REPORTAGE OM TURISTINDUSTRIN PÅ SOLKUSTEN

Turistindustrin på Solkusten började på tidigt 70-tal med exploateringen av Torremolinos, en vacker strand med små fiskebyar, romerska torn (torres) och väderkvarnar (molinas). På kort tid byggdes stora fula komplex som påminner om miljonprogrammet i Sverige. De fylldes snabbt av engelsmän som inte kunde ett ord spanska och ofta ansågs uppträda som kolonisatörer. Stranden kallades länge Torre terrible.

Idag har industrin mognat och utvecklats, hotellen moderniserats och utrustats med pooler, stora lekytor, uteplatser med allsköns bekväma stolar, tonårs arkadspel och billiga hotellbarer. På stränderna har man anlagts fina strandpromenader många mil med vackra träd, blommor, buskar, konstverk barer och restauranger.

Vårt hotel Hotel Best Triton i Benalmodena är nyrenoverat och huvudbyggnaden är helt nybyggd. Hotellet rymmer 1800 gäster, just nu är vi bara 1000. Alla rum har balkong med utsikt över Medelhavet, somliga med kvällssol andra med sol hela dagen. Rummen är rymliga, bekväma och välutrustade med Tv, kassaskåp, vattenkokare, utmärkt badrum och välfungerande wifi. De bäddas och städas varje dag av glada och duktiga unga flickor.

De flesta som bor här är 80 plussare, oftast par. De ser friska och välmående ut, klär sig elegant i sportkläder eller snygga fritidskläder köpta på fina gatan. Många går hand i hand på promenader eller motionerar på strandpromenaden, andra dagar deltar de i långa bussutflykter till de vita byarna i de vackra bergen. För oss ”ungdomar” är detta en inspirerande upplevelse.

Vi fascineras och beundrar hur hotellet lyckas att varje dag utfodra oss alla under några timmar med frukost och middag (halvpension). Matsalen är gigantisk och innehåller uppskattningsvis 170 bord, de flesta två och fyrbord, uppdelade på ca 10 olika avdelade matrum och ca 500 platser.

Buffén består normalt av ca 130-140 rätter, inkl. bröd, grönsaker, frukt mm. Längst in finns ”lyxhyllan”, där serveras varje dag delikatesser som jätteräkor, italienska charkuterier, patéer, olika musselrätter och spanskt ost. Bredvid finns brödhyllan med ca 20 olika bröd, smör osv.

Längs väggen jobbar 5 kockar med att laga dagens rätter till dem som ställer sig i kö. Den första är ugnskocken som ugnsrostar stora bitar av kött, revbensspjäll eller kyckling och skär fina bitar till de hungriga. Sedan kommer två stekkockar som på beställning tillagar tunna skivor biff, fläskkött, kyckling, vitfisk, hamburgare eller tonfisk, som avnjuts med olika såser. Därefter kommer kocken som på wokar en tallrik i taget efter vilka grönsaker och nudlar man vill ha, som sedan äts med woksås och tillbehör. Den sista är italienska kocken som lagar olika pasta och pastasåser samt pizzor. Där serveras också olika risrätter tex paella.

I mitten av rummet står tre 10 meter långa buffé bänkar på rad. På den första ligger fat efter fat med färska grönsaker, ostar, olika nduja och liknande rätter, syrande grönsaker, oliver, gurkor mm. På dess gavel står olika skålar med salladsdressing, majjo osv.

Den andra buffén serverar varma rätter, som 5-7 olika potatisrätter, couscous, ris, lasagne, grytor med fläsk, kyckling, fisk mm.

På den sista bänkens ena sida finns 30-40 olika efterrätter, som tårtor, bakelser, cupglas med choklad, vanilj och gräddrätter, yoghurt och mycket annat man knappt känner igen. Den andra sidan innehåller mängder av frukt i fina skivor.

Huvudätterna och lyxmaten varieras varje dag men återkommer varje vecka.

Gästerna kommer i en jämn ström som regleras av de små hissarna som bara tar 4 passagerare. I entrén visar man sitt gröna kort och får en kupong för gratis flaska rött, vitt eller rosevin. Snabbt paxar man en bord som vaktas av en i gruppen, de övriga går till buffén och kocksidan och hämtar mat. Även när det är rusningstid flyter allt smidigt, ingen knuffas eller trängs, alla får egendomligt nog plats.

Matrummen handhas av rappa och skickliga servitörer som fixar vin, tar bort tomma tallrikar och hjälper på alla sätt. Visst kraschar några glas och tallrikar varje dag, men relativt sett få med tanken på att de bär undan ca 1500 tallrikar varje middag. Visst är det ofta hög ljudnivå, som när 10 glada engelska 80 pluss damer firar någons födelsedag. Stämningen är god, och maten utmärkt.

