VAD ÄR DET HÄR FÖR DJÄVLA REGN?

Efter två dygn med hällregn utan avbrott och 10 gr, och en prognos att det ska fortsätta hela nästa vecka, undrar vi hur människor kan leva här. När hällregnet går över i skyfall uppstår just frågan, vad är detta för djävla regn egentligen. Men vi ser att de flesta som bor här inte tycks märka regnet. De går omkring i vanliga kläder med hunden, som dock bara vill gå hem. Visst har vi hört om den gröna ön, som uppkommer av ständiga regn, och visst har vi varit på Yttre Hebriderna en sommar där drizzle fuktade oss vareviga dag och temperaturen aldrig kom över 13 gr. Men det här är svårbegripligt. Trots det, kanske är det bättre än att smälta hemma i en värmechock över 30 gr.

Vår första utflykt gick från Bantry ut på en smal udde i Atlanten till Sheeps head. Resan började spännande med vackra vyer över havet men efterhand krympte vägen till nästan en smal kostig över branta kullar och djupa raviner. Spektakulärt vackert och svettiga händer på ratten. Trots ständigt regn kändes det som sol.

Vi fortsatte till Ring of Beara, udden ovanför. Resan runt den var om möjligt ännu vackrare och mer spännande. Även vi kunde tidvis se den fantastiska naturen runt oss utan att märka regnet. Under den långsamma resan tillbaka på nordsidan på vindlande småvägar såg vi enstaka fritidshus som klättrade strax över det skummande havet, helt utan kontakt med någon civilisation som bredband, affärer och allt annat som vi tar för givet. Det är väl här som nutidens eremiter gömmer sig.

Lätt utmattad körde M sedan 3 tim till vår B&B utanför staden Killarney. Vi åt ännu en god middag på puben Odonoguhe. Intill oss firade ett gäng 14 åringar någons födelsedag. Puben är allas plats på Irland.

Att resa är att grubbla en smula. Vi har hört fina ord senare tid om vuxna i rummet, eller riksdagen. Men borde vi kanske fundera om det finns vuxna i landet. Under våra resor, nu senast i England, Danmark och Irland, slås vi av att medborgare här betraktas som vuxna att köra lagom fort, köpa öl i affären, ta ett litet glas till maten på restaurangen, låta hunden gå lös om den är snäll och inte jagar, vara med och besluta om vi ta emot miljoner invandrare från Afrika och Mellersta östern, låta bli att skräpa ned överallt osv. I vårt land tvingas människor att köra så långsamt som staten bestämmer, köpa dyr alkohol i statens butiker, när de är öppna, aldrig smaka en droppe på krogen - och hundarna är lika fångna som vi i de koppel som staten kräver. Vi kan skräpa ned eftersom staten tar hand om vår lort. I vårt land bestämmer politikerna drastiska förändringar av vårt samhälle utan att fråga oss. De kanske är så att vi saknar vuxna medborgare, som förstår vad som är bra för alla, mer än vuxna politiker, och att det är vårt allvarligaste problem.

ROADTRIP PÅ IRLAND

På tredje försöket kom vi äntligen iväg till Irland igen, efter bruten handled och pandemin stoppat oss tidigare. Efter en natt på hotell i Arlanda, ankomst till flygplatsen 06.00, 7 min i kö till security, fick vi sitta på golv och stängda restauranger i F flygeln i 3 timmar, haveri-Svedavia har glömt att sätta in väntstolar. Flygning med Airbaltic gick snabbt och tre timmar efter vi lyft var vi på väg i hyrbilen till Kilkenny. Staden är känd för sina vackra medeltida byggnader, bla sitt normandiska medeltida slott. Den är en mycket populär turistort och även en "getaway" för irländare som vill göra en helgutflykt med vacker miljö och ett blomstrande nattliv. Efter en solig promenad avslutade vi kvällen med smoke house food på stadens trendigaste restaurang. Natten tillbringades i ett litet rum på en välkänd pub som nåddes efter att ha klättrat i 7 trappor upp och ned.

