Från Esbjerg reser vi västra kustvägen genom fortsatt vackra och välvårdade jylländska byar och landsbygd. I västra Plattyskland blir dock allt mer enformigt och vi når till sist Elbefärjan mellan Gluckstadt och Wishafen. Det är en långsam genväg för att slippa trafikkollapsen genom Hamburg. Vi färdas tillsammans med en handfull monsterlastbilar över bruna Elbe på en liten färja som lutar betänkligt. Vi övernattar på Elbes strand där de flesta har sommarhus som består av husvagn, tält och uteplats med blommor.
I Niedersachsen bodde saxarna som slogs med romarna. Nu bygger man Volkswagen i Wolfsburg, men i västra delen är det fattigt med många övergivna hus och gårdar. I staden Varel i Ostfriesland bor bara 25 000 invånare men man har ett palatsliknande varuhus Familia med fantastiskt utbud och enastående presentation av fräscha grönsaker och bl.a. massor av korv. Deras vinavdelning är imponerande och där jobbar en sommelier och ger goda råd. Man misströstar om svenskarna som 2019 älskar det statliga alkoholmonopolet som är svindyrt, förmyndaraktigt, ger dålig service och bara är till för att ytterligare smygbeskatta oss medborgare genom att köpa in vin och öl billigt och sedan ta hutlöst betalt.
Som Richard Swarzt påminner oss nyligen i DN, ”Allt som en gång lyckats ta sig in i världen blir vi sedan aldrig av med. En hemsk tanke. Det var Hans Magnus Enzensberger som i ett samtal för många år sedan planterade den i mitt huvud. Den upprepade lögnen överlever som sanning. Den som makligt reser kors och tvärs genom det östra Tyskland riskerar att få den tesen bekräftad. DDR lever vidare, denna höst 30 år efter sin död.”
Detsamma gäller tyvärr i Sverige. Mycket av de statliga ingrepp som infördes under socialismens guldår inte bara lever kvar, de älskas av folket.
Vi fortsätter resan in i västra Nederländerna och övernattar på en trailerpark utanför staden Leeuwarden. Där bor fattiga året runt och delar toaletter och gräsmattor.
Resan vidare i Holland påminner oss varför vi inte återvänt sedan besöket i början av 1990-talet. Det finns liksom inget att fästa blicken på. Och som min holländska vän Marcel sa, det luktar alltid koskit och människor och bilar trängs. Men det är trevligt att se hur man cyklar civiliserat.
Målet är att åka Afsluitdijk, en 32 km lång väg och ca 90 meter bred dammbyggnad (färdigställd 1932) i norra Nederländerna som skiljer Nordsjön från IJsselmeer, den insjö som uppstod när havsviken Zuiderzee separerades från Nordsjön. När vi stannar på utsiktsplatsen anfalls bilen av miljarder myggor. Svärmarna omkring förmörkar solen. Vi flyr men bilen och vindrutan blir helt täckt av mygglik. Här tycks inte insekterna vara hotade.
Vi fortsätter till ”Tulip road” som går genom de vidsträckta tulpanåkrarna. Man odlar dock inte alltid tulpaner, utan tulpanlökar. Vi ser när slåttermaskiner kör och klipper av stjälkarna. Det är dock sent på året och de södra fälten är skördade.
Man ska aldrig åka motorvägarna förbi Amsterdam, Haag och Rotterdam, det är hysteriskt kaos och köer. Till slut når vi de västra öarna Zeeland, Schouwen-Duiveland, Tholen, Noord-Beveland, Walcheren and Zuid-Beveland. Öarna ligger under havsnivån och har uppstått genom vallar mot havet. De är glest befolkade men fulla av tyska badturister på sommaren. Man odlar mest kor. Vi övernattar på ön Overflakkee där klimatet är så vänligt att man kan ha olivträd i trädgården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.