Första dagarna äter de flesta gäster som på Finlandsbåtarna, allt på en gång flera gånger. Men efter några dagar början man välja att äta som hemma, olika rätter varje dag med en någorlunda hälsosam variation.

Naturligtvis grubblar vi över maskineriet och logistiken som får detta att fungera, vi tror att det finns ett ”situation room” där chefen dirigerar personalen och kanske övervakar gästerna. Inga fat blir tomma, redan innan kommer en servitris och byter fat. Ännu har inga rätter tagit slut, utom lyxmaten någon gång. Spiller någon mat är det borttorkat på minuter. Olika servitörer ansvarar för sin buffé, sitt matrum eller renhållningen. 

Några veckor på solkusten under vår kalla och mörka årstid är något vi utan tvekan kan rekommendera, turistindustrin är nu lika mogen och duktig som andra framgångsrika industrier. Och så finns ju dessutom exeptionella upplevelser som väntar några mil upp i bergen.

OJEN - EN GENUIN OCH VIT BY I BERGEN

Var man än besöker de vackraste byarna, i England, Frankrike eller Italien, är de alltid överbelastade med besökare, bilar, åsnor att rida, rundtursekipage och turistrestauranger. Det gäller i allra högsta grad även Spanien. Därför har vi i flera dagar letat efter en genuin, vacker och ganska okänd by att besöka, och vi hittade Ojen.

Den ligger några mil ovanför Marbella. Vägen dit är vacker och kurvig, med fina utsikter över bergen. Byn ligger i en konkav bergssida vänd mot solen och havet, den nästan glittrar mot de ruffiga omgivande bergen. Byn är omgärdade av citronträd och de flesta hus har en otrolig utsikt över dalen och havet. Här växer kaktusar, agaves, ekar, korkekar och pinjen. 

Namnet Ojen kommer från det arabiska ordet hoxán, vilket betyder ”grov” eller ”bitter” plats. Ojen är belägen i Sierra de Las Nieves naturpark, här finns fina vandringar och berget La Concha att klättra upp.

Vi hittar en parkering direkt och vandrade branta gränder upp till torget med kyrkan och fontänen La Fuente de los Chorros (fontänen av sprutar), som visar överflödet att källvatten i byn.

På torget finns flera små kaféer och restauranger och vi börjar besöket med kalla öl och cortado, och att njuta av byfolkets lugna liv.  Sedan klättrar vi uppför de trånga gränderna med kullerstenar där de små husen är omgivna av vackra blommor och växter. Det hörs ljud inifrån och luktar gott av spansk mat. Staden är större än man tror och vi hinner inte besöka grottorna och andra sevärdheter.

Väl tillbaka på torget äter vi på den andra restaurangen, det är som vanligt svårt att förstå menyn men ägaren lyckas med gester och få engelska ord få oss att välja. Den grillade sirlion biten är det bästa kött vi ätit i mannaminne, för 12 €.

Enligt Copilot är husen vitkalkade i Spaniens berg för att skydda mot värme, för att det är en morisk tradition och för att vit färg minskar risken för fukt och mögel. Det älskas också av byborna och besökare. I Ojen är nästan alla hus ytterst välskötta, rena och vitvita.

Just nu är Ojen en favvo by, men vet, vi kanske hittar en ännu finare.

ANDALUSIENS PANNKAKSBERG

Vi har besökt de häftigaste bergen i USA vars färger och former är som från en annan planet, särskilt Badlands i Syddakota och Bryce och Zion i Utah. Andalusien skryter med att man har ett nästan lika sagolikt berg, Torcal de Antequera norr om Torremolinos (Torcal = tårta). 

Resan började genom den vackra och välskötta Benalmadena staden som ligger några stenkast norr om turistdiket längs playan. Där bor spanjorer och välbeställda snowbirds från andra länder i vackra vita hus, med tjusiga trädgårdar och parker, samt ett stort urbud av trevliga affärer och restauranger. Snart därefter börjar uppstigningen till de höga bergen på smala serpentinvägar med enastående utsikter.

Väl framkomna till Torcal var vägen spärrad upp till pannkaksstenarna som de kallas, kön av bilar var lång och många besökare var sura efter att ha åkt länge men blivit hänvisade till parkeringen i närheten, och uppmanade att vandra 5 km uppför en stenig stig till utsikten. Bara turistbussar fick åka upp. Vi tog oss förbi kön och frågade vakten om inte vi stackars gamlingar kunde få specialtillstånd, men han bara log och svarade att kom tillbaka kl 14 då öppnas vägen igen.

