OMVÄXLINGENS LANDSKAP

Det vi slås av efter fyra dagar med många långa mil i krypfart på små vägar är hur omväxlande Östergötlands natur är. Mitt i landskapet där vi bor känns det lite som vilda västern, det är väldigt kuperat, bergigt med omväxlande skog och tegar, både risiga pinnåkrar och vackra lövskogar och ekbackar blandat med ängar fält med vall. 

När vi upptäcktsreser längre västerut och passerar Borg, V. Harg och Strålsnäs, försvinner bergen efterhand. I Borg och V. Harg finns fina naturområden med ekhagar och lövskogar, men också ruffiga skogar blandade med kärr och myrar. 

När vi passerat byn Boxholm, där centrum är igenbommat och folktomt, och fortsätter Väderstadsvägen västerut blir det genast vackert, med välväxta skogar och åkrar där man inte bara odlar vall utan även säd och andra grödor. Där ligger också Boxholms herrgård omgiven av en fin park. 

Från Ekeby kör vi in på den helt platta Östgötaslätten, som måste tillhöra några av landets bördigast områden. Även längs vägen mot Väderstad och Hov ligger stiliga lantbruk med vackra hus och ekonomibyggnader. Slätten fortsätter hela vägen förbi Vikingstad och över Gammalkil, innan vi är tillbaka till den bergiga bygden.

Till skillnad mot under vår senaste resa genom Småland kring Vimmerby ser vi knappas några övergivna hus i Östergötland, och knappast några slitna eller vanvårdad gårdar och hus, eller nedlagda företag. Det är prydligt och välmående vart vi än ser.

Det är också extra trevligt att besöka småstäder vars gamla kvarter inte har övergivits och förfaller.  Både Väderstad och Vikingstad känns som levande, kanske tom blomstrande. Det gamla Kondiset i Väderstad är fortfarande öppet men vi hoppade fika och bulle.

Dagen efter styr vi österut, först till Rimfosa, en platt men tydligen välfungerande småstad. Den smala vägen därefter går fortsatt österut till Opphem, ännu en gammal tjusig by med utsikt över sjön Ämmern och många stiliga röda hus och gårdar. Vi fortsätter på den smala grusvägen, i början vacker men sedan blir det ganska mycket trist skog. Den är nog kul om man gillar att koncentrera sig för att undvika de lösa kanterna eller möta någon bil i de branta backarna eller snäva kurvorna. Men vi mötte ingen under 30 minuter.

Till slut ljusnade det och vi anlände till Mormorsgruvan, en känd sevärdhet. Det är en koppargruva som är en av Bergslagens äldsta, med brytning som pågick från medeltiden (cirka 1200-talet) fram till 1880-talet. Det är den största gruvan i Närstads gruvfält och är imponerande 407 meter djup. Gruvan fick smeknamnet "Gamla mormor" eftersom den var känd för att vara svår och osäker att arbeta i, med ständiga problem med ras och inträngande vatten. Vi sparade den till nästa besök.

Nu börjande naturen likna det Östergötland vi lärde oss älska för många år sedan, det öppna landskapet med böljande kullar, fina skogar och vackra åkrar. Vägen till Åtvidaberg är njutåka i lagom takt med gott om tid för att se runtomkring. Som nästa alla vägar vi färdats möter vi sällan några bilar, och ingen har bråttom att köra om oss. Flera vägar har vi åkt helt ensamma, men hela tiden sett östgötar som jobbar, på åkrar, i skog eller på tomten. Det är visserligen helg, men vi undrar om alla här är särskilt hemkära.

Åtvidaberg har vi dissat vid tidigare besök, och denna gång var tillgången på lunchställen om möjligt ännu sämre, ok det fanns sex pizzerior. När vi tog en tur runt staden såg vi dock fina kvarter och vackra gamla industribyggnader, kanske från Åtvidabergs storhetstid med Facit och Ralf Edström.

Allvetaren föreslog dock ett besök i Adelsnäs slott med park som ligger några kilometer  söder om staden. Där finns ett magnifikt och välskött slott som har ägts av samma familj Adelssvärd sedan slutet av 1700-talet och var ursprungligen en fideikommissegendom. Idag är Baroniet Adelswärd AB ett stort skogs- och lantbruksföretag. Deras vackra park är öppen för allmänheten som många slott och herrgårdar i Östergötland. Det är populärt inte minst för hundägare, vovvar tycks nämligen älska slottsparker. Det gjorde även Hjalmar som for runt som en yster slottsvovve. Där åt vi medhavd massäck, tunnbröd med Parmaskinka, Bresse blue, pepperoni och Kavlis Brieost på tub, riktig slottslyx.

