ANDALUSIENS PANNKAKSBERG

Vi har besökt de häftigaste bergen i USA vars färger och former är som från en annan planet, särskilt Badlands i Syddakota och Bryce och Zion i Utah. Andalusien skryter med att man har ett nästan lika sagolikt berg, Torcal de Antequera norr om Torremolinos (Torcal = tårta). 

Resan började genom den vackra och välskötta Benalmadena staden som ligger några stenkast norr om turistdiket längs playan. Där bor spanjorer och välbeställda snowbirds från andra länder i vackra vita hus, med tjusiga trädgårdar och parker, samt ett stort urbud av trevliga affärer och restauranger. Snart därefter börjar uppstigningen till de höga bergen på smala serpentinvägar med enastående utsikter.

Väl framkomna till Torcal var vägen spärrad upp till pannkaksstenarna som de kallas, kön av bilar var lång och många besökare var sura efter att ha åkt länge men blivit hänvisade till parkeringen i närheten, och uppmanade att vandra 5 km uppför en stenig stig till utsikten. Bara turistbussar fick åka upp. Vi tog oss förbi kön och frågade vakten om inte vi stackars gamlingar kunde få specialtillstånd, men han bara log och svarade att kom tillbaka kl 14 då öppnas vägen igen.

Så vi fortsatte vägen bort till närmaste stad, Antequera, för att promenera och äta lunch. Men inte heller i denna stad fanns en enda ledig parkering, bilarna står hysteriskt tätt packade längs vägarna. Vi åkte en bit utanför byn till en restaurang och åt lunch, menyn var på spanska så vi valde utan koll men blev ändå nöjda.

Det var klokt att vänta, kalkbergen längs den trånga vägen upp och vid utsiktsplatsen var fantastiskt vackra. Bergen bildades på Jura tiden för 150 miljoner år sedan, och pressades upp ur havet av jordskorpans kollisioner under Tertiär tiden. Sedan har regn och frost lakat ur mjuka stenarter och skapat ett magiskt landskap, nästan i klass med de vackraste i USA.

RESAN TILL SOLKUSTENS PENSIONÄRSPARADIS

Årets första upptäcktsresa går till jättehotellet Hotel Best Triton i Benalmadena strax söder om Malaga. Här tillbringar vi och ca 500 andra seniorer, och några få yngre, en långsemester på tre eller fler veckor i ett jättehotell vid playan. 

De första upplevelserna infriar inte oväntat en eller annan fördom, som brunstekta män med bar överkropp med lustiga hattar som sitter i barerna nära playan och dricker öl hela dagarna, läsande damer som ligger behagligt i solstolen i skuggan och läser kvinnolitteratur, kaotiskt trängsel när alla hundratals hungriga ska äta all-inclusive frukost eller middag buffé med 50 rätter och gratis vin osv.

Men ganska snart kommer uppiggande upplevelser för oss flyktingar från mörker och kyla, några kalla öl i solnedgången på balkongen, en vandring längs stranden i sol och 20 gr där barn och ungdomar spelar strandfotboll, en utflykt med hyrbilen till några av Andalusiens vackra vita byar och sagolika vägar över de spektakulärt vackra bergskedjor och dalar, sedan dessutom kuttrande gröna jätteundelater ( Munkparakiter ) som kvittrar och plockar frön bland blommor och palmer runt dem uppvärmda polen.

Ändå är det kanske synd om seniorerna och spanjorerna här på solkusten, de saknar ju mycket av det goda i Sverige. De har ingen rökt kalkon utan bara stora stånd med lufttorkad Iberico skinka i Carrefour butiken, ingen norsk lax utan bara 30 olika nyfångade fiskar och skaldjur på isbädden, och inte alla viner i Systembolaget utan bara stora avdelningar med vin och som öl som kostar mindre än häften av statens viner. Vilken misär.

Vi får försöka trösta oss med fler utflykter med våra goda vänner till alla sevärdheter och billiga restauranger i småbyarna i bergen.

STATIONSKARLENS HUS

När vi som ofta hyr gamla Airbnb hus blir man nyfiken på historien. Järnvägen mellan Oxelösund och Nyköping byggdes på i slutet av 1870-talet av Gränges och växte efterhand ut till Eskilstuna och Bergslagen. När Sveriges järnvägar var som längst drygt 1700 mil var den största delen privatägd, men allt privatiserades med början under 1950-talet, sedan la SJ successivt ned nästan hälften av nätet.

När Larslund fick en station blomstrade samhället, ett fint stationshus byggdes och 1909 ett hus till stationskarlen. Det var en viktig och fin befattning som tog hand om resande, öppnade dörrar, skötte bagage och växlar. 

Huset är nu fint renoverat men utan att ta bort känslan av historien. Det ligger nära rälsen och har en trädgård där man förr kunde odla potatis, grönsaker och frukt till husbehov. Numera används järnvägen någon eller några gånger per dag, och då skramlar porslinet och golvet gungar svagt.