Så vi fortsatte vägen bort till närmaste stad, Antequera, för att promenera och äta lunch. Men inte heller i denna stad fanns en enda ledig parkering, bilarna står hysteriskt tätt packade längs vägarna. Vi åkte en bit utanför byn till en restaurang och åt lunch, menyn var på spanska så vi valde utan koll men blev ändå nöjda.

Det var klokt att vänta, kalkbergen längs den trånga vägen upp och vid utsiktsplatsen var fantastiskt vackra. Bergen bildades på Jura tiden för 150 miljoner år sedan, och pressades upp ur havet av jordskorpans kollisioner under Tertiär tiden. Sedan har regn och frost lakat ur mjuka stenarter och skapat ett magiskt landskap, nästan i klass med de vackraste i USA.

RESAN TILL SOLKUSTENS PENSIONÄRSPARADIS

Årets första upptäcktsresa går till jättehotellet Hotel Best Triton i Benalmadena strax söder om Malaga. Här tillbringar vi och ca 500 andra seniorer, och några få yngre, en långsemester på tre eller fler veckor i ett jättehotell vid playan. 

De första upplevelserna infriar inte oväntat en eller annan fördom, som brunstekta män med bar överkropp med lustiga hattar som sitter i barerna nära playan och dricker öl hela dagarna, läsande damer som ligger behagligt i solstolen i skuggan och läser kvinnolitteratur, kaotiskt trängsel när alla hundratals hungriga ska äta all-inclusive frukost eller middag buffé med 50 rätter och gratis vin osv.

Men ganska snart kommer uppiggande upplevelser för oss flyktingar från mörker och kyla, några kalla öl i solnedgången på balkongen, en vandring längs stranden i sol och 20 gr där barn och ungdomar spelar strandfotboll, en utflykt med hyrbilen till några av Andalusiens vackra vita byar och sagolika vägar över de spektakulärt vackra bergskedjor och dalar, sedan dessutom kuttrande gröna jätteundelater ( Munkparakiter ) som kvittrar och plockar frön bland blommor och palmer runt dem uppvärmda polen.

Ändå är det kanske synd om seniorerna och spanjorerna här på solkusten, de saknar ju mycket av det goda i Sverige. De har ingen rökt kalkon utan bara stora stånd med lufttorkad Iberico skinka i Carrefour butiken, ingen norsk lax utan bara 30 olika nyfångade fiskar och skaldjur på isbädden, och inte alla viner i Systembolaget utan bara stora avdelningar med vin och som öl som kostar mindre än häften av statens viner. Vilken misär.

Vi får försöka trösta oss med fler utflykter med våra goda vänner till alla sevärdheter och billiga restauranger i småbyarna i bergen.

STATIONSKARLENS HUS

När vi som ofta hyr gamla Airbnb hus blir man nyfiken på historien. Järnvägen mellan Oxelösund och Nyköping byggdes på i slutet av 1870-talet av Gränges och växte efterhand ut till Eskilstuna och Bergslagen. När Sveriges järnvägar var som längst drygt 1700 mil var den största delen privatägd, men allt privatiserades med början under 1950-talet, sedan la SJ successivt ned nästan hälften av nätet.

När Larslund fick en station blomstrade samhället, ett fint stationshus byggdes och 1909 ett hus till stationskarlen. Det var en viktig och fin befattning som tog hand om resande, öppnade dörrar, skötte bagage och växlar. 

Huset är nu fint renoverat men utan att ta bort känslan av historien. Det ligger nära rälsen och har en trädgård där man förr kunde odla potatis, grönsaker och frukt till husbehov. Numera används järnvägen någon eller några gånger per dag, och då skramlar porslinet och golvet gungar svagt.

Sista dagen började vi med att besöka Svanvikens naturreservat, en stor kulle söder om Nyköping som är bevuxen med stora enar. Vi vandrade till toppen men blåsten hindrade en längre tur.

Sedan körde vi 52:an till Vrena och svängde till höger på Tenåvägen. Den passerar genom både eleganta gårdar och säterier och gamla boställen, ibland kör man rakt genom gården - ännu en njutbar tur. Det blev lika bra  när vi fortsatte väg D635 till Bettna, och därifrån till Sköldinge. Längs vägen såg vi något nytt för oss, tallar som ser ut som granar. De är lurviga och har formen av en julgran, både de stora och små tallarna. En del hus har sådana småtallar som prydnadsträd. 

Hemresan var som ofta numera eländig, när E4:an återigen hade blockerats efter två olyckor. Vi försökte smita genom Södertälje och via Bergaholmsvägen över till Huddinge, men det gjorde tusentals andra så vi fick köa hem.