ADELSNÄS SLOTT

Annars ligger det inte så många slott och herrgårdar i den här delen av Östergötland, åtminstone inte om vi jämför med Skåne och Sörmland. Vi passerade flera av dem, som bla Strånäs, Bjärka-Säby, Ekenäs och Brokind, alla mycket pampiga med oändligt med rum att städa, fönster att tvätta och parker att kratta. De flesta slottsägare är också sympatiska och välkomnar besökare i parkerna.

Just samhället Brokind med slott tror vi är crème de la crèmes för trakten välbeställda. Det ligger i södra ändan av sjön Stora Rängen och intill Kinda kanal. Där ligger många exceptionella stiliga trähus ofta på parklika tomter med utsikt över sjön.

På hemvägen i närheten av Björsäter upptäckte vi något nytt för oss, Värna museum för gamla gravstenar. Gravstenarna  från 1700- och 1800-talet ligger i en salig röra på kyrkogården, de tycks ha fallit över varandra som gigantiska dominobrickor. Nu stenarna blivit för många, och man diskuterar vad man ska göra.

VÄRNA GRAVMUSEUM

LANTBRUK I SKOGEN

Vi har vant oss under alla resor att det finns ängar och åkrar på landsbygden och skogsbygden där det växer skog. Nu har vi upptäckt att här i västra Östergötland finns det lantbruk och betesmarker i skogarna. 

Vägen som går förbi Kopparhult Mellangården och vår Airbnb går från Vittsäter till Törnevik. Vägen är smal, har bara en fil och inga mötesplatser. Den slingrar sig genom skogen backe upp och backe ner. Vägen är säkert många hundra år gammal och är anlagd i botten av vad som liknar en kanjon, med branta berg på båda sidor som ofta består av stora stenar som tycks ligga ovanpå varandra. 

KOPPARHULT MELLANGÅRDEN

Här och var öppna sig naturen och där ligger ängar och åkrar insprängda mellan bergen. På alla dessa platser ligger små skogsgårdar som fortfarande drivs som skogs- och lantbruk. Här har människor valt att bo långt  från affärer och service i idyllien. Somliga  har kanske ärvt sin gård och vill driva den vidare, och kanske delvis pendla till Linköping. Andra med ett framgångsrikt arbetsliv bakom sig har kanske köpt gård med skog och åker för att kombinera jobb på distans med ett nytt liv, med hästar och jakt på vilda grisar och rådjur - och att vandra i sin skog och se träden växa. Några använder gården till att driva en verkstad eller åkeri. Enstaka hus är sommarbostäder.

Nästan alla hus längs vår väg är äldre, välvårdade och faluröda, även lador och magasin. Många är dessutom pyntade med snickarglädje och vitmålade  prydnadsprickar mm  för att det ska vara extra fint. Trädgårdar och gräsmattor är välskötta. Den här bygden är Volvoland, trots att det ligger nära Saab i Linköping, de flesta kör Volvo, gärna äldre herrgårdsvagnar. Vi såg en fin parkering utanför en gård där någon samlat fem V70 i silver, från den första generationen till den sista.

Flera gårdar har kor och får och håller dem på hagar i skogsmiljö, ofta omgivna av ekar och lövträd. Hagarna är kraftigt kuperade och nästan täckta av små och stora stenar. Men djuren verkar trivas där, både kor och får samlas ofta på högsta kullen till kvällen.

EKBACKENS SKÖTARE

Nästan alla åkrar och ängar används till att odla vall till djuren. Man tar flera skördar varje år och paketerar det i vita ensilage. En specialitet här i bygden är att ställa alla dessa vita höbollar i rad längs kanterna på åkrarna. Det ser väldigt rakt och tjusigt ut. 

Dagens resa blev en äventyrlig men spännande upplevelse, som ofta för att vi åkte fel. Vi skulle köra förbi Duseborgs herrgård där några barn och barnbarn till vänner ibland firar sommar. Men vi åkte fel och in på en ännu smalare grusväg som slingrade sig in i en mörk skog, dsv. skog med olika trädarter, döda och nyfödda, låga och jättehöga. Solen trängde inte igenom och temperaturen föll 3 grader. 

