ATT STROSA I TARRAGONA

Vår utflykt till Tarragona var mycket lyckad, det är en lagom stor, både urgammal och modern stad med trevliga restauranger och unika romerska lämningar. Invånarna har rötter i många folkslag och kulturer, det kanske kan förklara att de upplevs som glada och mycket vänliga även mot utsocknes. Vi måste inleda med att kort berätta om stadens makalösa historia som började hundratals år före Kristus födelse. 

Stadens höga klippa vid Medelhavet har gjort den till ett eftertraktat byte för erövrare i alla tider. Innan romarna kom beboddes området av ibererna som kallade sin bosättning för Kese. I det puniska kriget (218 f.Kr.) landsteg bröderna Scarpios här för att skära av karthagernas försörjningslinjer till Hannibal. De befäste platsen och döpte den till Tarraco. Staden blev huvudstad i provinsen Hispania Citerior.

Under romartiden blomstrade ekonomin genom export av vin, olivolja och vete. Hamnen blev ett nav för handel i västra Medelhavet. Kejsar Augustus bodde här personligen år 26–25 f.Kr., vilket gjorde Tarraco till ett av Romarrikets viktigaste administrativa och religiösa centrum.

När Romarriket föll på 400-talet e.Kr. inleddes en våldsam period. Visigoterna erövrade staden år 476, den behöll viss betydelse men började förfalla arkitektoniskt. Sen kom Morerna i den muslimska erövringen år 714 och intog staden. Tarragona blev en gränsstad mellan det muslimska Al-Andalus och de kristna grevskapet i norr. Striderna var så intensiva att staden periodvis var nästan helt övergiven och i ruiner.

De kristnas kunde återerövra staden (Reconquista) först 1100. Staden blev ett ärkebiskopssäte och murarna rustades upp för att skydda mot pirater och fientliga arméer.

Under 1600- och 1700-talet blev Tarragona en bricka i stormaktsspelet. I det katalanska upproret (1640–1652) belägrades staden upprepade gånger av franska och spanska trupper. Sedan ockuperade brittiska trupper staden 1708 för att stödja ärkehertig Karl av Österrike. Efter kriget drabbades ekonomin hårt av centraliseringen till Madrid.

En av de mörkaste stunderna var belägringen 1811 under det spanska självständighetskriget. Napoleons general Suchet intog staden efter en brutal stormning som slutade i massakrer och plundring. Staden lämnades i ruiner.

Efter kriget vände turen. Under slutet av 1800-talet revs de gamla murarna till stor del för att ge staden plats att växa och den moderna Rambla Nova byggdes. Vinhandeln blev återigen central, särskilt genom export av starkvin (Tarragona Classico) till England. Järnvägens ankomst 1856 knöt samman staden med resten av Europa.

Under 1900-talet genomgick staden en radikal förändring. Under det Spanska inbördeskriget (1936–1939) bombades Tarragona svårt av Francos allierade italienska flygvapen på grund av sin strategiska hamn. På 1960- och 70-talen etablerades ett av Sydeuropas största petrokemiska komplex. Ekonomin förändrades snabbt från jordbruk till tung industri. Idag vilar ekonomin på tre ben, den petrokemiska industrin, den internationella hamnen och en växande turism driven av de världsarvslistade romerska ruinerna.

Vi ägnade en halv dag till att vandra genom Tarragonas gamla stad Part Alt som har mycket bevarat från romartiden. Gränderna är trånga och mörka, husen slitna och ofta övergivna, men här och var finns levande oaser med träd och folkliv, mysiga torg med restauranger och tapasbarer. Så här års är det sparsamt med turister, men ganska fullt med skolklasser som idkar hemkunskap och sitter på trappan i solen och stojar framför den stiliga katedralen. Den ligger på stadens högsta punkt och är från 1100-talet. 

Vi följde sedan den gamla romerska muren till dess torn och tittade storögda på de gigantiska förromerska stenar som använts till grunden.

 Lunchen inmundigades på den knökfulla restaurangen Quattros på gamla stans stora torg Plaça de la Font. Trots att torget är turistigt är Quattros känt för att hålla en bra nivå på sin dagliga meny och tapas. Vi käkade bruschetta med burrata och cheesesteak till facila priser. Båda var gjorda på tunna långa bröd som påminde om baguette rustic, som rostats på stekhällen . Bruschettan toppades med massor av välkryddade ugnsbakade småtomater och rikligt med burrata, cheesemackan med bitar av grillat nötkött, serrano, stekt lök och röd paprika och massor av lagrad hårdost. Det var delicioso, och det är alltid skönt att sitta länge på ett torg och studera människor och hundar som passerar.

