KLIMATÅNGEST

När alltfler omkring oss i Provence dammade av sina cabbar och åkte runt och rufsade håret blev längtan för svår. En enkel flygbiljett hem och tre dagar på motorvägarna med vår lilla C70 så är jag hemma igen.

Men upplevelsen var alldeles förfärlig. Hemma i Sverige fortsätter permafrosten. Älgö täcks fortfarande av snö och på natten sjunker temperaturen till -10. I mars! Experter och meteorologer skakar på huvudet och har inga förklaringar. I media suckar alla och undrar varför våren försvann. Några skriver och misstänker att golfströmmen har bytt kurs. Vänner skickar dystra bilder på snön som ligger djup där man vanligen spelar golf nu.

Under resan genom Sverige faller massa snö. I Ljungby ligger den så tjockt att man får vada till restaurangen i lågskorna. I Skåne faller kylan och snödrev lägger sig på vägen. Olyckor stoppar trafiken här och var. Även i Danmark blir snödreven så djupa att bilarna kryper fram i en fil. Överallt ligger bilar i diket efter att kört för fort.

LJUNGBY

 Äntligen framme i Nordtyska Heligenhafen hoppas jag ha undkommit vintern. Men icke så, kylan faller hastigt och vindarna blir så hårda att den effektiva kylan blir -15, säger man på Tv. På morgonen är staden täckt av massor av snö och gästerna vid frukosten säger att en sådan här vinter har man aldrig haft i mannaminne vid denna tiden på året.

HELIGENHAFEN

 

Ännu en resa i kryptakt till Hannover, då solen tittar fram en stund. Men efter två timmar i politiska köer genom staden, man har stängt en fil under flera år, börjar hemska hagelstormar och tempen faller till 3-4 grader. Ännu en förlorad dag då restiden fördubblas.

Framme i studentrummet i Technopol i Metz i Frankrike kommer en kall sol fram en stund och den skiner när jag far iväg på morgonen. Men efter ett par timmar utbryter ett sällan skådat skyfall med ljungande blixtar och 3-4 grader. Det känns som att segla fram på vägen i 50 km/tim då vägbanan har 5 cm vatten i dikena på vägen efter slitage och dåligt vägunderhåll. Hundra tusen påskfirare trängs på Autoroute de Solei mot Rivieran, med cyklar, surfbrädor, husbilar och husvagnar. Alla ser chockade och dystra ut. Det blir så mörkt att min Gps slår över i night mode. För trängseln på ruttna vägar får jag betala 780 kr., snacka om riktig trängselskatt.

AUTOROUTE DE SOLEI

 

Klimatångest är poppis nu, tidningar och Tv säger till oss att vi ska sluta att flyga, köra bil och äta kokött. Min klimatångest är mer filmdriven. När jag reser genom Europa ser jag bara för mitt inre scenerna i första Blade runner från 1982. Eviga regn, kyla och blixtar är en ständigt kopierad dystopi av världen i framtiden (utspelas dock Los Angeles 2019).

BLADE RUNNER 1982

 

Eller The day after tomorrow. Sedan en kort tid har världen drabbats av mycket extrema väderförhållanden, bland annat rekordkraftiga orkaner i tropikerna, tennisbollstora hagelkulor i Tokyo, regn- och åskoväder i nordligare breddgrader samt turbulens. Orsaken till detta är en gåta. Småningom fryser hela världen till is.

THE DAY AFTER TOMORROW

 

Tänk om filmer igen bättre än andra förutspår framtiden, det är min egen klimatångest. Kanske detta är den vår vi kommer att minnas som den första i jordens klimatkris.

Väl framme vid Aix-de-Provence skiner solen och det är 16 gr. Margareta har haft tre fina sommardagar i Lorgues. Min klimatångest avtar en smula, jag tänker i stället på filmen Nyckeln till Provence, som väckte vår längtan hit. Glad påsk förresten från oss alla.

BLOMMANDE GAMMALT OLIVTRÄDET

 

FÖRSTA SOMMARDAGEN 20 GR

Den första sommardagen hade vi turen att tillbringa på Chateau de la Berne. Slottet med lyxhotell, Michelinrestaurang, bistro och cave ligger på en hög ås 10 minuter norr om Lorgues. Jobbarkompisen Guylene tipsade oss att där finns vackra parker, fina vandringsleder och cykelvägar och mycket bra luncher. Deras vinfält är mestadels nyanlagda på avskalade högplatåer. Vinstockarna står bland stenar och inget annat växer där.