Just som vi bestämt att vända, öppnar sig landskapet och där kan vi beundra ännu fler levande gårdar i skogen som drivs vidare med skogsbruk och djurhållning. Den smala grusiga Soltorpsvägen fortsätter kilometer efter kilometer med omväxlande mörka skogar och nya gårdar, förbi Lövingsborg, Skuggebo,  Sålltorp och Amundebo. Sedan plötsligt blir det bara skog och vägen blir ännu smalare, man får köra försiktigt och undvika de lösa kanterna. Efter några läskiga 15 minuter kommer vi fram till den lilla byn Ulrika, det var skönt att äntligen nå civilisationen.

En kanske viktig observation är att grannar och närboende har en orange keps eller mössa när de jobbar i skogen eller på åkern. Det är väl ett sätt att inte bli vådaskjutna i den jakt som ständigt tycks verka pågå i skogarna häromkring

VÄSTRA ÖSTERGÖTLANDS EKLANDSKAP

Årets traditionella resa under Alla Helgona helgen går till den västra delen av Östergötland. Vi har under många år återkommande kört kors och tvärs genom den östra delen av Östergötland. Där är mycket vackert med stora områden av åkrar, ängar och välskötta skogar. Vi har försummat att åka västerut, men nu är det äntligen dags.

Vi började upptäcktsresan söder om Linköping på vägen till Sturefors. Den är en vacker väg, men det blev strax mycket mycket vackrare. 

Efterhand närmade vi oss nämligen sjön Stora Rängen där vägen följer östra sidan av sjön. Där njuter vi av att beundra många vackra och välvårdade äldre hus, förmodligen från 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Dessutom finns flera vackra slott och herrgårdar, som Bjärka Säby. 

Vi blev snart ännu mer överraskade. Vi upptäckte nämligen att längs vägen fanns det osannolikt många ekar som växer i klungor i hagmarkerna. Det har vi aldrig sett i samma omfattning någonstans i Sverige. 

Därför frågade vi Allvetaren (Gemini), har det funnits stora ekskogar någon gång i Östergötland.

Allvetaren svarar att ekområdena längs västra stranden är en kvarvarande del av det som kallas Östergötlands eklandskap, som förr var stora skogar. Eklandskapet är ett unikt och historiskt viktigt område. Det är klassat som riksintresse för naturvården och är i stor utsträckning naturreservat. Ett särskilt vackert område är Vessers udde där man fortfarande kan vandra genom stora ekmarker.

Ekarna har aldrig vuxit i slutna skogar i vanlig mening i Sverige, utan har formats av människors bruk av jorden. De växte förr vilt i ängs- och hagmarker på utmarker som bönderna började använde som betesmarker. De betande djuren åt upp sly och småträd vilket medförde att skogarna blev  allt ljusare och tillgängligare. Det gjorde att ekarna växte kraftigt och utvecklade de stora kronor som är kännetecknade för Östergötland.

När bönderna på 1800- talet till slut fick kontroll över sin egen mark avverkades tusentals grova ekar som stod i vägen för det expanderande jordbruket. Trots det finns det fortfarande ca 18 000 hektar av högt värderade ekmiljöer i Östergötland.

Dagens eklandskap i Östergötland är internationellt känt för biologisk mångfald, en biologisk hotspot. De gamla och ihåliga ofta ekarna är en livsmiljö för tusentals arter, som insekter, mossor och fåglar. Dessa miljöer kräver aktiv vård genom att betning eller röjning förhindrar att ängar och hagar växer igen.

Efter fortsatt resa genom Brestorp, Västerby och Skeda udde nådde vi fram vår Airbnb i Kopparhults mellangård i Nykil. Det är en stor, trevlig, gul och välutrustad fd sommarstuga i Östergötlands djupa och mörka skogar. Till middag njöt vi medhavd ungsrostad lammrostbiff, smashad potatis toppad med gorgonzola och en sallad med päron carpaccio, rostade valnötter, sallad och cajundressing. Sedan var lätt att somna.