FÖRSTA UTFLYKTEN

Bilresan började med besvikelser, trots att solen skiner och det är 20 gr. På kartan ser Tarragonas strandväg söderut ganska inbjudande, den följer medelhavet på vänstra sidan och bebyggelse på andra. Men det är mil efter mil med hotell, turistrestauranger, barer, spritbutiker, affärer med badprylar, t shirts och handdukar, lika sunkigt och trist som alla andra badorter vi besökt. Promenaden längs stranden är dock skaplig med skuggande barrträd, buskar men dock inga planteringar och blommor.

Småningom tar det äntligen slut, men då blir utsikten om möjligt ännu dystrare. Vi fortsätter igenom ett enormt hamnområde med jättelika industrier av allehanda slag. Då påminns vi om att Katalonien är den rikaste delstaten och Barcelona den rikaste staden. Man förstår att Katalonien vill bli autonomt och att alla andra delstater, som delvis försörjs av Kataloniens starka ekonomi, gör allt för att hindra en frigörelse.

Vi överger stranden och styr österut mot bergen. Tyvärr går vägen de första milen genom en riktigt trist, platt och buskig terräng där ingen vill bo, arbeta eller besöka.

Till slut börjar vi köra upp i bergen och då förstår vi att det är här Katalonien är som vackrast. Bergen är dramatiska, vin, frukt och oliver odlas i dalar och på stora och bördiga högplatåer. Vi fortsätter allt högre för att besöka några vackra byar. När vi är nästan framme stoppar polisen oss, hela vägen förbi byarna är avstängd på grund av en cykeltävling, någon Tour de France liknande proffskamp med mängder av häftiga support bilar som släpar efter. 

Det vara bara att åka hem till vår strand och dricka kall öl på strandhaket och kolla på alla barn, ungdomar och hundar som lattjar i sanden, med oftast med bollar, som  volleyboll, frescobol, altinha, futevolei - ingen badade (det är ju mars).

UPPTÄCKTSRESAN TILL KATALONIEN

Äntligen är vi på upptäcktsresa igen, denna gång till Katalonien där vi ska resa runt söder och norr om Barcelona och besöka de vackra bergen, fina byarna, häftiga kusterna och trevliga vindistrikten. Men efter flera katastrofala flygresor under senare år var vi mycket nervösa inför flygningen. 

2022 flög vi till Irland, men hamnade först i surrealistiska köer till säkerhetskontrollen på, Arlanda. På hemresan blev vi incheckade på flyget från Dublin till Stockholm vid lunchtid, trots att SAS visste att inget flyg skulle komma. SAS tjänstemännen på flygplatsen ville inte hjälpa oss utan sa bara “ni blir körda till hotell och kanske finns det flyg imorgon”. SAS kundtjänst svarade inte på telefon. Men vi var tvungna att hämta Hjalle och Vilja tidigt dagen efter. Som tur var kunde vi själva köpa biljetter på nätet till Köpenhamn och sedan till Stockholm. Vi kom hem kl 9 dagen efter. 

Nästa flygning 2024 blev vi incheckade vid lunchtid av Norwegian på flyg hem från Malaga, trots att planet stod trasigt på Arlanda. Efter fem timmars väntan kom ett plan och vi kom hem sent på kvällen, men fick vänta 2 timmar på bagaget. Vi frågade oss om flyget hade tappat det.

Denna gång blev det en resa på en räkmacka. Vi kom iväg i tid med Norwegian, planet planade på medvinden och landade 30 minuter tidigt. Bagaget kom efter 20 minuter och vi hann med vår shuttle till hotellet 23.30, en minut innan avgång. Vi firade den sköna resan i baren på Best Westerns flyghotell, med sagolikt goda kalla San Miguel Special, tillsammans med flera grupper med stentuffa spanska poliser, gendarmer och Mc poliser, och enstaka ensamma killar som tog en nattfösare.

