CAMARGUE, ÄLSKVÄRT TRÄSK

Nu är vi just hemkomna från en härlig och solvarm utflykt till Camargue. Mellan Marseille och Montpellier vid Rhones mynning ligger detta stora träsk med grunda sjöar, vattenpölar, kanaler och grådaskigt allvar (som Öland), marskland och salthaltiga laguner, där ytterst få människor bor. Träsket är dock mycket populärt att besöka, för att se de ”vilda” vita Camargue hästarna, skära flamingos och stora hjordar med svarta tjurar. Det man märker först är det skarpa ljuset, som uppstår när solen lyser genom ett tunt dis.

Vissa hästar är halvvilda men vårdas av ägarna, andra tjänstgör som ridhästar för turisterna. Hästarna var nära utrotning men man startade uppfödning med hästar hämtade från andra regioner. De anses både kloka och tåliga. Ovanligt nog gillar de att rusa fram och stänka i grunt vatten, kanske för att skrämma ovälkomna. I början av färden syns de sällan, men efterhand ser vi bara nyfikna hästar.

De svarta tjurarna som går och betar på enorma gräsfält är både köttdjur och krigare. De snälla blir snart biff men de tuffa går till tjurfäktning. Tjurfäktning är mycket populärt men djuren dödas inte. Vissa tjurar lyckas bli så berömda att de hedras och statyer. Framför tjurfäktningsarenan i regionens huvudort står en skulpterad jättetjur som föreställer den legendariska Vovo (1944-59).

 

 

 

 

Överallt står familjer av flamingos och gräver efter smådjur i dyn. De är ganska oskygga och gör sig bra på bild. Den rosa färgen kommer av karotenoider, en grupp ämnen som fåglarna får i sig via små kräftdjur som utgör deras huvudföda. Om de inte äter dessa räkor blir deras fjäderdräkt grå. Stiliga pippin, man förstår att plastflamingos är populära i Florida och i andra träskland. Som extra bonus fick vi se när den klumpiga Camargue bävern rultade över gatan.

 

 

 När man fått nog av myggor och gölar kan man köra till den muromgärdade staden Aigues Mortes. Fortet grundades 1245 av korsfararen Saint Louise som landsteg där för att återta land till de kristna. Namnet anses betyda stillastående vatten. På försäsongen är det en mycket charmig liten stad med trevliga torg, vackra hus och gator och goda restauranger, på sommaren fullpackad. Utanför staden finns stora saltodlingar och längs kusten sandstränder, campingplatser och strandliv. År 1893 massakrerades tusentals italienska saltarbetare för de tog andras jobb.

 

 

 

 

Den lilla oansenliga kuststaden Saintes Maries de la Mer är uppkallad efter romernas myt att Jesus mor Maria, hans änka Magdalena och deras dotter Sara landsteg här för att sprida Guds budskap. Enligt legenden anlände de med båt till södra Gallien under de första förföljelserna mot de kristna, omkring år 42.

Sara La Kali eller Svarta Sara är romernas skyddshelgon. I slutet av maj varje år samlas tusentals romer för att i procession föra Sarastatyn från kyrkan till ett dopp i havet och åter. Väktare på vita hästar eskorterar processionen och håller sin egen fest dagen därpå, då de bland annat driver tjurar genom stan.