MÖRKA SKOGAR OCH VACKRA BYAR

När vi ofta besökte Småland på 1990-talet mötte vi många timmerbilar på vägarna. De finns inte längre kvar, vi mötte bara många pinnbilar. De är lastade med små, magra nedsågade träd med max 15 cm i diameter. Skogarna som ofta förr var resliga och mörka består idag antingen av kalhyggen i olika stadier av återväxt, eller pinnåkrar där träd växer tätt med sly emellan. Det är i stort sett omöjligt att hitta skogar att vandra eller plocka svamp i, de är för det mesta ogenomträngliga och marken är täckt med grenar och kvistar från tidigare skördar. Tyvärr måste vi erkänna att de flesta vägar vi åkte förr är om möjligt nu ännu mer deprimerande, även om man vet nyttan med pinnodling.

Ändå är det något visst med att köra genom odlingarna och sedan plötsligt komma fram till en glänta med stenrösen, ängar och fält omgivna av gärdsgårdar, där kor och får lunkar omkring och verkar ha ett perfekt liv. Många byar består fortfarande av röda stugor och andra byggnader som bebos. En resa genom nordöstra Småland innebär för det mesta 15 minuter dyster bilåkning genom pinnåkrar avbruten av 3 minuter förtjusning av vackra gläntor. Vår förhoppning att köra vägar som på kartan går genom gulmarkerade vackra marker visade sig inte infrias, sådana finns knappast alls.

VACKER GLÄNTA

Tyvärr ser vi dock hur avfolkningen har gått mycket hårt åt många städer och samhällen. I de flesta av dem vi kör igenom är i genomsnitt var fjärde hus övergivet och förfallet. Egendomligt nog är ofta trädgårdarna väl skötta av någon och plastblommor står ofta i fönstren. Vi ser fler affärer, verkstäder och företag som lagt ned än som fortfarande överlever. Så upplevde vi Mariannelund, Klagstorp, Krokshult, Vena, Pelarne, Målilla, Kristdala mfl samhällen. Vi funderar på om vi ska återvända och göra en fotobok om alla gamla övergivna och vackra hus i Småland.

Givetvis finns undantag. Vimmerby är en levande stad som tycks blomstra, inte minst genom den enorma Astrid Lindgren turismen. Den har hög sysselsättning, låg arbetslöshet, låg andel bidragsberoende och många levande småföretag, trots att utbildningsnivån är lägre än genomsnittet för Sverige. Av de ca 16000 invånare har endast 16 procent utländsk bakgrund. Antalet våldsbrott per 10 000 invånare ligger på en ganska genomsnittlig nivå. Staden har lyckats behålla och utveckla en del av den gamla bebyggelsen och den är omgiven av trevliga och välskötta villasamhällen.

GAMLA VIMMERBY

Andra samhällen som tycks överleva någorlunda är tex Hultsfred, den ger ett betydligt bättre intryck än vid vårt senaste besök på 90-talet. Sedan finns det många byar som tycks blomstra genom att tyskar och andra utomsocknes köpt husen och renoverat dem, som tex Kråkshult - där min morfar föddes 1880 och växte upp på en liten lantgård, i den byn bor nästan enbart tyskar. Även byn vi bor i Västra Grinderum överlever delvis genom turism och att många hus nu ägs och sköts om som sommarhem.

Ett starkt intryck är att Smålänningarna i nordöst är ett stolt, företagsamt och uthålligt folk som utvecklar både gamla näringar som skogsbruk och lantbruk, och inte minst nya som turismen. Vi ser många stora och mindre välskötta gårdar som håller kor och får och tydligen är inriktade på produktion av mjölk och kött. Upp till en halv miljon personer besöker Astrid Lindgrens värd och andra sevärdheter knutna till hennes böcker och filmer.

BRICKA MED KRÅKSHULT

SMÅLAND REVISITED

Vi började med upptäcktsresor under 1990-talet då vi bla besökte Glasriket åtskilliga gånger, bodde i Älghults stadshotell och åt i restaurangen, köpte konstglas, vinglas, karaffer och salladskålar i alla former och färger. Men efter flera besök i sorgliga småstäder och byar, och sista gången i Hultsfred, gav vi upp i slutet av 1990-talet. De flesta byar och städer hade då drabbats av ”white flight” och de centrala delarna fyllts med arbetslösa invandrare. Företag, affärer, restauranger, kultur mm hade till stor del övergivit de flesta samhällen.

Efter de senaste trevliga besöket i Älmhult i somras beslutade vi dock att ge Småland en ny chans. Efter att ha köpt den vackra och innehållsrika boken ”Dagsutflykter i Småland” är planen att åka vägar som går genom gula områden på kartan. Då hoppas vi kunna undvika urtrista skogsvägar och besöka byar och städer som vi gissar kan fungera fortfarande.

