BADLANDS I TABERNAS OCH GRANADA

När man åker E4:an längs Vättern utbrister vi ibland oj va tjusigt, dvs de få gånger det inte är gråmulet och regn. Tjusigheten varar flera minuter ned mot Jönköping. 

Igår åkte vi den långa bilutflykten till Spaniens Badlands, de enorma områdena med fantastiska bergformationer. Den första sträckan körde vi på A-7 Autovia Mediterraneo från Malaga till Almeria. Den går på höga broar och långa tunnlar med enastående utsikt över Medelhavet i glittrande solsken, mil efter mil i ca 1,5 timme. Det var tjusigt på en helt annan skala än vi är vana vid.

Den sista timmen förbyttes utsikten till oändliga heltäckande vita plastmattor som täckte all mark från bergen till havet. Där under plasten odlas en stor del av de frukter och grönsaker som fraktas till norra Europa under det kalla halvåret. Ibland såg vi ett hål i mattan, där låg de oansenliga byar där odlarna troligen bor. Inte tjusigt men fruktbart.

Efter lite panik med att hitta bensin och Donken i Almeria fortsatte vi Autovia A-92 Andalusia norrut mot Dieserto Tabernas. Efter bara några mil övergick den ökenliknande slätten till makalöst häftiga berg. Vi kunde glida långsamt på den nästan tomma motorvägen och beundra detta unika naturfenomen i olika färger och former, höga och runda, knottriga och släta.

Desierto de Tabernas är Europas enda öken. Den sträcker sig över en yta på cirka 280 kvadratkilometer. Öknens formation beror på dess geografiska läge och klimat. Den ligger mellan Sierra de los Filabres och Sierra Alhamilla, vilket isolerar den från de fuktiga vindarna från Medelhavet. Detta, tillsammans med den låga nederbörden (mindre än 250 mm per år), har skapat de karakteristiska landskapen som vi ser idag. I Desierto de Tabernas finns det flera typer av sten, som sandsten och kalksten. Det finns även gipsformationer som är resultat av tidigare havsvatten.

Tyvärr finns inte här, som i Syddakotas och Utahs vackra berg, turistvägar som man kan åka genom dem. Vandringar är dock populära i Tabernas på vintern.

Vi skippade de till synes övergivna cowboykulisserna där spagettiwestern filmer spelades in på 60-talet. De såg trista ut.

Vi fortsatte mot Granada västerut på A-92 och efter byn Guadix var målet utsiktspunkten Mirador Badlands de Pullurena. De första 5 milen var osedvanligt ovackra, ett kargt platt landskap med lite buskar och olivträd. Efterhand blev det som vanligt, milsvida monokulturer med olivträd. Strax såg vi ett jättehögt snöklätt berg i söder, det var det berömda Sierra Nevada, känt både för sin fina nationalpark och skidåkning. Vyerna blev allt stiligare, med Badlands berg i förgrunden och de vita topparna som bakgrund.

Redan innan vi nådde avfarten till Miradoren upptäckte vi att runt motorvägen började olivodlingarna ersättas mer av liknande bergformationer som i Tabernas. De var omväxlande röda och grå och blev allt högre. Tyvärr missade vi avfarten pga Google apps strul och tiden räckte inte till att vända. Väl hemkomna Googlade vi Granada och insåg att vi missat ett nästan lika tjusigt Badlands som i Tabernas öken.

Ca 50 mil bilutflykt med bara korta raster var nog vistelsens peak, vår topplista av de vackraste bergen i Andalusien är nu slutlig.

1. Badlands i Tabernas öken.
2. Skull rock och de andra bergen kring Carminita del Rey.
3. Pannkaksbergen i El Torcal de Antequera

ANDALUSIENS - VÄRT ATT VETA

Andalusien och Sverige hade 2023 nästan lika många invånare, 9 miljoner jämfört med drygt 10. Men Andalusiens yta är bara 87000 kvadratkilometer mot Sveriges 450000. Ca 15 % av Andalusiens befolkning har nordafrikansk bakgrund.

Spaniens BNP per capita i köpkraftsparitet (PPP) var cirka 46 356 USD år 2023 jämfört med Sverige 64 190 USD. I Andalusien var måttet 21 254 USD. Det innebär att Sveriges BNP per capita i PPP, det bästa måttet på levnadsstandard, är ca tre gånger högre i Sverige.

