WHITE FLIGHT

Vi besökte Nybro första gången för mer än 25 år sedan, då en levande trevlig stad, stolta över sina glasblåsare. Vi bodde på stora hotellet, en fin art deco miljö från 30-talet med den berömda fresco målningen av Gunnar Theander i stora salen. I målningen skildras Nybros historia från hantverksort till industristad. Under den massiva invandringen på 2000-talet fick Nybro ta emot ett stort antal invandrare, och hoteller gjordes om till förläggning. Nu är hotellet hotell igen.

Idag har centrala Nybro drabbas av ”white flight”, dvs. de flesta svenskfödda har flyttat ut till de välmående och vackra villaområdena. Numera drivs nästan alla butiker och restauranger av invandrare, skyltarna är på arabiska, och det är språket som hörs under promenaden.

DÄRFÖR FLYTTAR JAG FRÅN MIN ÄLSKADE STOCKHOLMSFÖRORT  (LÄNK KVARTAL)

Även hemresan bjöd på överraskande fina vägar, från Nybro till Malexander, sedan österut till Åtvidaberg på en för oss okänd underbar väg 134 i gränstrakterna mellan Småland och Östergötland. Vi lyckades även hitta resterna av gamla E4an och delar av riksväg 1, och den kanske bästa sträckan, utflyktsvägen från Nyköping till Södertälje.

OKÄNDA MÖNSTERÅS KUSTVÄG

Dagen började med frukost i hamnen i sol och svalkande havsvindar. Efter Oskarshamn hittade vi den nästan okända men toppenfina Mönsterås kustväg, från Timmernabben, förbi Pataholm och som går nästan till Kalmar. Delar av vägen är grus och går genom en imponerande ekallé, den passerar många vackra gamla röda hus, ängar och beteshagar.

Kalmars ställplatser ”nära centrum” låg på en grusplan mellan tågen och lastbilstrafiken, ca 5 km från staden. Där satt husbilsfolket i bullret hopträngda på stolar i gruset. Inget för oss.

Efter att ha åkt fel hamnade vi till slut i Nybro, centrum i glasriket. Numera har många campingplatser digitaliserats, det finns ingen reception. Det tog en bra stund att bemästra tekniken. Campingen låg i en skogsdunge vid en sjö, innanför bommar men där var fullt med stigar. Vi hade hela tiden sällskap av hundar på promenad, joggande herrar, skolklasser på motvillig gymparunda m.m. Det kändes som att campa i Liljansskogen.

https://trippa.se/tripp/monsteras-kustvag

VIKBOLANDETS VACKRASTE VÄG

I dag guidade Gpsen oss på nya vägar genom Vikbolandet mot Valdemarsvik, där flera var fantastiska och pyntade med utsökta barocka slott och herrgårdar.

Därefter körde vi på den smala udden där Gränsö slott ligger på spetsen, och överraskades av hur vackert det är i Västervik. Men deras ställplatser var alla synnerligen trista. Vi for vidare till Blankeholms gästahamn, men där var fullt med fastboende ”campare”.

Sverige har ju nästan inga rastplatser med toa längs vägarna, vilket märks om man stannar till på någon liten skogsväg. Naturen är vanligen full med bajs, kisspapper och sopor. Men där vi stannade var det rent och skogen var full av stora fina kantareller som vi plockade.

I Oskarshamn fann vi en utmärkt ställplats i hamnen. Där njöt vi av pasta med kantarellsås. Tyvärr är det numera ofta nervöst att bo i svenska städers centrala delar, på grund av invandrarungdomar som drar runt kvällar och nätter och är högljudda på ett språk vi inte förstår, man är orolig för skjutningar eller gängkrig mellan klanerna.

PÅ TUR MED PLÅTTAN

Våra planerade sommarresor med nyinköpta plåtisen ”Plåttan” (för jämlikheten skull) har inställts pga hundvård, 30+ hetta följt av kyla och enorma regn. Nu har vi äntligen fått några normala sommardagar och är på väg söder längs östra Sverige.

Efter den sedvanliga färjeresan över Bråviken och Stegeborg fann vi att ställplatsen som vi dissade för tre år sedan nu är kanske den bästa vi bott på i Sverige. På Slottsholmen i Stegeborg övernattar vi med ett vackert illuminerat 1200-tals slott bakom, sjöutsikt framöver och på en extraordinär plats med häckar runtom. Gott om plats och inga fastboende i husvagnar, för facila 250 kr med all service nära.