Nu bor vi en vecka i Västra Grinderum sydost om Vimmerby, i en by som är Skansen ”In real life”, men utan exotiska djur. Här är alla hus gamla, faluröda och omgivna av välskötta ladugårdar och andra gårdshus. Alla är bebodda med urfolk som jobbar med lantbruk, skogen eller pendlar till Vimmerby.

Vi hyr ett stort gammalt tvåvåningshus hus som byggdes omkring 1920. Huset har bevarat sin inredning från 1950-talet och undvikit omfattande renovering och modernisering, det är slitet men charmigt genuint. Det har två kakelugnar, en öppen spis och en vedspis. Ägarens farfar och farmor flyttade sitt stora gamla hus från huvudgården i närheten, nedplockad i timmer och plankor. När de blev gammal rustades huset intill som ett ”undantag”, och nu är det Airbnb. I övervåningens innertak har man 45 cm breda plankor som enligt årsringarna är från kärnfuru ca 75-80 år gamla, sånana finns knappast längre. Trädgården är stor, fylld av urgamla träd, med kvällssol till kalla öl på på farstun. Här trivs Hjalmar bäst, att fnatta omkring i buskarna och springa efter bollar

Första dagen reste vi till tre av de platser boken rekommenderade, varav Krokshult var riktigt intressant. Det är en de äldsta bevarade byarna som aldrig drabbades av skiftesreformen. De är omgiven av mängder av osannolikt små tegar fulla av jättestora stenhögar, stenrösen som numera är övervuxna av lavar och mossor. Byn består av ett 30-tal pittoreska gamla röda stugor med vackra trädgårdar. Tyvärr var den förslagna vandringsleden igenvuxen, men vi lyckades hitta några övergivna vägar att promenera genom stenrösena. Man förstår varför så många smålänningar emigrerade till Amerika under missväxtåren

VYKORT FRÅN LILLA FRANKRIKE

För mycket längesedan skrev man vykort med roliga iakttagelser från sin resa. Det här vykortet är lite längre men vill likna forntiden. 

Under 200 långsamt körda mil runt Fyn och Sydjylland har många frågor ställts, tankar fastnat och grubbel fortsatt. 

En ständig undran är varför danska bilförare med få undantag kör långsammare än hastighetsgränserna. Den första teorin är att danskar precis som vi vill njuta av de vackra landskapen. Det som talar emot är hur franska och italienska bilförare kör. Den andra teorin är att hastighetskontroller och böter är avskräckande. Inte heller den funkar, det finns nästan inga fartkameror och inga poliser synliga i trafiken.

Till slut måste vi tro på idéen om att fria människor tar ansvar. I Danmark har man valt att behålla en lätt hand över hastighetsgränser. Det finns inga skyltar i städer och byar att köra 50 km/tim, men alla vet att när man passerar bygränsen gäller samma hastighet överallt. På landsvägarna finns knappt några skyltar, alla vet att det är 80 km/tim. På mindre motorvägar finns skyltar för 110, men på de flesta finns inga alls, alla vet att man för köra 130. Men så fort kör ytterst få.

Det är ju en alldeles i Sverige okänd strategi att om man ger ansvar till bilförare och har rimliga hastighetsgränser så anpassar de flesta till vägen, trafiken och andra förare. I länder som fyller vägarna med miljoner hastighetsskyltar till enorma kostnader, ofta med några hundra meters mellanrum, och byter hastighetsgräns ständigt, och dessutom väljer gränser som nästan alla upplever orimligt låga, får man ett folk av fortkörare och trafikbrottslingar, men som ytterst sällan åker fast. Om man inte respekterar medborgarna på ett rimligt sätt, får man inte respekt för trafikreglerna och trafikpolitiken.

Men det kan ju i och för sig vara så att danskar helt enkelt är lydiga medan svenskar behöver hållas kort.

En intressant notis som ger mer perspektiv på frågan. Den socialdemokratiska regeringen i Danmark bygger just nu ut en stor del av motorvägarna för att kunna hantera den kraftigt ökade trafiken, särskilt långtradarna, och undvika den trafikinfarkt som tycks drabba bla Tyskland. Sexfiliga vägar blir snart åttafiliga. I Sverige är trafikinfarkten nära på de stora Europavägarna, men vad vi vet finns inga planer på utbyggnad.