Många turister som kommer till Solkusten gissar antagligen att Andalusien lever på turism och olivodling. Inget kan vara mer fel. Den ekonomiskt viktigaste produktionen är att bygga flygplan och utrustning till rymdindustrin, det svarar för 20 % an BNP. Airbus är en dominerande aktör, komponenter tillverkas och delar av flygplanen monteras i Puerta Real.

Den näst viktigaste är produktionen av livsmedel. Spanien är världens största producent av olivolja. Dessutom försörjer landet stora dela Europa med frukt och grönsaker under den kalla årstiden. Enbart Andalusien exporterar 1,46 miljoner ton olivolja varje år och 800 000 ton citroner. Det borde räcka till EU:s 450 miljoner invånare.

Avancerad kemisk industri tar tredje platsen, där stora industrikomplex runt Cadiz tillverkar kemiprodukter till andra industrier runtom i världen.

Först därefter kommer turistindustrin som nu har återhämtat sig från pandemin. Till den räknas också det ökande antalet snowbirds som köper bostäder och flyttar hit för att slippa mörker och slask.

Under senare år har ett nytt område vuxit kraftigt, nämligen produktionen och exporten av klimatvänlig elenergi. Reser man runt i bergen ser man enorma solkraftverk och expansionen av dem blir allt kraftigare.

Andalusien har en unik politisk struktur som liknar de andra autonoma regionerna i Spanien. Junta de Andalusia är den andalusiska regionala regeringen som residerar i Sevilla. Den består av parlamentet, presidenten och hans regering. Det andalusiska parlamentet har 109 ledamöter som väljs av folket. Parlamentet har makten att godkänna lagar och budgetar för regionen. Presidenten för Andalusien utses av den spanske kungen och leder Junta de Andalucía.

Parlamentet i Sevilla

Regeringskansliet i Sevilla

Flera politiska partier är aktiva i Andalusien, inklusive PSOE (Partido Socialista Obrero Español), PP (Partido Popular), Ciudadanos, och VOX. PSOE har traditionellt varit starkt i regionen, men PP har också vunnit stöd de senaste åren. Andalusien är indelat i åtta administrativa provinser, varje med sin egen lokal regering och borgmästare. Andalusien har en rik politisk historia och har spelat en viktig roll i Spaniens historia, särskilt efter Franco tiden.

Den organiserade brottsligheten, särskilt handeln med droger, har vuxit under senare årtionden och är nu ett allvarligt problem för Andalusien. Marbella har blivit en hotspot för ligorna, även de svenska. Våld och krig utbryter då och då mellan de rivaliserande maffialigorna.

BERGTAGEN AV SCULL ROCK

Bergtagen är ett fornnordisk uttryck för när troll, vättar och skogsrår förtrollar människor och håller dem fångna. Ibland fick människorna arbeta hårt inne i bergen, men ofta verkar bergtagningen mest ha varit ett sätt för trollen att roa sig och få sällskap i de mörka grottorna. 

John Bauers Bergatroll

Bergtagen är också en titel på några böcker som vi inte tänker läsa.

Våra många bilutflykter i Andalusiens berg har verkligen förtrollat oss. Den hittills häftigaste resan hade som mål Garganta El Chorro. Det är en utsiktsplats vid kanjon Embalse tajo de la Encantada där den berömda och fordom livsfarliga  vandringen El Carminita del Rey går. Den är delvis uthuggen ur berget, bjuder på gungande hängbroar 50 m över vattnet och branta trappor. Har man lyckats betala dyrt och få biljett kan man gå i köer och klungor i en riktning och få en busstur tillbaka.

Carmenita del Rey

Vår uppresa gick genom vackra fält med citroner och oliver. Google Maps styrde oss sedan in i byn Alora, en stor vit by som hänger på en brant bergvägg. Vägen upp lutade minst 45 %, sedan måste man krypköra genom hela byn på så smala gränder att de gående måste trycka sig mot husväggarna för att överleva. Redan där kände vi att dagen skulle bli lite extra.

