FRANSKA PENSIONÄRER

Hur fördriver unga franska pensionärer sin eviga semester, jo bl.a. genom att åka i karavan i sina svindyra trehjuliga MC. En Spider kostar från 240 000 kr. och uppåt. De glider fram långsamt i tjusiga jeans och jackor, utan att riskera att välta....

https://photos.app.goo.gl/V7NtCdzW4QS91WYo8

DET PERFEKTA VÄDRET

Efter alla år med resor och boende runt om i världen har vi nu upptäck vad perfekt väder är. Varje dag sedan vi kom till Dordogne har solen lyst på oss från en klarblå himmel, en lätt sommarbris rufsat vårt hår, luften är torr och temperaturen 25-29 gr på dagarna, svalare på kvällarna och 16-18 på nätterna. Det hade vi aldrig väntat oss, Dordogne är känt för inlandsväder med fukt, regn och ofta höga temperaturer.

Vi har befarit Dordogne och Vezere dalarna med alla slott, vackra byar och en fantastisk vacker natur med kullar, åkrar, ängar och lövskogar. Området är fullt av gåtor, inte bara varför människor för 15.000 år sedan kröp in i grottor och bara målade vissa djur.

En annan gåta är varför det finns så många pampiga slott. De byggdes under perioden 1100 - 1200, ömsom av engelsmän och franskar, och bytte ständigt ägare. Naturen häromkring och den glesa befolkningen kunde knappast ha gett de överskott som skulle kunna finansiera alla dessa slott. På den tiden fanns inte heller rika kungar som kunde sponsra hertigars och stormäns byggen. Uteslutningsmetoden pekar på att de rikedomar som behövdes för dessa skrytbyggen skapades genom krig, plundring och utsugning av det fattiga folket. Många av slottsherrarna deltog i korståg, religionskrig och allsköns härjningar. På sina håll påstås att slotten är byggda nära varandra för att kunna skydda feodalherrarna från fientliga angrepp. Det verkar generellt inte troligt, de flesta slott är som Hälsingegårdar, överdrivet stora och tjusiga för att imponera på andra, men inte effektiva som befästningar. 

I Frankrike finns det förstås en officiell institution som rankar byar efter hur vackra de är, ”Les plus  beaux  villages en France”. Många av de vackraste finns i Dordogne. Ofta övergavs de mer eller mindre på 1800-talet när den ekonomiska utvecklingen tog fart och allt fler kunde bygga nya hus eller flytta till tätorter. Byarna och städerna förföll och plundrades på byggdelar. Först i slutet av 1960-talet, när vi i Sverige rev alla gamla städer, började den franska staten och kommunerna inse vilka värden det fanns i den gamla byggnadskulturen. Överallt påbörjades ett ambitiöst och försiktigt återställande av städer och byar. De blev efterhand attraktiva både att bo i och för turisterna.

Monpazier söder om Dordognefloden är ett gott exempel, en av de vackraste byar vi besökt. Det är en bastid, dvs. befäst stad med höga murar, försvarstorn och stenportar som förr stängdes mot anfallare. Kvarteren är kvadratiska med vinkelräta gator.

  

Torget mitt i stan är berömt och omskrivet, ca 60x60 meter, med en gammal saluhall i svartnat ekträ i ena hörnet. Husen kring torget är alla olika men liknar varandra. Under dem runt hela torget löper breda arkader.

Byns historia är krigisk. Under medeltiden slogs engelska och franska kungar om makten i det hundraåriga kriget. På 1500-talet kom religionskrigen mellan katoliker och protestanter. 1600-talet var en tid av blodiga bondeuppror. Monpazier belägrades och erövrades och bytte härskare, gång på gång. En anekdot från religionskrigens tid berättar hur Monpazierborna, som då var protestanter, en natt angrep och intog en katolsk grannby. När de i triumf återvände hem fann de att grannbyn samma natt hade plundrat Monpazier. Numera är byn lugn, ytterst välskött och utan den massturism som förgiftat andra vackra byar, som Rocamadour. Denna fantastiska bergsby hänger ytterst på en hög klippa och har bl.a. en helgongrav som anses kunna åstadkomma mirakel. Men staden är outhärdligt exploaterad av eländiga turistbutiker och sloppiga restauranger. Undvik.