Irland är ett motsägelsefullt land. Det är kända för sitt trevliga publiv, glada folkmusik som hörs överallt och vänliga människor. Samtidigt har de krigat mellan folkgrupper, klaner, trosgrupper och krigare från andra länder ständigt sedan 900 talet. Först 1923 fick man fred, med förtryckarna från England. Engelsmännens bestialiska förföljelse av Irländarna får Putins invasion att likna ett låtsaskrig.

De är också kända som hetlevrade men kör bil som änglar, inga fartdårar eller krypare. Trots 120 på större vägar och 80-100 på landsvägar är de vuxna nog att köra lagom fort, utan att staten tvingar dem. De moderna städerna är ofta charmlösa och nästan bara bebyggda med gulvita putsade lättbetonghus, medan landet och småstäderna är minst lika vackra som i England och Frankrike.

Vår första heldag körde vi njutvägar i ovanligt strålande sol till några av Irlands berömda vackraste byar som bla Instioge, New Ross och Waterford. I Waterford besökte vi det fartyg som startade den ökända hungerkatastrofen på Irland. Engelsmännen hade stulit all mark från dem och drottning Viktoria beslutade att all säd och potatis som marken gav skulle exporteras till andra länder, bla på detta skepp, troligen för att utrota detta lågstående keltiska folk. Det lyckades nästan, miljoner dog och andra miljoner flydde till Amerika, bla John Kennedys förfader. JFK står staty i hamnen i Waterford, varifrån de flesta irländare skeppades iväg.

På kvällen nådde vi Bantry, en gammal vacker fiskeby på den sydvästra spetsen av ön. Men byn var ganska stängd och tom i väntan på semesterfolket. Den är känd för fina fiskerestauranger och vi spisade nyfångade musslor och fish and chips på gourmetpuben The Smug.

WHITE FLIGHT

Vi besökte Nybro första gången för mer än 25 år sedan, då en levande trevlig stad, stolta över sina glasblåsare. Vi bodde på stora hotellet, en fin art deco miljö från 30-talet med den berömda fresco målningen av Gunnar Theander i stora salen. I målningen skildras Nybros historia från hantverksort till industristad. Under den massiva invandringen på 2000-talet fick Nybro ta emot ett stort antal invandrare, och hoteller gjordes om till förläggning. Nu är hotellet hotell igen.

Idag har centrala Nybro drabbas av ”white flight”, dvs. de flesta svenskfödda har flyttat ut till de välmående och vackra villaområdena. Numera drivs nästan alla butiker och restauranger av invandrare, skyltarna är på arabiska, och det är språket som hörs under promenaden.

DÄRFÖR FLYTTAR JAG FRÅN MIN ÄLSKADE STOCKHOLMSFÖRORT  (LÄNK KVARTAL)

Även hemresan bjöd på överraskande fina vägar, från Nybro till Malexander, sedan österut till Åtvidaberg på en för oss okänd underbar väg 134 i gränstrakterna mellan Småland och Östergötland. Vi lyckades även hitta resterna av gamla E4an och delar av riksväg 1, och den kanske bästa sträckan, utflyktsvägen från Nyköping till Södertälje.

OKÄNDA MÖNSTERÅS KUSTVÄG

Dagen började med frukost i hamnen i sol och svalkande havsvindar. Efter Oskarshamn hittade vi den nästan okända men toppenfina Mönsterås kustväg, från Timmernabben, förbi Pataholm och som går nästan till Kalmar. Delar av vägen är grus och går genom en imponerande ekallé, den passerar många vackra gamla röda hus, ängar och beteshagar.

Kalmars ställplatser ”nära centrum” låg på en grusplan mellan tågen och lastbilstrafiken, ca 5 km från staden. Där satt husbilsfolket i bullret hopträngda på stolar i gruset. Inget för oss.