Ett annat grubbel är varför vi känner det som om vi är i Frankrike i stället för i Danmark. Vi tror att det beror på många saker. Viktigt är givetvis de oändligt vackra landskapen, både böljande kullar, vackra vidsträckta åkrar och mer skogar än vi väntat oss. Trädgårdarna runt hus och i byar är exceptionellt välskötta och fyllda med tjusiga blomarrangemang. Inte ett grässtrå står i kors. Längs vägarna ser vi ofta man och hustru på knä för att ta bort ogräs och sly på marken mellan staketet och vägen.

Dessutom, i Danmark är skogarna just skogar, inte trädåkrar och hyggen. Där växer många olika trädarter, stora och små träd, döda och nyfödda. Oftast är den så tät att ingen kan ta sig igenom, de som vandrar använder uppröjda stigar. Kanske det mest imponerande är alla ohyggligt gamla träd som får leva vidare, som vårdträd, i städer och parker och i många skogar. Nära huset vi hyrde på Jylland växer lindar 30-40 meter höga, som en jättehäck runt den vackra kyrkan. Doften och ljudet under dem var öron- och näsbedövande när träden blommar och oräkneliga bin och andra nektarälskande insekter surrar högljutt.

En annan viktig sak som liknar Danmark med Frankrike är de utsökta och billiga frukterna, grönsakerna och potatisen vi kan handla även i små mataffärer. Inte sällan är de nyfärska och producerade av närbelägna gårdar. Här smakar små gurkor minst lika gott som i Frankrike. Även köttbitar från kor och grisar är ovanligt välsmakande och dessutom billiga. Till glädjen hör att kunna köpa vin till lockpriser på Rema 1000 och Lidl varje dag till kl 21.30.

Ibland dyker lustiga tankar upp. Mycket syre kan ju göra människor lite glada. De enorma grönytorna i Danmark måste ju leda till högre syrehalter på dagen, och de flesta danskar lever nära det gröna. Kanske är det en faktor bakom danskarnas gemytlighet och deras uppfinning hygge, känslan av mys, trivsel och gemenskap genom att njuta av de enkla sakerna i livet, kall öl, tända ljus och något gott tillsammans med vänner eller familj.

Sommarens upptäcktsresa har varit mycket lyckad i lilla Frankrike. Vädret har varit perfekt och upplevelserna angenäma, kvällarna lagom med hygge. Vi längtar redan tillbaka.

EBELTOFT I MITT HJÄRTA

Politikerna i de flesta småstäder i Sverige har under årtionden lyckats förslummat sina finaste kvarter genom att riva alla vackra byggnader, ersätta dem med fasansfullt fula betonghus, stänga ute bilarna och satsa på stora köpcenter utan för staden. Vackra levande småstäder är lika ovanliga i Sverige som naturskogar, de har ersatts av döda kvarter och av skogsåkrar och hyggen. I länder som Danmark, Frankrike, Irland mfl. finns det mängder av fina byar och småstäder kvar och många har blivit turiststäder med numera ganska god ekonomi.

I Ebeltoft på Västjylland har man bevarat nästan hela den gamla bebyggelsen. Jag besökte staden i slutet av 70-talet på en konferens som sekreterare i en parlamentarisk utredning, och en av min och kollegornas uppgift var att hålla ordning på och ge service till riksdagsledamöterna. När dessa äldre damer och herrar gick till sängs smög vi ungdomar ut på byn och strosade och drack öl. Jag blev förälskad i staden och i mer än 45 år har jag längtat dit.

Jämfört med byn för 45 år sedan som jag minns den, är Ebeltoft nu ännu vackrare och trevligare. Värdet och kvaliteten i den gamla staden har uppenbarligen förädlats av kloka politiker och tjänstemän. Idag är den förmodligen en av de vackraste småstäderna i Danmark. 

Husen längs Adelgade är som en saga, det ena vackrare än det andra. I husen finns små trevliga butiker, restauranger och kaféer. I gamla hamnen finns också gammal bebyggelse kvar med krogar och butiker, intill den stiliga fregatten Jylland. Längs havet går fina leder där många vandrar och promenerar med sina vovvar. Norrut går vackra Kystvejen och runt staden finns en av landets vackraste nationalpark, Mols Bjerge. 

Under några timmars uppehåll i regnet lyckades vi käka medhavda mackor med utsikt över viken, vandra i byn, fika och kolla på gamla hamnen. Vi inser att staden och naturen håller för många dagars besök, och kan varmt rekommenderas.