var så vackert misstänkte vi att även Skåne är tjusigt, om man undviker turistfällorna runt Österlen och Skanör-Falsterbo.

Efter en hel veckas tvätt och vila går nästa upptäcktsresa därför till Skåne, via gamla riksvägar och turistvägar. Vid Jönåker lämnar vi E4:an och reser långsamt gamla riksvägen förbi Ålberga (där Margareta växte upp på en bonnagård), varefter vi åker smala vägar genom Kolmården med kurs på färjan över Bråviken. Halvvägs måste vi vända för stormen har lagt ett träd över vägen. Vi finner en annan väg men väl på färjan ångrar vi oss. Stormen piskar in jättevågen på däcket och över husbilen. Det är bara å blunda.

Resan fortsätter över Vikbolandet och solen lyser så höstträden ser ut att brinna. Den smala vägen söderut ringlar genom några av Sveriges vackraste landskap.

Även kabelfärjan över Stegeborg vinglar skräckinjagande i vilda vågor. Ställplatsen på andra sidan är usel och kostar ändå 200 kr. Vi far vidare till Korskullens fina camping i utkanten av Söderköping, och övernattar nästan ensamma där för 280 kr.

Nästa dag blir det en transportsträcka på E22 till Karlskrona, en av våra favvostäder, där vi får en sjötomt på Dragsö Camping mitt i staden. Vi njuter en fin solnedgång men bilen gungar i den hårda vinden. 

 

Morgonen efter tränger vi djupt in i Skånes okända skogar, åkrar och backar. Vi provar Humleslingan, en smal väg mellan Fjälkinge och Bromölla. Alla suckar över de vackra Brösarps backar, men här är det ännu vackrare. Äppelodlingar och gamla humlefarmer, charmiga gårdar och byar byter av varandra. Och turistfritt! Vi köper nyskördade äpplen och päron av en odlare, och får njutningstårar när vi smakar. 

Lunchen avnjuter vi på Kök1 i Rinkaby, i en stor timrad matsal tillsammans med massor av andra pensionärer, vars språk vi inte förstår ett skvatt av, antagligen rinkabysvenska. Väggarna är täckta av kotavlor, som kärleksfullt visar hur vackra och goa de är. Solen fortsätter att skina.

Vi far till Tobisviks fyrstjärniga camping utanför Simrishamn. Det är dyrt, knökfullt och köer till toa och dusch. Det beror på att det är Äppelfestival i Kivik. Inget att återvända till.

Dagen efter töffar vi långsamt genom kullarna längs östra sydkusten, nästan ensamma på vägen. Östra kustvägen upptäckte vi förra vintern och den är så vacker på sensommaren. Efter nybesök vid Ales stenar (troligen en stenkalender som styrs av solens skuggor), hittar vi den trevliga fiskrestaurangen i Kåseberga gamla hamn. Vi äter ute i havsbrisar och solgnister.

Vi rundar Ystad och smyger uppåt landet förbi de vackra småbyarna Björesjö, Skårbo, Snogeholm, Harlösa och Hurva, där vi köpte billiga lyxtofflor på en skolada. Vi övernattade vid Östra Ringsjön på Jägersbo camping. Även där var det tjuvtjockt, för alla skulle ta ned sina sommarverandor, blomlådor och kulörta lyktor man haft runt husvagnen under sommaren, och sedan flytta till vinterförvaring.

Nästa dag styr vi genom skogarna mot Örkelljunga, där man kan ansluta till den gamla Riksettan, som bevarats och märkts med skyltar som liknar Route 66. Resan norrut på den övergivna vägen gör oss synnerligen sorgsna. När trafiken flyttade övergav de flesta sina hus och företag, och byarna självdog. Ett besök i Markaryd, Strömsnäsbruk eller Traryd visar den skrämmande klyftan mellan stad och land, där befolkningen till stor del består av sysslolösa invandrare, och där vi mest ser fallfärdiga hus, tomma industribyggnader och stängda affärer. Från Skillingaryd till Jönköping är det nästan bara fula kalhyggen och dystra granåkrar. Denna del av Riksettan kallas Turistväg, men vi hoppas att turisterna undviker den. Vad ska de annars tro om Sverige.

Efter Jönköping är dock den gamla Riksettan mycket vacker och trevlig. Den passerar Gränna, Ödeshög, Väderstad och Mantorp. Där gick vi på E4:an eftersom vi reste den norra delen på nedresan. I Jönköping ville inte motorn i husbilen gå på fyra cylindrar, så vi blev tvungna att åter besöka verkstaden i Bålsta.

ON THE ROAD AGAIN

Efter drygt en månad hemma började krypet i kroppen. Utflykterna runt Stockholm är utslitna, vi har åkt varje väg, promenerat i alla byhålor och provat ut de bästa lunchrestaurangerna. Vad göra med alla lediga dagar, sitta i fåtöljen och vicka på tårna?