Efter byn var vägen ännu vackrare, smalare och med färre bilar. Det vara bara att njuta av höjdarfärden. Efter någon mil krympte vägen alltmer och övergick till en smal hylla uthuggen ur berget, med ett brant stup på vår högra sida kanske hundra meter ned till vattnet. 

När det tycktes som vägen inte kunde bli smalare kom två stora turistbussar mot oss. Det fanns ingen chans för oss att mötas, och bussföraren vinkade att vi måste backa. Det blev en nästan 100 m backning med dålig sikt, lågt järnräcke mot stupet och många trånga svängar, för att försöka komma 1 dm nära räcket utan att skrapa hyrbilen. Till slut gick det, och svettiga undrade vi vad vi gett oss in i och om det vart värt den läskiga bilfärden.

Det var värt det, resten av resan blev höjdpunkten på våra dagliga bilutflykter. Efter några kilometer kom spektakulära utsikter mot den häftiga hängbron och uthuggna stigen på del Rey vandringen, de lodräta bergväggarna och på det turkosa vattnet i kanjon.

När det tog slut var vi nöjda och lite tagna och kunde köra vidare på en bredare väg. Efter bara en stund kom vi in i ett helt annat bergsområde. Det bestod troligen av någon sandsten, där regn, störtfloder, vind och frost hade gett berget otroliga och förtrollande former. Det var jättebollar, grottor, rader av hål, mjuka vågor och sluttande hällar. Tyvärr fanns få platser man kunde stanna och ta bilder. Men den mest berömda Scull Rock har vi bild på.

Skull Rock

När sedan de formrika bergen tog slut nådde vi fram till parkeringen och centrum för del Rey, där det stod mängder av bussar och väntade på dagens kull av vandrare.

Det här var kanske peak bergtur, men vi hoppas få tid att också besöka Spaniens Badlands, de vackra ökenbergen öster om Granada där westernfilmerna med bla Clintan spelades in för mer än ett halvt sekel sedan.

NÄR STORMEN DRABBADE SOLKUSTEN

För andra gången under vår vistelse har vi upplevt ett Medelhavskt oväder. Klockan 4 förra natten började det regna så där hysteriskt häftigt som gör att vattnet stiger på gator och torg, samtidigt som åskan smäller. Det fortsatte under förmiddagen, efter lunchen avtog regnet samtidigt som vinden ökade kraftigt.

Frukosten blev äventyrlig, hela golvet i entrén och största matsalen stängdes av, det regnade in. Överallt på hotellet låg blå frottéhanddukar under fönster och dörrar, flera hissar var avstängda. Elen la av på sjunde våningen, personalen hade inte tid att städa, de måste hjälpa i krishanteringen.

Flera vägar runt hotellet blev täckta med brun lera, tydligen kraschade dagavloppen och det rann sand och lera nedför backarna mot huvudvägen.

Det kändes inte som en värstingstorm men stranden skadades kraftigt. Små bäckar och floder bildades i sanden, massor av skräp blåste dit, trälagda promenadstigar skadades, flera av hotellens trappor till stranden rasade. Nu arbetar man intensivt med återställa allt. 

En skitdag på Solkusten är dock bättre än någon dag under vår gråmulna och kalla vinter. Idag kom finvädret tillbaka.

VÅREN EXPLODERAR I ANDALUSIENS BERG

För en dryg vecka sedan tog vi bilen nordväst på den mycket vackra vägen 357 upp mot bergen. Efter en stund kom vi till citrondalen, längs vägen var det citronåker efter citronfält mil efter mil. När vägen lutade uppåt kom vi till de gula bergen, överallt hade små gula blommor börjat slå ut. Sedan följde olivkullarna, de små runda bergen har genom historien omvandlats till vackra odlingar, som breder ut sig nästan oändligt. Till slut når vi de höga bergen med få byar där en stor del täcks av långvuxen skog eller karga buskar.

GULA BERGEN

Idag åkte vi åt samma håll och häpnade över omvändelsen. Nu har våren slagit till med kraft överallt. De gula bergen är översvämmade av blommor som glänser i solen. Runt och under olivträden har gräset redan blivit decimeterhögt och illgrönt. Säden har tittat upp och högst upp i bergskedjorna blommar mandelträden. Ginsten lyser gul i vägkanten. På sina ställen växer buskar som nu har fått små orange pinnliknande blommor, Google säger att de är av släktet Tamarisk. Jösses, det är ju bara 2 februari.