OMSTART - LILLA UPPTÄCKTSRESAN

Den långa upptäcktsresan blev trevlig men som skrivet, förkortad. Den svenska icke strategin mot pandemin har inte bara dödat och skadat tiotusental, den höga smittspridningen har tvingat de flesta 70+ att isolera sig hemma, och vi har levt i exil i fritidshuset.

För att få lite liv i isoleringen har vi åkt på utflykter i Stockholms omgivningar med picknick lunch. Det är inte många vackra vägar, avfolkade småorter och slitna naturreservat som vi missat under dessa 15 månader.

Men vi kommer ju bara några mil norr om Uppsala eller Nyköping, sedan måste vi vända hem, och hotell och Airbnb är ju otänkbart pga smittan.

Så vad göra nu efter två sprutor, vi köpte en pytteliten plåtis, dvs. en skåpbil inredd som husbil. Den är bara 5,60 lång, men smart som en damsko, liten utanpå men stor inuti. Vi har dubbelbädd, toa med handdusch, pentry med kyl och gasspis samt en liten soffa med bord.

Efter lite uppstartsproblem är vi nu på jungfruresa till nordöstra Uppland. Vi fricampar på en ställplats med havsutsikt och toa, tillsammans med 20 andra seniorer i stora lyxhusbilar. De flesta är stannare, dvs ligger i solen och steker sig i många dagar.

På hundpromenaden intill såg vi guckuskon för första gången i livet, en spektakulär och sällsynt orkidé som bara växer i fuktiga lövskogar, väl skyddade av ett mygghelvete.

På hemvägen såg vi ovanliga ”cigarrkor”, svarta med vitt band rund magen.

Så nu ska vi göra lite längre turer men några övernattningar i ”Plåttan”, för alla rum och stugor är redan fullbokade hela sommaren.

DEN LÅNGA RESAN UPPSKJUTEN

Nu har vi landat på Älgö efter en tuff husbilsresa på motorvägar i 22 timmar, från Normandie. Margareta har brutit handleden efter en fallolycka och opererats på det stora universitetssjukhuset i Rouen. 

Vi hade precis flyttat in i Fiskarstugan, Cabane de Pecheur, en fin liten Gite i Seinedalen, 1,5 meter från den vackra ån Andelle. Här skulle vi vila och tvätta under en vecka för att sedan fortsätta till Irland.

Upplevelsen av sjukvården i Frankrike var som att möta livet i en annan av universums dimensioner. På ytan såg allt lika ut som i Sverige. Lokalerna var litet slitna, personal kilade runt och akut sjuka kom in i en strid ström. Men sedan blev allt mycket olika.

När vi efter 3 minuter skrivit in oss blev vi ombedda att ställa oss i en ruta i korridoren. Efter 5 sekunder kom en sjukskötare, förde oss till ett akutrum och gjorde en grundlig kontroll av blodtryck, puls m.m. viktiga värden. 5 minuter senare kom läkaren, gjorde sin undersökning och beslutade om röntgen. Margareta fick gå direkt till röntgen. Hon passerade ett rum och då sa sköterskan, där kommer din man att vänta. Röntgen tog bara fem minuter, sedan kom hon tillbaka. Efter en timme kom ortopedkirurgen och berättade att det var en fraktur som behövde operation. 

Margareta fick sedan vänta i en säng på ortopedavdelningen till klockan 5 då operationen började. Strax efter 7 kom M tillbaka till ett eget rum på ortopedkirurgen. Dagen efter fick vi lämna sjukhuset efter röntgenkontroll m.m. Vi fick med oss detaljerad skriftlig information på franska och engelska om eftervård, medicin etc. Alla i personalen var vänliga och hjälpsamma, även om vi hade litet svårt med den medicinska franskan. 

En trevlig sjuksköterska kom sedan hem till Fiskarstugan varannan dag och la om såret för 70 kr. per besök.

Vi fick ändå njuta av 4 underbara dagar i trädgården med sol från en klarblå himmel, porlanden av ån, och njuta av fransk mat, grönsaker, ost och vin. Hundarna fick strosa runt och vila efter den långa husbilresan genom Europas västra kust.

Vår långa resa blev denna gång 490 mil i nästan en månad, ofta på mindre vägar genom många vackra byar. Det började med nordisk kyla men slutade med fantastiska vårdagar. Överallt blommade våren, med vackra träd, buskar, ängar och stiliga rabatter. Men resan har lärt oss att klyftan mellan stad och land inte bara växer i Sverige, utan överallt. Landsbygden är under snabb avveckling medan städerna och förorterna närmar sig en systemkollaps av överbefolkning.