Sista dagen började vi med att besöka Svanvikens naturreservat, en stor kulle söder om Nyköping som är bevuxen med stora enar. Vi vandrade till toppen men blåsten hindrade en längre tur.

Sedan körde vi 52:an till Vrena och svängde till höger på Tenåvägen. Den passerar genom både eleganta gårdar och säterier och gamla boställen, ibland kör man rakt genom gården - ännu en njutbar tur. Det blev lika bra  när vi fortsatte väg D635 till Bettna, och därifrån till Sköldinge. Längs vägen såg vi något nytt för oss, tallar som ser ut som granar. De är lurviga och har formen av en julgran, både de stora och små tallarna. En del hus har sådana småtallar som prydnadsträd. 

Hemresan var som ofta numera eländig, när E4:an återigen hade blockerats efter två olyckor. Vi försökte smita genom Södertälje och via Bergaholmsvägen över till Huddinge, men det gjorde tusentals andra så vi fick köa hem.

HUR HITTAR MAN FINVÄGAR ATT NJUTÅKA

Det är svårt att hitta vackra vägar, det kräver kartor med hög upplösning, tid, träning och övningskörning. Vi använder gamla MC kartor där skinnknuttar märkt ut sköna vägar att glida med hojen, och lösa kartblad med upplösning 1:50000 eller mindre.

Sörmland och andra landskap är fulla med små vägar, men de flesta är trista. De tristaste går genom det som för länge sedan var skogar, men som idag bara är ömsom trädåkrar eller hyggen, att åka där gör oss ledsna och arga. Sådana ohyggliga vägar kännetecknas ofta på kartor av grön färg och att det finns få hus och byar längs vägen. 

Gamla byvägar känns igen genom att de mestadels går genom gula områden och ofta nära sjöar, att vägen slingrar sig och att det är tätt mellan hus och små byar. Denna upptäcktsresa blev ovanligt lyckad både genom soligt väder och att vi hittade otroligt vackra vägar. Somliga gick genom rika trakter, som var fulla med gamla röda kulturhus, herrgårdar, välskötta åkrar och stiliga hästar. Andra slingrade sig genom fattigare områden med bevarade äldre hus, omväxlande ”skog” och mindre tegar.

Tärnö säteri

Vi började dagen i Stigtomta, en fin ganska stor by med välbevarade hus och välskötta grönområden. Därefter körde vi Hallavägen söderut och tog till höger mot Bärsta och Senesta. Den går längs sjön Yngaren förbi många vackra gamla hus och herrgårdar, en riktig finväg. Sedan fortsatte vi väg 53 nordväst till väg 216, som även den var jättefin. Nästa etapp gick till Virå bruk, den var tyvärr huvudsakligen en skitväg. Men Virå bruk är värt ett besök, där har vi hyrt stuga förut och ätit delikat viltmiddag på restaurangen.

Vi styrde så kosan till Krokek som ligger nära Bråviken och hittade Gula villan, som bjöd på bättre lasagne till lunch än vi har lyckats laga någongång. Det var länge ett tomt missionshus men har renoverats tIll cafe, restaurang och mikrobryggeri och öppnade i juni 2024.

Efter åkte vi den tjusiga Strandvägen längs Bråviken vidare till Kvarsebo och fikade i båthamnen hos Qvarsebo kafferosteri, det var så gott att en påse kaffe inköptes. Utflyktsvägen därifrån passerar pittoreska Nävekvarn, men därifrån är vägen till Nyköping riktigt trist.

ALLA HELGON STATIONSKARLENS HUS

Vi berättar aldrig för bekanta att vi gör bilutflykter, det är nog mer skamligt än att flyga eller äta kött. Det började under våra är i Paris då vi tog varje tillfälle att gör bilutflykter i alla väderstreck för att se Frankrike. Sedan har det fortsatt i andra länder och hemma i Sverige.

I minst 15 år har vi firat Alla helgon i någon stuga runt om i Sverige, oftast på Öland och i Karlsborg. I år valde vi ett fint renoverad Airbnb hus i Larslund strax väster om Nyköping. Under några dagar letar vi i sakta mak efter gamla byvägar och trevliga restauranger.

Stationskarlens hus

Den första dagen började vi med att långsamt åka den vackra men ack så övergivna Riksettan från Nyköping, förbi Jönåker till Vreta gård, där M växte upp på en bondgård med kor, grisar, höns och den jättelika Ardennerhästen Bel-sofi. När vi träffades för 44 år sedan fanns fortfarande restauranger, motell, affärer och levande samhällen längs vägen, numera är allt borta. Vägen är ändå en av våra favoriter, inte bara för minnen utan mest för att den så tjusig, särskilt i höstfärger. 

Margaretas farfar och farmor och Vretastuga

Sedan vred vi ratten mot Oxelösund, kanske inte berömd för att vara pittoresk men en levande industri- och hamnstad. Dessvärre var den ganska uppgrävd i centrum, så det var svårt att leta efter en lunchrestaurang. Som tur vad hittade vi restaurang Sailor som ligger nära Femöresfortet. Vi blev glatt överraskade, den låg längst ut i småbåtshamnen med fantastisk utsikt över havet som kokade av Alla helgons vanliga storm. Dessutom var den full av andra seniorer som också käkade dagens rabatterade lunch.

