Förra våren åkte vi på måfå bland alla vackra byar väster om
Lorgues och fann den lilla byn Cotignac. Den ligger nedanför en hög klippa som
är full av uthuggna grottor. Där gömde sig byfolket för de galna barbarerna. Grekerna
kallade alla som inte kunde grekiska för barbarer. Romarna betecknade alla icke
romare som barbarer, som kelter, goter, berber osv.
Vi kom dit en solig fredag och på det vackra torget under platanerna var det
fullt på alla uteserveringar . Fullast var det på cafe Modern.
Där serverades bara en rätt, moules frites. Vi lyckades få ett bord och kunde
njuta av de bästa musslorna sedan moules fiesta i Antverpen 1998. I dag kom vi
på återbesök och musslorna som vi åt i den enkla baren var lika goda nu som då.
Cotignac levde länge på silkesindustri och lädergarvning. På
1950-talet blev byn poppis bland kändisarna från Paris, som inte ville trängas
och svettas på Rivieran. Brigitte Bardot byggde ett lyxhus på berget och andra
besökare har varit Erik Idle, David Bowie och Robin Willams. Byn är fortfarande
känd som ”Le Petit St-Tropez”. I byn blandas urgamla hus längs smala gränder
med italienskliknande hus med många järnprydnader. Den är värd en utflykt.
Vi har upptäckt något om svensk och fransk servicekultur.
Vill man ha service på sin Volvo på Bilia får man vänta en timme i telefonkö,
en månad på att få tid och en dag för att få servicen gjord. Vi hade väl
åkt hundra mil på vägen till Frankrike när det blinkade i displayen: dags för service. Väl framme mejlade
jag Volvo i Frejus, och Ludovic svarade på lördagskvällen kl. 21.00: jag ringer på
måndag. När han ringde frågade jag när jag kunde komma. När du vill denna vecka
svarade han. I dag var bilen och jag där och möttes av finservice inkl. kaffe i
lyxlädersoffan. Allt var klar på 78 minuter och bra mycket billigare än på Bilia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.