Andra byar är inte särkilt märkvärdiga, men gör allt för att dra turister. St Cyprien har hängt plastblommor över varje gata och torg inför en musikfestival. T.o.m. kyrkan är täckt av stora plastbollarna.

Här i Dordogne saknas helt den nedskräpning som förfular särskilt Sverige, östra Tyskland, Italien och Puerto Rico. Inga fimpar, ölburkar, picnic rester, plastpåsar etc. ligger i parker eller längs vägarna. I privata trädgårdar och offentliga parker är allt välklippt och gräset välkammat, som i stora delar av västra Tyskland. Det är en gåta som ingen har löst, inte heller Lubbe Nordström, varför vissa rika och välutbildade folk gör sitt land till Lort-Sverige eller till soptippar, som delar av Italiens städer och förorter, trots att de säger sig älska landet.

GROTTE DE ROUFFIGNAC

Runt oss i Vezere dalen finns uppemot hundra grottor och skyddsrum i bergen mot barbarer. Rouffignac ”upptäcktes” 1956 och består av en mil av underjordiska gångar som ser ut som en hand. Tiotusentals år före Cro magnon upptäckte grottorna användes de av tusentals generationer av  björnar för vinteride. De vred sig i sömnen och efterhand uppstod många björngropar nära varandra. Ibland vaknade de en stund och ristade märken i leran med sina klor, som finns kvar idag.

Där målade och ristade Cro magnon senare hundratals bilder av mammutar, bisonoxar, hästar och många andra djur ungefär 12.000 år före kristus. Men grottorna har varit populära besök från 1200-talet och de förhistoriska målningarna har varit täckta av graffiti, t.ex. texten ”Andre, 1526”.

Nu åker man ett elektriskt tåg i mörker till de mest berömda målningarna, då ett svagt ljus tänds.

Somliga målningar är ytterst välgjorda medan andra naivistiska utan proportioner och perspektiv. En del är gjorda med fingrarna i mjuk lera, andra ristade med olika verktyg. En del är målade med stenar av manganoxid.

Cro magnon bodde aldrig i grottorna. Ingen vet varför de under stora ansträngningar kröp in med brinnande och sotande facklor och målade, ibland liggande på rygg i grottor som är 50 cm låga. Deras bilder är symboliska och saknar omgivande miljö. Inga människor avbildades. Det kan ha varit tillbedjan eller offer till de mest eftertraktade bytesdjuren. Cro magnon levde här i Dordogne strax efter istiden och de åt mest ren, därför kallas den tiden här i Frankrike för rentiden.

Det är chockerande att se att dessa urtidsmänniskor, som liknade oss, men saknade det mesta av våra kunskaper, kunde måla skickligare än de flesta av vi som lever idag.

Antagligen målade några enstaka Cro magnon människor mammutar och andra djur litet överallt. Men några valde av outgrundliga skäl att måla i grottor.  Kanske var de förföljda för att samtiden tyckte de målade alldeles fel. De kanske var förbjudna att måla av levande varelser. Och absolut inte människor. Eller var de upptagna av tanken att bli för evigt ihågkomna. Ingen av dessa hypoteser har såvitt vi vet diskuterats. Gissa själv.

Nu har svenskvädret kommit till Dordogne. Solen strålar häftigt på den övergröna naturen och klorofyllen gör oss syrerusiga på dagarna. Temperaturen glider över 30 gr före lunch. Vi får fortsätta att stiga ned i grottor där temperaturen alltid är 14 gr.

ETT HALVÅR I PROVENCE

Vårt intresse för Provence väcktes med filmen ”Nyckeln till Provence” och Peter Mayles omåttligt populära bok ”A year in Provence”. Boken kom ut 1989 och Mayle beskriver där underhållande deras upplevelser när han och frun flyttar in i sitt nyköpta stenhus i Menerbes. Det handlar om mötena med både det vackraste och hemskaste vädret, om opålitliga hantverkare, genuina bykrogar där man äter trerätters lunch i två timmar för en liten penning, traditionell vinodling och de original som lämnats kvar i trakten när de flesta flyttat in till städerna. Mayle insåg att han talat till mångas drömmar när vägarna runt huset blev fulla av turister som ville se honom och platsen som beskrivs i boken.

Vi har nu levt vår dröm, låt vara bara ett halvår. Mycket av våra upptäcker liknar Mayles träffsäkra berättelser, annat upplever vi helt annorlunda.