GETOXALIS

TAMARISK

De gula blommorna heter getoxalis och är ett framgångsrikt ogräs som spridit sig i stora delad av de Spanien och andra länder runt Medelhavet. Det är en art av harsyra och beskrevs först av Carl von Linne. Den förökar sig bara vegetativt och även om man röjer bort blommorna göms stamknölarna i jorden och blomman återuppstår. Den är minst lika vacker som maskrosen.

Efter flera resor upptäcker vi att Andalusiens berg är mycket varierande. Vita bergen skiner i solen och tycks bestå av ljus kalksten. Somliga berg är liksom fyrkantiga, som om klossar av berg har lossnat och fallit ned. Andra berg är runda och bevuxna med pinje, ekar och vad vi tror är mullbärsträd. Och så finns berg som består av små och stora gråa ruggiga spetsar, som raukar, och påminner lite om bergen på Kreta. Alla är de vackra på sitt egna sätt och värda långa resor runt och över dem.

MANDELTRÄD

Vi inser också att visst är vita byar fina, men det är också ganska lika och ofta nästan omöjliga att besöka pga brist på parkeringsplatser, trånga gränder och fullsatta caféer och restauranger. Så vi åker till de vita byarna men åker inte in. I själva verket är det resan över bergen vi egentligen uppskattar mest.

GULLIGA KULLAR

På hemresan fick uppleva några minnesvärda händelser. Först åkte vi en mycket smal väg över en skog högt belägen på ett berg nära Grazalema då vi fick syn på träd vars bark skalats bort några meter och sedan målats brun. Först tänkte vi att man ville barka av träden för att döda sem, som vi gör med aspar. Sedan kom vi på att det nog var en skog av korkekar. Det kunde vi bekräfta genom att Googla.

NYSKÖRDAD KORKEK

Korkeken växer rikligt i Spanien. Vid 25 års ålder kan korkekens bark skördas för första gången, sedan i intervaller om sju till tio år. Barken skärs bort i stora sjok från trädets nedre del, men så länge underbarken inte skadas överlever trädet. Färdiga korkar läggs i etanol för att se inte ska innehåll några skadliga ämnen. Skörd kan ske ca 20 gånger under trädets livstid, som är ungefär 200 år.

Den andra upplevelsen kom när vi åkte nedför de höga bergen och närmade oss åkerlandskapet. Solen stod lågt och lyste sporadiskt genom bergskrevor och molntappar. Plötsligt lyste en skarp stråle på ett vackert buskliknande träd som stod ensamt på åkern. Allt omkring var dunkelt. De kändes lite religiöst, även för oss icke troende. Tyvärr hann vi inte ta en bild.

REPORTAGE OM TURISTINDUSTRIN PÅ SOLKUSTEN

Turistindustrin på Solkusten började på tidigt 70-tal med exploateringen av Torremolinos, en vacker strand med små fiskebyar, romerska torn (torres) och väderkvarnar (molinas). På kort tid byggdes stora fula komplex som påminner om miljonprogrammet i Sverige. De fylldes snabbt av engelsmän som inte kunde ett ord spanska och ofta ansågs uppträda som kolonisatörer. Stranden kallades länge Torre terrible.

Idag har industrin mognat och utvecklats, hotellen moderniserats och utrustats med pooler, stora lekytor, uteplatser med allsköns bekväma stolar, tonårs arkadspel och billiga hotellbarer. På stränderna har man anlagts fina strandpromenader många mil med vackra träd, blommor, buskar, konstverk barer och restauranger.

Vårt hotel Hotel Best Triton i Benalmodena är nyrenoverat och huvudbyggnaden är helt nybyggd. Hotellet rymmer 1800 gäster, just nu är vi bara 1000. Alla rum har balkong med utsikt över Medelhavet, somliga med kvällssol andra med sol hela dagen. Rummen är rymliga, bekväma och välutrustade med Tv, kassaskåp, vattenkokare, utmärkt badrum och välfungerande wifi. De bäddas och städas varje dag av glada och duktiga unga flickor.