Idag har vi anlänt till Casita Tarragona, en mysig Airbnb i ett radhus från 60-talet, 300 m från stranden och 2 km från den gamla romerska stadsdelen i Tarragona. Resan hit var lite chockerande, vi har läst mycket om det vackra Katalonien, som en del tycker är stiligare än Andalusien. Men under en timme så vi bara ekologiska katastrofer, berg som en gång varit skogar men idag ser ut som stenöknar, fattiga stugor och byar, ruffiga förorter osv.

Eftermiddagen har vi tillbringat på den soliga uteplatsen på baksidan, ätit lunch och njutit av trädgården där peacerosor redan blommar och fresia växer i gräset. Vi undrar om vi hamnat i en närförort till Eden, alla hus och trädgårdar är välskötta och vackra, söta barn tultar runt hos grannarna. När vi sitter stilla traskar många olika fåglar runt oss, under våra bord eller står framför och bligar på oss. Det är storvuxna rödhakar, spensliga koltrastar och rultiga duvpar och flera andra som vi inte känner igen.

OMVÄXLINGENS LANDSKAP

Det vi slås av efter fyra dagar med många långa mil i krypfart på små vägar är hur omväxlande Östergötlands natur är. Mitt i landskapet där vi bor känns det lite som vilda västern, det är väldigt kuperat, bergigt med omväxlande skog och tegar, både risiga pinnåkrar och vackra lövskogar och ekbackar blandat med ängar fält med vall. 

När vi upptäcktsreser längre västerut och passerar Borg, V. Harg och Strålsnäs, försvinner bergen efterhand. I Borg och V. Harg finns fina naturområden med ekhagar och lövskogar, men också ruffiga skogar blandade med kärr och myrar. 

När vi passerat byn Boxholm, där centrum är igenbommat och folktomt, och fortsätter Väderstadsvägen västerut blir det genast vackert, med välväxta skogar och åkrar där man inte bara odlar vall utan även säd och andra grödor. Där ligger också Boxholms herrgård omgiven av en fin park. 

Från Ekeby kör vi in på den helt platta Östgötaslätten, som måste tillhöra några av landets bördigast områden. Även längs vägen mot Väderstad och Hov ligger stiliga lantbruk med vackra hus och ekonomibyggnader. Slätten fortsätter hela vägen förbi Vikingstad och över Gammalkil, innan vi är tillbaka till den bergiga bygden.

Till skillnad mot under vår senaste resa genom Småland kring Vimmerby ser vi knappas några övergivna hus i Östergötland, och knappast några slitna eller vanvårdad gårdar och hus, eller nedlagda företag. Det är prydligt och välmående vart vi än ser.

Det är också extra trevligt att besöka småstäder vars gamla kvarter inte har övergivits och förfaller.  Både Väderstad och Vikingstad känns som levande, kanske tom blomstrande. Det gamla Kondiset i Väderstad är fortfarande öppet men vi hoppade fika och bulle.

Dagen efter styr vi österut, först till Rimfosa, en platt men tydligen välfungerande småstad. Den smala vägen därefter går fortsatt österut till Opphem, ännu en gammal tjusig by med utsikt över sjön Ämmern och många stiliga röda hus och gårdar. Vi fortsätter på den smala grusvägen, i början vacker men sedan blir det ganska mycket trist skog. Den är nog kul om man gillar att koncentrera sig för att undvika de lösa kanterna eller möta någon bil i de branta backarna eller snäva kurvorna. Men vi mötte ingen under 30 minuter.

Till slut ljusnade det och vi anlände till Mormorsgruvan, en känd sevärdhet. Det är en koppargruva som är en av Bergslagens äldsta, med brytning som pågick från medeltiden (cirka 1200-talet) fram till 1880-talet. Det är den största gruvan i Närstads gruvfält och är imponerande 407 meter djup. Gruvan fick smeknamnet "Gamla mormor" eftersom den var känd för att vara svår och osäker att arbeta i, med ständiga problem med ras och inträngande vatten. Vi sparade den till nästa besök.

Nu börjande naturen likna det Östergötland vi lärde oss älska för många år sedan, det öppna landskapet med böljande kullar, fina skogar och vackra åkrar. Vägen till Åtvidaberg är njutåka i lagom takt med gott om tid för att se runtomkring. Som nästa alla vägar vi färdats möter vi sällan några bilar, och ingen har bråttom att köra om oss. Flera vägar har vi åkt helt ensamma, men hela tiden sett östgötar som jobbar, på åkrar, i skog eller på tomten. Det är visserligen helg, men vi undrar om alla här är särskilt hemkära.

