DAGENS LUFFARE?

Som barn träffade vi ibland luffare som tiggde pengar eller sålde konstiga prylar och tjänster. De vandrade från plats till plats och tog de jobb som dök upp. Luffarna gick ofta bestämda rutter till vänliga människor inom en socken. Luffaryrket var ett försörjningsalternativ och en levnadsform för personer som inte kunde, eller inte ville, anpassa sig till de förhållanden som rådde för egendomslösa. Bland dem fanns också ett litet inslag av personer från andra samhällsklasser, människor som ansågs ha gått vilse i tillvaron och hamnat på vägarna. Inslaget av psykiskt eller fysiskt handikappade, som inte ville ta emot de ibland förnedrande hjälpformer som sam­hället erbjöd genom fattighus eller sockengång, var inte obetydligt.

De försvann efterhand efter 2:a världskriget, men kom snart att kulturellt förvanskas och idylliseras, till personer som tog dagen som den kom och vandrade dit lusten styrde dem.

Luffarna använde luffartecken som skrevs eller ristades på grindar och träd utanför hemman och gårdar. Här är en bild som visar några vanliga tecken.

(Klicka för större bild)

När vi möter dagens husbilsseniorer får vi associationer till luffarmyten. Många, precis som vi, längtar att vägarna ska föra oss till vackra platser och vänliga människor. Vi vill ta dagen som den kommer och resa dit solen skiner enligt Baltrad. Som resandefolk har vi med oss hemmet på hjul, låt vara inte längre dragna av hästar. Det finns t.o.m. luffartecken, som via internet leder oss till trevliga ställplatser och campingar. Gamla zigenarvagnar betingar skyhöga priser bland samlare. 

Idag har vi taget dagen som den kom och vandrat längs vårvackra Göta kanal.