 

    

Efter god lunch tillsammans med 50 andra lokala besökare vandrade Margareta och vovvarna den gula stigen ca 9000 steg, medan jag strosade den blå för äldre herrar och njöt av en sagolikt välskött park med vin- och olivodlingar. Vovvarna badade och vittrade vildsvin, som har tagit över stora områden i Var. De flesta trädgårdar och odlingar har elstängsel eller höga staket med stenar längst ned. Utan dessa ser marken sönderbombad ut. 

Överraskande har annars våren bromsat in. I februari och mars exploderade alla lökväxter, gräs, blommande träd och buskar, nu slokar tulpanerna i rondellen och fruktträden släpper sitt blomregn. Nu väntar tydligen vinstockar, ekar och många lövträd på varmare tider, eller ljusare. Blyga blåsippor kryper dock fram i varma bergsskrevor.

  

 

Kvinnor lär ju köpa vin i vackra flaskor. Då trivs de i Provence. Många AOC rosa finviner säljs i designbuteljer, som ibland är tyngre än innehåller. Chateau de la Bernes flarra är hög och fyrkantig med vackra etsningar, men vinet är blaskigt.

DE MYSTISKA KONMÄNNEN

Vart vi än färdas på Frankrikes motorvägar är filer avstängda kilometervis av röda koner. Ytterst sällan är det något arbete som utförs inom de avspärrade vägarna. Någon enstaka gång har vi sett en vägarbetare gå i vägrenen och flytta planlöst på kvistar och skräp. Vi böjar undra om man stänger av filer för att de är slitna eller att man inte vill slita på dem. Eller för att minska bilarnas fart. För när en fil försvinner uppstår trafikkaos när snabba bilar ska samsas med 70-åkare och lastbilar.

Men vi har aldrig sätt konmännen. Vi ser ibland vita anonyma skåpvagnar som står på vägrenen och vi misstänker att de gömmer sig i bilarna, som att sedan osedda i skymningen snabbt sprida sina koner.

I dag fick vi tips att det kan vara the Coneheads. Det är ganska egendomliga varelser från yttre rymden som genom hyss försöker ta över världen. Så här ser de ut.

 

Ett annat mysterium är emellertid löst i eftermiddag. På ett högt berg i närliggande gamla byn Taradeau står ett fyrkantigt torn omsvept av ställningar och trasor. Vi har gissat att de kunde vara ett vattentorn under byggnad eller ett bevakningstorn från kriget. Men när vi åkte vilse kom vi förbi en väg upp till ett kapell. Där med fantastisk utsikt över dalen står Tour de Taradeau som byggdes på 1100-talet för att spana efter angripande barbarer. Nu restaureras det och vilket år som helst kan det bli klart. Det kunde man ju gissa.

Runt tornet ligger en begravningsplats. Den närmast kapellet är för krigshjältar. Där ligger främst soldater som stupade i kampen mot nazisterna. De har en gravsten men är också täckta av vackra minnesplaketter från bouleklubben, kören, springföreningen osv., en evig dödsannons.

Nu har vännerna från bl.a. Washington Kerstin och Anders besökt oss. Under några dagars sol har vi besökt vackra bergsbyar, åkt runt Gorges de Verdon, njutit av staden Aix de Provence (där enligt uppgifter de rikaste och intelligentaste i Frankrike bor) samt avslutat med en tur längs Corniche de Esterel. 

 

 

VÅRT ÄLSKADE OLIVTRÄD

Närstående höjde på ögonbrynen när vi skaffade husvagn inför vistelsen i Provence. Husbil anses Ok, men husvagn verkar vara litet eljest, tycker många stadsbor. Men Erik och Tove gillade det tydligen, för de gav oss några exklusiva burkar öl, det berömda Stödbensölet. För er fåkunniga kan vi berätta att man fäller ned stödbenet på husvagnen efter parkeringen, för att den inte ska tippa. Nu har vi firat vagnresan med kalla Stödbensöl från svenska Systembolaget.

 

En viktig orsak till att vi verkligen gillar detta Gites-de-France hus är det vördnadsbjudande olivträd som skuggar vår uteplats. Det är litet, gammalt och knotigt och har antagligen stått här och gett oliver till många generationer före oss. Olivträden växer i varma länder i stort sett i hela världen. Träden blir mycket gamla, över 2000 år säger forskningen. I Atens besöker många ”Platons Olivträd” som beräknas vara 2400 år gammalt. Man har hittat fossiler med oliver i Italien som är upp till 40 miljoner år. Man vet att människan odlat träden i mer än 4000 år.

