Vi har vant oss under alla resor att det finns ängar och åkrar på landsbygden och skogsbygden där det växer skog. Nu har vi upptäckt att här i västra Östergötland finns det lantbruk och betesmarker i skogarna.
Vägen som går förbi Kopparhult Mellangården och vår Airbnb går från Vittsäter till Törnevik. Vägen är smal, har bara en fil och inga mötesplatser. Den slingrar sig genom skogen backe upp och backe ner. Vägen är säkert många hundra år gammal och är anlagd i botten av vad som liknar en kanjon, med branta berg på båda sidor som ofta består av stora stenar som tycks ligga ovanpå varandra.
Här och var öppna sig naturen och där ligger ängar och åkrar insprängda mellan bergen. På alla dessa platser ligger små skogsgårdar som fortfarande drivs som skogs- och lantbruk. Här har människor valt att bo långt från affärer och service i idyllien. Somliga har kanske ärvt sin gård och vill driva den vidare, och kanske delvis pendla till Linköping. Andra med ett framgångsrikt arbetsliv bakom sig har kanske köpt gård med skog och åker för att kombinera jobb på distans med ett nytt liv, med hästar och jakt på vilda grisar och rådjur - och att vandra i sin skog och se träden växa. Några använder gården till att driva en verkstad eller åkeri. Enstaka hus är sommarbostäder.
Nästan alla hus längs vår väg är äldre, välvårdade och faluröda, även lador och magasin. Många är dessutom pyntade med snickarglädje och vitmålade prydnadsprickar mm för att det ska vara extra fint. Trädgårdar och gräsmattor är välskötta. Den här bygden är Volvoland, trots att det ligger nära Saab i Linköping, de flesta kör Volvo, gärna äldre herrgårdsvagnar. Vi såg en fin parkering utanför en gård där någon samlat fem V70 i silver, från den första generationen till den sista.
Flera gårdar har kor och får och håller dem på hagar i skogsmiljö, ofta omgivna av ekar och lövträd. Hagarna är kraftigt kuperade och nästan täckta av små och stora stenar. Men djuren verkar trivas där, både kor och får samlas ofta på högsta kullen till kvällen.
 |
| EKBACKENS SKÖTARE |
Nästan alla åkrar och ängar används till att odla vall till djuren. Man tar flera skördar varje år och paketerar det i vita ensilage. En specialitet här i bygden är att ställa alla dessa vita höbollar i rad längs kanterna på åkrarna. Det ser väldigt rakt och tjusigt ut.
Dagens resa blev en äventyrlig men spännande upplevelse, som ofta för att vi åkte fel. Vi skulle köra förbi Duseborgs herrgård där några barn och barnbarn till vänner ibland firar sommar. Men vi åkte fel och in på en ännu smalare grusväg som slingrade sig in i en mörk skog, dsv. skog med olika trädarter, döda och nyfödda, låga och jättehöga. Solen trängde inte igenom och temperaturen föll 3 grader.
Just som vi bestämt att vända, öppnar sig landskapet och där kan vi beundra ännu fler levande gårdar i skogen som drivs vidare med skogsbruk och djurhållning. Den smala grusiga Soltorpsvägen fortsätter kilometer efter kilometer med omväxlande mörka skogar och nya gårdar, förbi Lövingsborg, Skuggebo, Sålltorp och Amundebo. Sedan plötsligt blir det bara skog och vägen blir ännu smalare, man får köra försiktigt och undvika de lösa kanterna. Efter några läskiga 15 minuter kommer vi fram till den lilla byn Ulrika, det var skönt att äntligen nå civilisationen.
En kanske viktig observation är att grannar och närboende har en orange keps eller mössa när de jobbar i skogen eller på åkern. Det är väl ett sätt att inte bli vådaskjutna i den jakt som ständigt tycks verka pågå i skogarna häromkring
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.