Efter att ha åkt fel hamnade vi till slut i Nybro, centrum i glasriket. Numera har många campingplatser digitaliserats, det finns ingen reception. Det tog en bra stund att bemästra tekniken. Campingen låg i en skogsdunge vid en sjö, innanför bommar men där var fullt med stigar. Vi hade hela tiden sällskap av hundar på promenad, joggande herrar, skolklasser på motvillig gymparunda m.m. Det kändes som att campa i Liljansskogen.

https://trippa.se/tripp/monsteras-kustvag

VIKBOLANDETS VACKRASTE VÄG

I dag guidade Gpsen oss på nya vägar genom Vikbolandet mot Valdemarsvik, där flera var fantastiska och pyntade med utsökta barocka slott och herrgårdar.

Därefter körde vi på den smala udden där Gränsö slott ligger på spetsen, och överraskades av hur vackert det är i Västervik. Men deras ställplatser var alla synnerligen trista. Vi for vidare till Blankeholms gästahamn, men där var fullt med fastboende ”campare”.

Sverige har ju nästan inga rastplatser med toa längs vägarna, vilket märks om man stannar till på någon liten skogsväg. Naturen är vanligen full med bajs, kisspapper och sopor. Men där vi stannade var det rent och skogen var full av stora fina kantareller som vi plockade.

I Oskarshamn fann vi en utmärkt ställplats i hamnen. Där njöt vi av pasta med kantarellsås. Tyvärr är det numera ofta nervöst att bo i svenska städers centrala delar, på grund av invandrarungdomar som drar runt kvällar och nätter och är högljudda på ett språk vi inte förstår, man är orolig för skjutningar eller gängkrig mellan klanerna.

PÅ TUR MED PLÅTTAN

Våra planerade sommarresor med nyinköpta plåtisen ”Plåttan” (för jämlikheten skull) har inställts pga hundvård, 30+ hetta följt av kyla och enorma regn. Nu har vi äntligen fått några normala sommardagar och är på väg söder längs östra Sverige.

Efter den sedvanliga färjeresan över Bråviken och Stegeborg fann vi att ställplatsen som vi dissade för tre år sedan nu är kanske den bästa vi bott på i Sverige. På Slottsholmen i Stegeborg övernattar vi med ett vackert illuminerat 1200-tals slott bakom, sjöutsikt framöver och på en extraordinär plats med häckar runtom. Gott om plats och inga fastboende i husvagnar, för facila 250 kr med all service nära.

OMSTART - LILLA UPPTÄCKTSRESAN

Den långa upptäcktsresan blev trevlig men som skrivet, förkortad. Den svenska icke strategin mot pandemin har inte bara dödat och skadat tiotusental, den höga smittspridningen har tvingat de flesta 70+ att isolera sig hemma, och vi har levt i exil i fritidshuset.

För att få lite liv i isoleringen har vi åkt på utflykter i Stockholms omgivningar med picknick lunch. Det är inte många vackra vägar, avfolkade småorter och slitna naturreservat som vi missat under dessa 15 månader.

Men vi kommer ju bara några mil norr om Uppsala eller Nyköping, sedan måste vi vända hem, och hotell och Airbnb är ju otänkbart pga smittan.

Så vad göra nu efter två sprutor, vi köpte en pytteliten plåtis, dvs. en skåpbil inredd som husbil. Den är bara 5,60 lång, men smart som en damsko, liten utanpå men stor inuti. Vi har dubbelbädd, toa med handdusch, pentry med kyl och gasspis samt en liten soffa med bord.

Efter lite uppstartsproblem är vi nu på jungfruresa till nordöstra Uppland. Vi fricampar på en ställplats med havsutsikt och toa, tillsammans med 20 andra seniorer i stora lyxhusbilar. De flesta är stannare, dvs ligger i solen och steker sig i många dagar.

På hundpromenaden intill såg vi guckuskon för första gången i livet, en spektakulär och sällsynt orkidé som bara växer i fuktiga lövskogar, väl skyddade av ett mygghelvete.

På hemvägen såg vi ovanliga ”cigarrkor”, svarta med vitt band rund magen.

Så nu ska vi göra lite längre turer men några övernattningar i ”Plåttan”, för alla rum och stugor är redan fullbokade hela sommaren.