 

Olivträd dör sällan, om de drabbas av bränder eller extrem kyla dör trädet men roten startar småningom med ett nytt träd. I olivodlingen på vår gata växer de flesta olivträd ut en gamman tjock stubbe som står kvar. Olivträdet är släkt med forsythia, jasmin och lilacs.
 

Ett 20-årigt olivträd kan ge 100 kg oliver varje år. Oliver kan inte ätas, de är olidligt bittra. De måste fermenteras i en lång och komplicerad process. De får ligga månader i saltvatten som byts ofta. Helst ska vattnet komma från saltsjöar. Traditionellt görs fermentering av naturliga bakterier och jäst på oliverna, men i dag används också tillsatta kulturer. Efter fermentering kan oliverna förvaras länge utan kyla eller skydd eftersom de skyddas av mjölksyra och andra antibakteriella ämnen.
 

 

Oliver har haft ovärderlig betydelse för människors liv i årtusenden. Olivoljan ger nyttig näring även till hälsomedvetna i dag. Oliver innehåller mest vatten, bara 15 % fett och 4 % kolhydrater, men mycket E-vitamin och andra hälsobringande ämnen. Förr hade olivoljan starka symbolvärden, den stod för välstånd, fred och härlighet. Vackra kransar av olivkvistar smyckade härförarna efter blodiga krig. Grekerna smorde in hela kroppen och håret med olivolja för att bli fina och lukta gott. Duvan kom tillbaka till arken med en olivkvist i munnen.

I Italien hotas stora arealer av olivträd av sjukdom, som troligen införts från USA. Myndigheterna visar dock handlingsoförmåga och sjukdomen riskerar nu att spridas till andra länder i EU.

AIOLI MAISON URK

Längs vägar och i städer i Provence annonserar restauranger Aioli Maison eller bara Aioli. Länge har vi undrat om man bara ska äta vitlöksmajjo. Så idag beställde vi det till lunch i den fina byn Frejus vid Rivieran. Men all fransk mat är inte god. In kom en överkokt torr torsk med överkokt potatis, blomkål, morötter, skärbönor och ägg. Googling lärde oss att detta är en gammal provencalsk rätt, eller egentligen marseljäsisk. Den finns med många variationer av kokta grönsaker och olika fiskar, räkor eller kyckling. 

Aiolin smakade pärke. Den liknar inte vår vanliga aioli. Så här gör man, enligt Julia Child: ta en skiva gammalt vitt bröd och häll på 3 msk vinäger, låt svälla i 10 min. Krama ur vinägern så brödet blir en boll. Lägg brödet i en mortel och tillsätt 6 vitlöksklyftor, stöt i minst 5 min. Blanda i en äggula och salt. Rör i drygt 3 dl olivolja droppvis. Smaksätt vid behov med lite citron och fiskbuljong. Det blir geggigt och starkt. Men antagligen blir det gott med vanlig aioli och fisk och grönsaker kokade dente, vi ska prova.

Längs vägen från Frejus via Saint Raphael mot Cannes bor de superrika i fantastiska hus med havstomter med egen brygga och yacht. Efter en stund blir det vildmark längs en spektakulär krokig väg med röda kalanker. Det är La Corniche Esterel, kanske den vackraste delen av Rivieran. Där leker MC muppar i svarta skinntrikåer med döden, de kör 100 km/tim och lägger hojarna i kurvorna så det ginstrar om knäskydden. 

 

 

När det är 18 grader ut börjar Viggo sucka i bilen, han tycker att det är dags för glass. Båda vovvarna stirrar envist på oss så det är bara att stanna. Ägarna till glasserveringarna och andra glassätare tycker att det är självklart att pensionärer matar bortskämda hundar med go glass.  

 

LORGUES, EN GAMMAL HISTORIA

Nu har vi äntligen bott in oss i den trevliga byn Lorgues i östra Provence. Det är en är en vacker liten befäst provençalsk stad, som ligger högt omgivet av olivträd och vingårdar. Byn är ganska ovanligt vanlig utan massturism, med fina hus, bra restauranger, mysiga torg och en marknad på tisdagar där tanterna köper den mesta maten för kommande vecka. Här ligger centrum för vindistriktet Cotes de Provence med många vingårdar att besöka.