Åtvidaberg har vi dissat vid tidigare besök, och denna gång var tillgången på lunchställen om möjligt ännu sämre, ok det fanns sex pizzerior. När vi tog en tur runt staden såg vi dock fina kvarter och vackra gamla industribyggnader, kanske från Åtvidabergs storhetstid med Facit och Ralf Edström.

Allvetaren föreslog dock ett besök i Adelsnäs slott med park som ligger några kilometer  söder om staden. Där finns ett magnifikt och välskött slott som har ägts av samma familj Adelssvärd sedan slutet av 1700-talet och var ursprungligen en fideikommissegendom. Idag är Baroniet Adelswärd AB ett stort skogs- och lantbruksföretag. Deras vackra park är öppen för allmänheten som många slott och herrgårdar i Östergötland. Det är populärt inte minst för hundägare, vovvar tycks nämligen älska slottsparker. Det gjorde även Hjalmar som for runt som en yster slottsvovve. Där åt vi medhavd massäck, tunnbröd med Parmaskinka, Bresse blue, pepperoni och Kavlis Brieost på tub, riktig slottslyx.

ADELSNÄS SLOTT

Annars ligger det inte så många slott och herrgårdar i den här delen av Östergötland, åtminstone inte om vi jämför med Skåne och Sörmland. Vi passerade flera av dem, som bla Strånäs, Bjärka-Säby, Ekenäs och Brokind, alla mycket pampiga med oändligt med rum att städa, fönster att tvätta och parker att kratta. De flesta slottsägare är också sympatiska och välkomnar besökare i parkerna.

Just samhället Brokind med slott tror vi är crème de la crèmes för trakten välbeställda. Det ligger i södra ändan av sjön Stora Rängen och intill Kinda kanal. Där ligger många exceptionella stiliga trähus ofta på parklika tomter med utsikt över sjön.

På hemvägen i närheten av Björsäter upptäckte vi något nytt för oss, Värna museum för gamla gravstenar. Gravstenarna  från 1700- och 1800-talet ligger i en salig röra på kyrkogården, de tycks ha fallit över varandra som gigantiska dominobrickor. Nu stenarna blivit för många, och man diskuterar vad man ska göra.

VÄRNA GRAVMUSEUM

LANTBRUK I SKOGEN

Vi har vant oss under alla resor att det finns ängar och åkrar på landsbygden och skogsbygden där det växer skog. Nu har vi upptäckt att här i västra Östergötland finns det lantbruk och betesmarker i skogarna. 

Vägen som går förbi Kopparhult Mellangården och vår Airbnb går från Vittsäter till Törnevik. Vägen är smal, har bara en fil och inga mötesplatser. Den slingrar sig genom skogen backe upp och backe ner. Vägen är säkert många hundra år gammal och är anlagd i botten av vad som liknar en kanjon, med branta berg på båda sidor som ofta består av stora stenar som tycks ligga ovanpå varandra. 

KOPPARHULT MELLANGÅRDEN

Här och var öppna sig naturen och där ligger ängar och åkrar insprängda mellan bergen. På alla dessa platser ligger små skogsgårdar som fortfarande drivs som skogs- och lantbruk. Här har människor valt att bo långt  från affärer och service i idyllien. Somliga  har kanske ärvt sin gård och vill driva den vidare, och kanske delvis pendla till Linköping. Andra med ett framgångsrikt arbetsliv bakom sig har kanske köpt gård med skog och åker för att kombinera jobb på distans med ett nytt liv, med hästar och jakt på vilda grisar och rådjur - och att vandra i sin skog och se träden växa. Några använder gården till att driva en verkstad eller åkeri. Enstaka hus är sommarbostäder.

Nästan alla hus längs vår väg är äldre, välvårdade och faluröda, även lador och magasin. Många är dessutom pyntade med snickarglädje och vitmålade  prydnadsprickar mm  för att det ska vara extra fint. Trädgårdar och gräsmattor är välskötta. Den här bygden är Volvoland, trots att det ligger nära Saab i Linköping, de flesta kör Volvo, gärna äldre herrgårdsvagnar. Vi såg en fin parkering utanför en gård där någon samlat fem V70 i silver, från den första generationen till den sista.