Vi nådde stationskarlens hus när mörkret föll och gladdes åt trevlig inredning, bra Wifi och en god tacomiddag baserad på Markus Aulajays recept.

BRANTEVIK MOT SKILLINGE, VACKRASTE VANDRINGEN?

Förutom att göra långsamma bilutflykter på smala vägar är det bästa sättet att njuta Sydskåne att vandra på de välplanerade och tydligt markerade etapperna i Skåneleden. Den omfattar 160 mil och 144 leder i etapper från några km till flera mil i hela Skåne. Med hjälp av appen och dess karta är det lätt arr välja lockande sträckor och hitta parkeringar.

Vi har under åren vandrat flera sydliga delsträckor av Skåneleden, Verkeån till Haväng, Brösarps backar, Alunbruket till Hallemölla, Stens huvud, Ale stenar och söderut, Hagestad till Löderup mfl. De flesta har varit mycket vackra och inte för överbefolkade.

I år ville vi prova leden från Skillinge till Brantevik men den går tyvärr helt på vägar långt från havet. Man kan dock på appen Naturkartan se att det går en stig längs kusten hela vägen som inte stör husägare. Efter en promenad i den pittoreska byn Brantevik parkerade vi på en av de södra återvändsgränderna och gick genom en grind som varnade för hästar. Hästarna var vänliga och brydde sig inte om hundar. 

Stigen var lätt att hitta och följa och vi mötte flera vandrare, utan stora ryggsäckar. Det är en tjusig kuststräcka där stigen går över klapperstensstränder, grässtigar och genom lågväxta strandbuskar. Längs stigen blommar både förgätmigej och små blåklockor. Här och var står bänkar för picknick eller vila. Man går förbi hus här och var men ägarna vinkade glatt. 

Efter en stund kommer man in i naturområdet Grönet vid den klippiga kusten, där finns det gravkullar och stenrösen både från järn- och bronsålder. Vi följer en stig över strandängarna söderut till en skogbevuxen betesmark. Vi vände där och tog sedan bilen till Skillinge. Fortsätter man kommer man snart Hylkegården där det finns både cafe och butik.

Brantevik är pittoreskt men påminner mest om ett Skansen för rika sommarturister och pensionärer. Skillinge tycker vi är trevligare, en fin strandpromenad, små kvarter utan bilvägar, flera restauranger och affärer. Vi år vår picnic i hamnen i strålande sol.

Några dagar senare försökte vi vandra Fjärilsstigen öster om Trelleborg, från Böste läge till Gislöv läge. Stigen var ömson sand och klappersten, lukten av rutten tång kvävande och längs leden låg rader av lådliknande skrythus av glas och betong - ingen vandrings att rekommendera.

En god lunch av moules frites intogs på Siluette, en restaurang på Trelleborg strandcamping. Dagen avslutades med en tur genom Trelleborgs centrum och längs palmerna på Strandgatan. Om Skurups centrum är dött, vet vi inte vad Trelleborgs centrum är. De flesta butiker är nedlagda eller stängda, den enda personer vi mötte var några högljudda män som grälade på arabiska och några gamla damer med rullator.

SKURUP, STADEN SOM BLEV EN BY

Härom dagen besökte vi vårt närmaste samhälle Skurup i 30 gr värme. Samhället med ca 8000 invånare har som slogan, ”When in Europe, don't miss Skurup”. Det kan kännas som ett skämt efter en promenad i centrum, som är i stort sett tom på bilar och människor. De flesta butiker och restauranger har flyttat därifrån, förmodligen som följd av att bilarna förbjöds. 

 Från 1100-talet var den lilla byn Skurup inkl. kyrkan underställd godsägaren på Svaneholm. Efter enskiftesreformen flyttade bönderna ut från byn men hantverkare och andra verksamheter blev kvar. Skurups utvecklades snabbt till en vacker stad kring stationen och Femkorset efter att "Grevebanan" öppnats 1874, tåget mellan Ystad och Malmö. 

Efterhand ökade näringsverksamheten med bl.a. tegelbruk och mejerier. Längs gatorna i centrala Skurup står ståtliga tegelvillor i rött tegel från slutet av 1800-talet. Även i centrum finns några få vackra hus kvar, men de flesta är DDR inspirerade hus från 70- och 80-talet. 

Även om den fd staden är ganska död lever byn i all önsklig välmåga. Allteftersom har trevliga villor och fina skolor byggts utanför centrum. Byn runt den gamla staden är grön med vackra parker, många urgamla träd och gröna ytor. Den är som de flesta andra små samhället i Skåne påtagligt välskött, hel och ren. Ett stort köpcentrum utanför staden erbjuder allt som kan behövas i vardagen. Skurup verkar vara en vänlig och välfungerande pendlarby, men inget för europeiska turister.