Liguriska stammar bosatte sig här innan romarna koloniserade området. Lorgues nämndes första gången år 986 som Lonicus och 1038 som de Loneges. Många av de gamla platserna i Lorgues går tillbaka till 1100-talet. Under medeltiden byggdes solida försvarsmurar för att skydda mot invasioner av saracener och andra barbariska stammar. Tempelriddarna hade en ”Commanderie du Riou” här. Lorgues fortsatte att blomstra under 1800- och 1900-talet då många vackra stadsvillor byggdes.

De smala gatorna i gamla stan har välvda passager, trappor och byggnader och dörröppningar som innehåller stiliga utsmyckningar huggna i sten. De gamla portarna, Porte Sarrasin och Porte Trebarry, är entréer till den muromgärdade centrala byn.

Lorgues känns som en stor by med butiker men kanske inte som en stad. Huvudgatorna Boulevard Georges Clemenceau och Cours de la Republique skuggas av stora plataner och den varma delen av året (mest hela året) är uteserveringarna fulla av huvudsakligen lokala gäster.

Vårt hus ligger i ett lugnt villaområde där det mest bor franskar som jobbar. Det är 40 minuter med bil till Europas mest berömda ravin, Gorges de Verdun, med vandringar och kanotleder. Runt oss ligger historiska byar, balkongvägar och berömda Route Napoleon.

Lorgues är en extremt välstädad stad. Inga papper, inga fimpar och inga burkar. Man lägger mycket pengar på att pynta staden med blommor och blommande träd.

Det är bara en sak man har missat. Alla hundägare i Lourges låter sina hundar göra ifrån sig i rabatter och på gräsmattor men absolut inte på trottoarer och gator. Och ingen tar upp.

Även i dag är det sommarvärme, och stackars Ingemar är hemma i kylskåps-Sverige.

 

DET OPRIVATA FOLKET

SVT:s program Husdrömmar visar en besynnerlig trend. Vi ser den också under promenader på Älgö. Allt fler hus får allt fler och allt större fönster. I Husdrömmar har vi fått följa med när drömmarna låter en hel vägg i badrum eller sovrum ersättas med jättefönster. På kvällens hundrunda kan vi se allt som händer i de nya husen, vilka program som rullar på monstertvn (lek och tramsprogram), och vilka spel barnen kör på sina skärmar (våld och krig). Maten de äter verkar snabblagad eller hämtad. 

Här i Provence är allt tvärtom. Har man råd byggs höga murar runt tomterna, eller så monteras tjocka vassmattor. Husen har små fönster som nästan alltid är täckta med fönsterluckor. Om luckorna är öppna täcks fönstret av gardiner som effektivt hindrar insynen. Man vet aldrig om folk är hemma, vakna och inte vilka Tv program de gillar. 

Vi förstår franskarnas längtan till att vara privata, men inte svenskarnas längtan att synas. Man kan undra om det är en beteendeförändring som följer av skryt- och skvallermedia (aka ”sociala media”). Nu räcker inte Twitter och Instagram, svenskarna vill att deras liv delas i realtid med alla runtom. Stora fönster är det nya skvallermedia.

När vi bodde i Paris bjöd alla ekonomer på kir royale, torrt vitt vin eller champagne med creme de cassis (svartvinbärskonjak). Vi trodde att cassis kommer från byn Cassis på Rivieran, men icke. Kir blandades av vinbönderna i Bourgogne, då de tyckte att vinet var för strävt (det är vinet fortfarande). Drinken är uppkallad efter en borgmästare i Dijon, Felix Kir. 

Cassis är en förtjusande by med vacker hamn omgiven av turkosblå kalanker, fjordar och höga berg. I den varma solen är alla uteserveringar fullsatta redan klockan tolv. Bredvid oss vid sin båt vid kajen stod en stilig fiskare och serverade nyöppnade ostron från dagens skörd. De åts stående av fina flickor. Vi åt sallad med kall öl.

 

MIMOSASTIGEN

Lyxhålorna på rivieran, som Saint Tropez och Sainte Maxime, är olidliga på sommaren, olidligt varma, stillastående bilköer och galen trängsel på gator och uteserveringar. Så här på tidig vår är de bara trista och ocharmiga. Vi åkte därifrån till Le Lavandou längs en mycket vacker väg kantad med blommande gula träd. Lavandou är den äldsta badorten på Rivieran och lika trevlig som de andra är tråkiga. Det var nästan sommar, 20 grader och många blommor utslagna eller vissnande. Väl hemma såg vi på marknaden i Lorgues att det var Mimosaträd, så vi hade åkt den berömda  Mimosastigen.