Provence är tveklöst ett av världens vackraste platser med det mest angenäma vädret. Varje väg är en upplevelse, motorväg som bergsvägar, som om de alla hade utformats för att göra oss lyckliga. De är inte som E4-an från Malmö till Stockholm, eller Inlandsvägen från Mora till Övre Soppero, omväxlande kalhyggen, granåkrar och träsk.ä

Alla städer och byar är värda besök, deras byggnader, torg och smågator har bevarats och vårdas med kärlek. Inte bombats bort, som våra städer under den socialistiska eran. 

Provensarna är nästan alltid vänliga och välkomnande. Även om störtregn, åska och snö kan förmörka några dagar, får vi här fler fantastiska dagar och varma kvällar än någon annan stans vi besökt. Vi har njutit av en evig försommar ända sedan slutet av februari.  

        

Just därför är nu Provence en helt annan plats än den Mayle beskrev, och jämfört när vi besökte   området första gången i början av 90-talet. Varje slitet eller överblivet hus har köps av människor från kalla och överbefolkade platser och rustats upp till toppskick. De genuina små bykrogarna serverar ofta den mat som turisterna tror är klassisk provencalsk. Mängder av husbilar och husvagnar skapar trafikkaos på de små vägarna. I många varuhus hörs lika ofta nederländska eller norska som franska eller provencalska.

Mayle klagar över alla inte så nära vänner som vill hälsa på hela tiden. Vi har i stället glatt oss åt trevliga besök av familj och vänner, som gör att vi hela tiden har sökt efter det bästa att göra, äta och besöka.

Peter Mayle har bidragit att göra om Provence till den kanske mest eftertraktade platsen för långa semestrar eller boende på äldre dagar på hela jordklotet. Frågan är dock Provence blir nästa område som inför olika regler och avgifter för begränsa inflödet av klimatflyktingar.          

Vi har inte mött opålitliga och lata personer i servicejobben, tvärtom upplever vi här en smartare, snabbare och billigare service än i hemlandet. Alla här tjänar på att göra oss besökare och boende tacksamma och nöjda. Det gäller på posten, hos gendarmerna, på bilverkstan, i bageriet och hos hundfrisören.

Det går fortfarande att hitta de små bykrogarna där franska familjer inkl. gamlingarna äter trerätters söndagslunch och pratar oupphörligt i två timmar. Maten är osofistikerad men sällsynt  smakrik.

Det billiga och sura vinerna vi förr köpte på vrac (plastdunk) har ersatts av goda viner gjorda medalla dagens moderna metoder för vinifiering. Provencevinerna får guldmedaljer allt oftare på de stora vinmässorna. Det är chockerande att se gamla slitna vinfält och gårdar köpas upp av stenrika ryska oligarker och kinesiska f.d. partitoppar, som med stora maskiner river bort ädla  gamla vinstockar och buskiga ängar och sedan planterar tusental kvadratkilometer med späda  plantor från nya vinsorter. De river gamla vinhus och bygger ofta spektakulära vinfabriker med  hjälp av kända arkitekter och vinmakare från nya världen. Allt mer vin produceras här och skeppas runt världen.

Det är med sorg och saknad vi lämnar Lorgues och vårt alldagliga men välfungerande hus. För att göra skilsmässan uthärdlig har vi hyrt ett fint gammalt stenhus i den lillan byn Puyvendran mitt i Dordogne. Här kan vi njuta av helt nya miljöer och klimat, och hundarna rasa omkring i trädgården som är inhägnad. Vi njuter under gamla Acacia träd oC mullbärsträd.

 

Området är känt för grottmålningar från Magdalene perioden 10.000-15.000 år före kristus. Här finns också många vackra byar och fler slott per kilometer än någon annan stans. Här ska vi grotta oss i tre veckor innan vår upptäcktsresa avslutas i Bordeaux. 

Tyvärr har inte effekterna av våra stulna Ipads och konton försvunnit, 4 veckor efter händelsen. Apples experter har inte lyckat släcka våra App id trots ständiga telefonsamtal och löften. Banken hade inte tagit bort våra bank id, trots löften. Vi lever fortfarande i rädsla över att hackarna ska komma åt våra konton och bankkort. Därför är vi extremt försiktiga och undviker att logga in på banker och konton. Det är orsaken till att bloggen har fått vila så länge.