De flesta som bor här är 80 plussare, oftast par. De ser friska och välmående ut, klär sig elegant i sportkläder eller snygga fritidskläder köpta på fina gatan. Många går hand i hand på promenader eller motionerar på strandpromenaden, andra dagar deltar de i långa bussutflykter till de vita byarna i de vackra bergen. För oss ”ungdomar” är detta en inspirerande upplevelse.

Vi fascineras och beundrar hur hotellet lyckas att varje dag utfodra oss alla under några timmar med frukost och middag (halvpension). Matsalen är gigantisk och innehåller uppskattningsvis 170 bord, de flesta två och fyrbord, uppdelade på ca 10 olika avdelade matrum och ca 500 platser.

Buffén består normalt av ca 130-140 rätter, inkl. bröd, grönsaker, frukt mm. Längst in finns ”lyxhyllan”, där serveras varje dag delikatesser som jätteräkor, italienska charkuterier, patéer, olika musselrätter och spanskt ost. Bredvid finns brödhyllan med ca 20 olika bröd, smör osv.

Längs väggen jobbar 5 kockar med att laga dagens rätter till dem som ställer sig i kö. Den första är ugnskocken som ugnsrostar stora bitar av kött, revbensspjäll eller kyckling och skär fina bitar till de hungriga. Sedan kommer två stekkockar som på beställning tillagar tunna skivor biff, fläskkött, kyckling, vitfisk, hamburgare eller tonfisk, som avnjuts med olika såser. Därefter kommer kocken som på wokar en tallrik i taget efter vilka grönsaker och nudlar man vill ha, som sedan äts med woksås och tillbehör. Den sista är italienska kocken som lagar olika pasta och pastasåser samt pizzor. Där serveras också olika risrätter tex paella.

I mitten av rummet står tre 10 meter långa buffé bänkar på rad. På den första ligger fat efter fat med färska grönsaker, ostar, olika nduja och liknande rätter, syrande grönsaker, oliver, gurkor mm. På dess gavel står olika skålar med salladsdressing, majjo osv.

Den andra buffén serverar varma rätter, som 5-7 olika potatisrätter, couscous, ris, lasagne, grytor med fläsk, kyckling, fisk mm.

På den sista bänkens ena sida finns 30-40 olika efterrätter, som tårtor, bakelser, cupglas med choklad, vanilj och gräddrätter, yoghurt och mycket annat man knappt känner igen. Den andra sidan innehåller mängder av frukt i fina skivor.

Huvudätterna och lyxmaten varieras varje dag men återkommer varje vecka.

Gästerna kommer i en jämn ström som regleras av de små hissarna som bara tar 4 passagerare. I entrén visar man sitt gröna kort och får en kupong för gratis flaska rött, vitt eller rosevin. Snabbt paxar man en bord som vaktas av en i gruppen, de övriga går till buffén och kocksidan och hämtar mat. Även när det är rusningstid flyter allt smidigt, ingen knuffas eller trängs, alla får egendomligt nog plats.

Matrummen handhas av rappa och skickliga servitörer som fixar vin, tar bort tomma tallrikar och hjälper på alla sätt. Visst kraschar några glas och tallrikar varje dag, men relativt sett få med tanken på att de bär undan ca 1500 tallrikar varje middag. Visst är det ofta hög ljudnivå, som när 10 glada engelska 80 pluss damer firar någons födelsedag. Stämningen är god, och maten utmärkt.

Första dagarna äter de flesta gäster som på Finlandsbåtarna, allt på en gång flera gånger. Men efter några dagar början man välja att äta som hemma, olika rätter varje dag med en någorlunda hälsosam variation.

Naturligtvis grubblar vi över maskineriet och logistiken som får detta att fungera, vi tror att det finns ett ”situation room” där chefen dirigerar personalen och kanske övervakar gästerna. Inga fat blir tomma, redan innan kommer en servitris och byter fat. Ännu har inga rätter tagit slut, utom lyxmaten någon gång. Spiller någon mat är det borttorkat på minuter. Olika servitörer ansvarar för sin buffé, sitt matrum eller renhållningen. 

Några veckor på solkusten under vår kalla och mörka årstid är något vi utan tvekan kan rekommendera, turistindustrin är nu lika mogen och duktig som andra framgångsrika industrier. Och så finns ju dessutom exeptionella upplevelser som väntar några mil upp i bergen.