 

Rober Louis Stevenson (Dr Jekyll och Mr Hyde) sägs vara den första som kallade sig för klimatflykting. Efter att ha flyttat till Sainte Maxime skrev han hem att som klimatflykting är han nu lyckligare än någonsin förr.  År 1990 noterade FN:s klimatpanel (IPCC) att den största enskilda effekten av klimat­föränd­ringen troligen skulle komma att bli en om­fattande migration. World Economic Forum m.fl. har varnat för att hundratals miljoner människor snart kommer att tvingas fly från översvämningar och torka. Trots en betydande ökning av antalet väder­katastrofer har inte klimat­förändringar hittills lett till någon kraftig ökning av migra­tionen i världen. De flyttningar som skett har varit kortväga och oftast tillfälliga. Huvuddelen av immigrationen till rikare länder är ekonomisk, dvs. människor som vill ha bättre liv.

I USA, Kanada, Storbritannien m.fl. länder talar man sedan länge litet nedsättande om snowbirds, människor som flyr från vintern till varmare länder. I takt med högre välstånd ökar antalet klimatflyktingar i södra Europa, så mycket att vissa regioner planerar eller bygger hinder för det ökade flyktingflödet, som exempelvis Mallorca. Vem vet, kanske blir dessa klimatflyktingar snart ett lika stort problem som den ekonomiska immigrationen till vissa länder i norra Europa.  

Man kan vara glad för vissa saker som finns i Frankrike, men också glad för det som inte finns. Exempelvis har vi inte sett någon tiggare i alla städer och byar vi besökt. Vi undrar hur det går till. Dricksen har också i stort sett försvunnit, man behöver inte som i Sverige ange dricksen på kortmaskinen.

 

Marknaden i Lorgues

 

Hästarna i Camarque (lånad bild)

 

 

Utsikten från Mimosavägen

COTIGNAC EN FAVVOBY

Vi välkomnar våren tillbaka. Efter en vecka med det kallaste och snöigaste vädret i Provence på mer än 20 år vacklar vi ut i solen och 15 graders värme med snöblinda ögon och kylvärkta leder. Snön försvann efter ett värstingregn följt av halv storm.

Förra våren åkte vi på måfå bland alla vackra byar väster om Lorgues och fann den lilla byn Cotignac. Den ligger nedanför en hög klippa som är full av uthuggna grottor. Där gömde sig byfolket för de galna barbarerna. Grekerna kallade alla som inte kunde grekiska för barbarer. Romarna betecknade alla icke romare som barbarer, som kelter, goter, berber osv.

Vi kom dit en solig fredag och på det vackra torget under platanerna var det fullt på alla uteserveringar . Fullast var det på cafe Modern. Där serverades bara en rätt, moules frites. Vi lyckades få ett bord och kunde njuta av de bästa musslorna sedan moules fiesta i Antverpen 1998. I dag kom vi på återbesök och musslorna som vi åt i den enkla baren var lika goda nu som då.

Cotignac levde länge på silkesindustri och lädergarvning. På 1950-talet blev byn poppis bland kändisarna från Paris, som inte ville trängas och svettas på Rivieran. Brigitte Bardot byggde ett lyxhus på berget och andra besökare har varit Erik Idle, David Bowie och Robin Willams. Byn är fortfarande känd som ”Le Petit St-Tropez”. I byn blandas urgamla hus längs smala gränder med italienskliknande hus med många järnprydnader. Den är värd en utflykt.

Vi har upptäckt något om svensk och fransk servicekultur. Vill man ha service på sin Volvo på Bilia får man vänta en timme i telefonkö, en månad på att få tid och en dag för att få servicen gjord. Vi hade väl åkt hundra mil på vägen till Frankrike när det blinkade i displayen: dags för service. Väl framme mejlade jag Volvo i Frejus, och Ludovic svarade på lördagskvällen kl. 21.00: jag ringer på måndag. När han ringde frågade jag när jag kunde komma. När du vill denna vecka svarade han. I dag var bilen och jag där och möttes av finservice inkl. kaffe i lyxlädersoffan. Allt var klar på 78 minuter och bra mycket billigare än på Bilia.