Det blir också skrämmande uppenbart att homo sapiens är en invasiv art som snabbt föröder sin jord, utplånar andra djur, fiskar och insekter. När man ser de oändliga långtradarkolonnerna genom Europa inser vi att vår enda väg att rädda jorden är att skyndsamt införa politiska åtgärder som påtagligt minskar befolkningen i alla länder. När de äldre blir allt friskare kan de arbeta längre och då uppstår inga försörjningsproblem med en åldrande befolkning.

ÄR INSEKTERNA HOTADE?

Från Esbjerg reser vi västra kustvägen genom fortsatt vackra och välvårdade jylländska  byar och landsbygd. I västra Plattyskland blir dock allt mer enformigt och vi når till sist Elbefärjan mellan Gluckstadt och Wishafen. Det är en långsam genväg för att slippa trafikkollapsen genom Hamburg. Vi färdas tillsammans med en handfull monsterlastbilar över bruna Elbe på en liten färja som lutar betänkligt. Vi övernattar på Elbes strand där de flesta har sommarhus som består av husvagn, tält och uteplats med blommor.

I Niedersachsen bodde saxarna som slogs med romarna. Nu bygger man Volkswagen i Wolfsburg, men i västra delen är det fattigt med många övergivna hus och gårdar. I staden Varel i Ostfriesland bor bara 25 000 invånare men man har ett palatsliknande varuhus Familia med fantastiskt utbud och enastående presentation av fräscha grönsaker och bl.a. massor av korv. Deras vinavdelning är imponerande och där jobbar en sommelier och ger goda råd. Man misströstar om svenskarna som 2019 älskar det statliga alkoholmonopolet som är svindyrt, förmyndaraktigt, ger dålig service och bara är till för att ytterligare smygbeskatta oss medborgare genom att köpa in vin och öl billigt och sedan ta hutlöst betalt.

Som Richard Swarzt påminner oss nyligen i DN, ”Allt som en gång lyckats ta sig in i världen blir vi sedan aldrig av med. En hemsk tanke. Det var Hans Magnus Enzensberger som i ett samtal för många år sedan planterade den i mitt huvud. Den upprepade lögnen överlever som sanning. Den som makligt reser kors och tvärs genom det östra Tyskland riskerar att få den tesen bekräftad. DDR lever vidare, denna höst 30 år efter sin död.”

Detsamma gäller tyvärr i Sverige. Mycket av de statliga ingrepp som infördes under socialismens guldår inte bara lever kvar, de älskas av folket.

Vi fortsätter resan in i västra Nederländerna och övernattar på en trailerpark utanför staden Leeuwarden. Där bor fattiga året runt och delar toaletter och gräsmattor.

Resan vidare i Holland påminner oss varför vi inte återvänt sedan besöket i början av 1990-talet. Det finns liksom inget att fästa blicken på. Och som min holländska vän Marcel sa, det luktar alltid koskit och människor och bilar trängs. Men det är trevligt att se hur man cyklar civiliserat.

Målet är att åka Afsluitdijk, en 32 km lång väg och ca 90 meter bred dammbyggnad (färdigställd 1932) i norra Nederländerna som skiljer Nordsjön från IJsselmeer, den insjö som uppstod när havsviken Zuiderzee separerades från Nordsjön. När vi stannar på utsiktsplatsen anfalls bilen av miljarder myggor. Svärmarna omkring förmörkar solen. Vi flyr men bilen och vindrutan blir helt täckt av mygglik. Här tycks inte insekterna vara hotade.

Vi fortsätter till ”Tulip road” som går genom de vidsträckta tulpanåkrarna. Man odlar dock inte alltid tulpaner, utan tulpanlökar. Vi ser när slåttermaskiner kör och klipper av stjälkarna. Det är dock sent på året och de södra fälten är skördade.

Man ska aldrig åka motorvägarna förbi Amsterdam, Haag och Rotterdam, det är hysteriskt kaos och köer. Till slut når vi de västra öarna Zeeland, Schouwen-Duiveland, Tholen, Noord-Beveland, Walcheren and Zuid-Beveland. Öarna ligger under havsnivån och har uppstått genom vallar mot havet. De är glest befolkade men fulla av tyska badturister på sommaren. Man odlar mest kor. Vi övernattar på ön Overflakkee där klimatet är så vänligt att man kan ha olivträd i trädgården.