Flera gårdar har kor och får och håller dem på hagar i skogsmiljö, ofta omgivna av ekar och lövträd. Hagarna är kraftigt kuperade och nästan täckta av små och stora stenar. Men djuren verkar trivas där, både kor och får samlas ofta på högsta kullen till kvällen.

EKBACKENS SKÖTARE

Nästan alla åkrar och ängar används till att odla vall till djuren. Man tar flera skördar varje år och paketerar det i vita ensilage. En specialitet här i bygden är att ställa alla dessa vita höbollar i rad längs kanterna på åkrarna. Det ser väldigt rakt och tjusigt ut. 

Dagens resa blev en äventyrlig men spännande upplevelse, som ofta för att vi åkte fel. Vi skulle köra förbi Duseborgs herrgård där några barn och barnbarn till vänner ibland firar sommar. Men vi åkte fel och in på en ännu smalare grusväg som slingrade sig in i en mörk skog, dsv. skog med olika trädarter, döda och nyfödda, låga och jättehöga. Solen trängde inte igenom och temperaturen föll 3 grader. 

Just som vi bestämt att vända, öppnar sig landskapet och där kan vi beundra ännu fler levande gårdar i skogen som drivs vidare med skogsbruk och djurhållning. Den smala grusiga Soltorpsvägen fortsätter kilometer efter kilometer med omväxlande mörka skogar och nya gårdar, förbi Lövingsborg, Skuggebo,  Sålltorp och Amundebo. Sedan plötsligt blir det bara skog och vägen blir ännu smalare, man får köra försiktigt och undvika de lösa kanterna. Efter några läskiga 15 minuter kommer vi fram till den lilla byn Ulrika, det var skönt att äntligen nå civilisationen.

En kanske viktig observation är att grannar och närboende har en orange keps eller mössa när de jobbar i skogen eller på åkern. Det är väl ett sätt att inte bli vådaskjutna i den jakt som ständigt tycks verka pågå i skogarna häromkring

VÄSTRA ÖSTERGÖTLANDS EKLANDSKAP

Årets traditionella resa under Alla Helgona helgen går till den västra delen av Östergötland. Vi har under många år återkommande kört kors och tvärs genom den östra delen av Östergötland. Där är mycket vackert med stora områden av åkrar, ängar och välskötta skogar. Vi har försummat att åka västerut, men nu är det äntligen dags.

Vi började upptäcktsresan söder om Linköping på vägen till Sturefors. Den är en vacker väg, men det blev strax mycket mycket vackrare. 

Efterhand närmade vi oss nämligen sjön Stora Rängen där vägen följer östra sidan av sjön. Där njuter vi av att beundra många vackra och välvårdade äldre hus, förmodligen från 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Dessutom finns flera vackra slott och herrgårdar, som Bjärka Säby. 

Vi blev snart ännu mer överraskade. Vi upptäckte nämligen att längs vägen fanns det osannolikt många ekar som växer i klungor i hagmarkerna. Det har vi aldrig sett i samma omfattning någonstans i Sverige. 

Därför frågade vi Allvetaren (Gemini), har det funnits stora ekskogar någon gång i Östergötland.

Allvetaren svarar att ekområdena längs västra stranden är en kvarvarande del av det som kallas Östergötlands eklandskap, som förr var stora skogar. Eklandskapet är ett unikt och historiskt viktigt område. Det är klassat som riksintresse för naturvården och är i stor utsträckning naturreservat. Ett särskilt vackert område är Vessers udde där man fortfarande kan vandra genom stora ekmarker.

Ekarna har aldrig vuxit i slutna skogar i vanlig mening i Sverige, utan har formats av människors bruk av jorden. De växte förr vilt i ängs- och hagmarker på utmarker som bönderna började använde som betesmarker. De betande djuren åt upp sly och småträd vilket medförde att skogarna blev  allt ljusare och tillgängligare. Det gjorde att ekarna växte kraftigt och utvecklade de stora kronor som är kännetecknade för Östergötland.

När bönderna på 1800- talet till slut fick kontroll över sin egen mark avverkades tusentals grova ekar som stod i vägen för det expanderande jordbruket. Trots det finns det fortfarande ca 18 000 hektar av högt värderade ekmiljöer i Östergötland.

Dagens eklandskap i Östergötland är internationellt känt för biologisk mångfald, en biologisk hotspot. De gamla och ihåliga ofta ekarna är en livsmiljö för tusentals arter, som insekter, mossor och fåglar. Dessa miljöer kräver aktiv vård genom att betning eller röjning förhindrar att ängar och hagar växer igen.