HUR HITTAR MAN FINVÄGAR ATT NJUTÅKA

Det är svårt att hitta vackra vägar, det kräver kartor med hög upplösning, tid, träning och övningskörning. Vi använder gamla MC kartor där skinnknuttar märkt ut sköna vägar att glida med hojen, och lösa kartblad med upplösning 1:50000 eller mindre.

Sörmland och andra landskap är fulla med små vägar, men de flesta är trista. De tristaste går genom det som för länge sedan var skogar, men som idag bara är ömsom trädåkrar eller hyggen, att åka där gör oss ledsna och arga. Sådana ohyggliga vägar kännetecknas ofta på kartor av grön färg och att det finns få hus och byar längs vägen. 

Gamla byvägar känns igen genom att de mestadels går genom gula områden och ofta nära sjöar, att vägen slingrar sig och att det är tätt mellan hus och små byar. Denna upptäcktsresa blev ovanligt lyckad både genom soligt väder och att vi hittade otroligt vackra vägar. Somliga gick genom rika trakter, som var fulla med gamla röda kulturhus, herrgårdar, välskötta åkrar och stiliga hästar. Andra slingrade sig genom fattigare områden med bevarade äldre hus, omväxlande ”skog” och mindre tegar.

Tärnö säteri

Vi började dagen i Stigtomta, en fin ganska stor by med välbevarade hus och välskötta grönområden. Därefter körde vi Hallavägen söderut och tog till höger mot Bärsta och Senesta. Den går längs sjön Yngaren förbi många vackra gamla hus och herrgårdar, en riktig finväg. Sedan fortsatte vi väg 53 nordväst till väg 216, som även den var jättefin. Nästa etapp gick till Virå bruk, den var tyvärr huvudsakligen en skitväg. Men Virå bruk är värt ett besök, där har vi hyrt stuga förut och ätit delikat viltmiddag på restaurangen.

Vi styrde så kosan till Krokek som ligger nära Bråviken och hittade Gula villan, som bjöd på bättre lasagne till lunch än vi har lyckats laga någongång. Det var länge ett tomt missionshus men har renoverats tIll cafe, restaurang och mikrobryggeri och öppnade i juni 2024.

Efter åkte vi den tjusiga Strandvägen längs Bråviken vidare till Kvarsebo och fikade i båthamnen hos Qvarsebo kafferosteri, det var så gott att en påse kaffe inköptes. Utflyktsvägen därifrån passerar pittoreska Nävekvarn, men därifrån är vägen till Nyköping riktigt trist.

ALLA HELGON STATIONSKARLENS HUS

Vi berättar aldrig för bekanta att vi gör bilutflykter, det är nog mer skamligt än att flyga eller äta kött. Det började under våra är i Paris då vi tog varje tillfälle att gör bilutflykter i alla väderstreck för att se Frankrike. Sedan har det fortsatt i andra länder och hemma i Sverige.

I minst 15 år har vi firat Alla helgon i någon stuga runt om i Sverige, oftast på Öland och i Karlsborg. I år valde vi ett fint renoverad Airbnb hus i Larslund strax väster om Nyköping. Under några dagar letar vi i sakta mak efter gamla byvägar och trevliga restauranger.

Stationskarlens hus

Den första dagen började vi med att långsamt åka den vackra men ack så övergivna Riksettan från Nyköping, förbi Jönåker till Vreta gård, där M växte upp på en bondgård med kor, grisar, höns och den jättelika Ardennerhästen Bel-sofi. När vi träffades för 44 år sedan fanns fortfarande restauranger, motell, affärer och levande samhällen längs vägen, numera är allt borta. Vägen är ändå en av våra favoriter, inte bara för minnen utan mest för att den så tjusig, särskilt i höstfärger. 

Margaretas farfar och farmor och Vretastuga

Sedan vred vi ratten mot Oxelösund, kanske inte berömd för att vara pittoresk men en levande industri- och hamnstad. Dessvärre var den ganska uppgrävd i centrum, så det var svårt att leta efter en lunchrestaurang. Som tur vad hittade vi restaurang Sailor som ligger nära Femöresfortet. Vi blev glatt överraskade, den låg längst ut i småbåtshamnen med fantastisk utsikt över havet som kokade av Alla helgons vanliga storm. Dessutom var den full av andra seniorer som också käkade dagens rabatterade lunch.

Vi nådde stationskarlens hus när mörkret föll och gladdes åt trevlig inredning, bra Wifi och en god tacomiddag baserad på Markus Aulajays recept.