Så vi bytte husvagnen till en liten Adria husbil, lagom för två med hundar. Jungfruturen gick till Skagen och Jylland via Göteborg. 

Alla vi berättade för om resan sa, Danmark, va trist, platt och luktar gris, och så har de fel politik och skrattar åt Sverige. Fyllda av fördomar körde vi iland och till byn Skagen, där de flesta hus är charmiga och gula, och fiskrestaurangen serverar utsökt moules frites till ett pris även vi kan tåla, trots vår skvalpvaluta. Egentligen är det gamla Skagen på andra sidan man ska besöka, där de rika har skapat sig ett lyxreservat med kanske nordens vackraste solnedgångar.

STRÄNDERNA OVANFÖR TVERSTED

   

 

Häpna blev vi också av campingplatsen vi valt, Råbjerg Mile, där alla bor på en egen tomt med häckar runt utan insyn, och med privata duschar. Inte som i Sverige, där man oftast campar på en åker så tätt tillsammans att man genom fönstret kan knacka på hos grannen, och med kollektiva duschar a la lumpen.

Sevärdheterna på Skagen är väl litet halvfåniga, Grenen som är en sandtunga där två hav möts är intressant mest för att den växer 10 m varje år mot Sverige, på sikt behövs kanske ingen bro. Kul att se alla turister som snabbt tar en selfie, och sedan går därifrån. När det är få turister vilar sälar på stranden. 

Ja, och sedan en kyrka som nästan begravts av flygsand, och nordens enda sandöken, en sanddyn någon kilometer lång full av bussturister. 

Men det är inte sevärdheter man ska se, utan massor av fina vägar som slingrar sig fram genom ett böljande vackert och omväxlande landskap, med stiliga gårdar, riktiga skogar (inte granåkrar), trevliga byar och inbjudande kroer. Jylland räcker till många underbara bilutflykter.

Danmark är mycket rikare än Sverige, men landet har många andra fördelar, särskilt för bilburna upptäckare. 

• Danskar skräpar inte ned sitt land, som Lortsvenskarna.
• Det finns nästan inga tiggare.
• I detta fria land får fria medborgare köpa öl och vin billigt på Lidl.
• Alla vägar är väl underhållna, inte ruttna som i Sverige.
• Vägkommunister, som ska bestämma över alla andra och försvåra bilresor genom löjligt låga hastighetsgränser, farthinder, röd våg på trafikljusen m.m. tycks inte finnas.
• Det finns massor av fantastiska turistvägar runt om i landet väl utmärkta med tavlor med prästkragar, och som man lätt hittar i kartorna. Det finns inga kartor som visar Sveriges turistvägar - ja de finns visst 18 - och de är svåra att hitta.
• I Danmark får man dricka ett glas öl till maten och köra hem.

När man är ”on the road” måste man veta promillegränserna i andra länder. Undersöker man detta blir man överraskad.

I de flesta liberala västdemokratier som Belgien, Spanien, Portugal, Nederländerna, Tyskland, Finland, Frankrike, Island, Italien, Storbritannien, Quebec m.fl. har  man 0,5 promillegräns eller högre.

Det är bara gamla kommunistländer som Ryssland, Polen, Estland, Tjeckien, Rumänien, Slovenien som har mycket låga promillegränser, och i muslimska länder.

Och i Sverige, tankeväckande...

Den västra stranden på Jylland består av enorma sanddyner, det är en ruggigt kärv miljö med  fåtalet härdiga växter, som massor av havtorn och ständig hård blåst.

Strax öster om dessa ligger en fattig glesbygd med många spökbyar där flertalet hus är övergivna, man tog katten och reste till staden men lämnade plastblommor, slitna möbler och trasiga kylskåp. Det liknar många byar och städer längs Route 66, som Glenrio.

Bara några mil därifrån kör man i ett sagolandskap, böljande kullar, gulliga träddungar, välskötta gamla hus och lyckliga kor och grisar som glider runt på feta gräsmarker.  

Vackrast är kanske den stora ön i Limfjorden, Mors ö, som man kan njuta av på en smal och vindlande turistväg. 

Tillbaka till Fredrikshamn far vi en av de vackraste vägar vi åkt på många år. De danska turistvägarna kallas Marguerite-rutten. Det är en turistväg som omfattar över 3 000 kilometer av Danmark och som tar dig genom såväl avlägsna landsdelar som mer välbesökta områden. Givetvis är vägarna väl presenterade på Internet, även på svenska.

På hemresan efter nio dagar "on the road" tänker vi att Danmark på många ställen är bedårande vackert, ofta tjusigare än hemlandet. Det är inte platt, inskränkt och tråkigt, tvärtom.

Och med husbilen får vi göra det vi gillar mest, köra bil och upptäcka nya och intressanta platser. Danmark är en intressant plats med mycket mer att upptäcka.

STORA SANDDYNEN,  BEGRAVDA KYRKAN OCH GRENSEN