Efter fortsatt resa genom Brestorp, Västerby och Skeda udde nådde vi fram vår Airbnb i Kopparhults mellangård i Nykil. Det är en stor, trevlig, gul och välutrustad fd sommarstuga i Östergötlands djupa och mörka skogar. Till middag njöt vi medhavd ungsrostad lammrostbiff, smashad potatis toppad med gorgonzola och en sallad med päron carpaccio, rostade valnötter, sallad och cajundressing. Sedan var lätt att somna.

MÖRKA SKOGAR OCH VACKRA BYAR

När vi ofta besökte Småland på 1990-talet mötte vi många timmerbilar på vägarna. De finns inte längre kvar, vi mötte bara många pinnbilar. De är lastade med små, magra nedsågade träd med max 15 cm i diameter. Skogarna som ofta förr var resliga och mörka består idag antingen av kalhyggen i olika stadier av återväxt, eller pinnåkrar där träd växer tätt med sly emellan. Det är i stort sett omöjligt att hitta skogar att vandra eller plocka svamp i, de är för det mesta ogenomträngliga och marken är täckt med grenar och kvistar från tidigare skördar. Tyvärr måste vi erkänna att de flesta vägar vi åkte förr är om möjligt nu ännu mer deprimerande, även om man vet nyttan med pinnodling.

Ändå är det något visst med att köra genom odlingarna och sedan plötsligt komma fram till en glänta med stenrösen, ängar och fält omgivna av gärdsgårdar, där kor och får lunkar omkring och verkar ha ett perfekt liv. Många byar består fortfarande av röda stugor och andra byggnader som bebos. En resa genom nordöstra Småland innebär för det mesta 15 minuter dyster bilåkning genom pinnåkrar avbruten av 3 minuter förtjusning av vackra gläntor. Vår förhoppning att köra vägar som på kartan går genom gulmarkerade vackra marker visade sig inte infrias, sådana finns knappast alls.

VACKER GLÄNTA

Tyvärr ser vi dock hur avfolkningen har gått mycket hårt åt många städer och samhällen. I de flesta av dem vi kör igenom är i genomsnitt var fjärde hus övergivet och förfallet. Egendomligt nog är ofta trädgårdarna väl skötta av någon och plastblommor står ofta i fönstren. Vi ser fler affärer, verkstäder och företag som lagt ned än som fortfarande överlever. Så upplevde vi Mariannelund, Klagstorp, Krokshult, Vena, Pelarne, Målilla, Kristdala mfl samhällen. Vi funderar på om vi ska återvända och göra en fotobok om alla gamla övergivna och vackra hus i Småland.

Givetvis finns undantag. Vimmerby är en levande stad som tycks blomstra, inte minst genom den enorma Astrid Lindgren turismen. Den har hög sysselsättning, låg arbetslöshet, låg andel bidragsberoende och många levande småföretag, trots att utbildningsnivån är lägre än genomsnittet för Sverige. Av de ca 16000 invånare har endast 16 procent utländsk bakgrund. Antalet våldsbrott per 10 000 invånare ligger på en ganska genomsnittlig nivå. Staden har lyckats behålla och utveckla en del av den gamla bebyggelsen och den är omgiven av trevliga och välskötta villasamhällen.

GAMLA VIMMERBY

Andra samhällen som tycks överleva någorlunda är tex Hultsfred, den ger ett betydligt bättre intryck än vid vårt senaste besök på 90-talet. Sedan finns det många byar som tycks blomstra genom att tyskar och andra utomsocknes köpt husen och renoverat dem, som tex Kråkshult - där min morfar föddes 1880 och växte upp på en liten lantgård, i den byn bor nästan enbart tyskar. Även byn vi bor i Västra Grinderum överlever delvis genom turism och att många hus nu ägs och sköts om som sommarhem.

Ett starkt intryck är att Smålänningarna i nordöst är ett stolt, företagsamt och uthålligt folk som utvecklar både gamla näringar som skogsbruk och lantbruk, och inte minst nya som turismen. Vi ser många stora och mindre välskötta gårdar som håller kor och får och tydligen är inriktade på produktion av mjölk och kött. Upp till en halv miljon personer besöker Astrid Lindgrens värd och andra sevärdheter knutna till hennes böcker och filmer.

BRICKA MED KRÅKSHULT