OMVÄXLINGENS LANDSKAP

Det vi slås av efter fyra dagar med många långa mil i krypfart på små vägar är hur omväxlande Östergötlands natur är. Mitt i landskapet där vi bor känns det lite som vilda västern, det är väldigt kuperat, bergigt med omväxlande skog och tegar, både risiga pinnåkrar och vackra lövskogar och ekbackar blandat med ängar fält med vall. 

När vi upptäcktsreser längre västerut och passerar Borg, V. Harg och Strålsnäs, försvinner bergen efterhand. I Borg och V. Harg finns fina naturområden med ekhagar och lövskogar, men också ruffiga skogar blandade med kärr och myrar. 

När vi passerat byn Boxholm, där centrum är igenbommat och folktomt, och fortsätter Väderstadsvägen västerut blir det genast vackert, med välväxta skogar och åkrar där man inte bara odlar vall utan även säd och andra grödor. Där ligger också Boxholms herrgård omgiven av en fin park. 

Från Ekeby kör vi in på den helt platta Östgötaslätten, som måste tillhöra några av landets bördigast områden. Även längs vägen mot Väderstad och Hov ligger stiliga lantbruk med vackra hus och ekonomibyggnader. Slätten fortsätter hela vägen förbi Vikingstad och över Gammalkil, innan vi är tillbaka till den bergiga bygden.

Till skillnad mot under vår senaste resa genom Småland kring Vimmerby ser vi knappas några övergivna hus i Östergötland, och knappast några slitna eller vanvårdad gårdar och hus, eller nedlagda företag. Det är prydligt och välmående vart vi än ser.

Det är också extra trevligt att besöka småstäder vars gamla kvarter inte har övergivits och förfaller.  Både Väderstad och Vikingstad känns som levande, kanske tom blomstrande. Det gamla Kondiset i Väderstad är fortfarande öppet men vi hoppade fika och bulle.

Dagen efter styr vi österut, först till Rimfosa, en platt men tydligen välfungerande småstad. Den smala vägen därefter går fortsatt österut till Opphem, ännu en gammal tjusig by med utsikt över sjön Ämmern och många stiliga röda hus och gårdar. Vi fortsätter på den smala grusvägen, i början vacker men sedan blir det ganska mycket trist skog. Den är nog kul om man gillar att koncentrera sig för att undvika de lösa kanterna eller möta någon bil i de branta backarna eller snäva kurvorna. Men vi mötte ingen under 30 minuter.

Till slut ljusnade det och vi anlände till Mormorsgruvan, en känd sevärdhet. Det är en koppargruva som är en av Bergslagens äldsta, med brytning som pågick från medeltiden (cirka 1200-talet) fram till 1880-talet. Det är den största gruvan i Närstads gruvfält och är imponerande 407 meter djup. Gruvan fick smeknamnet "Gamla mormor" eftersom den var känd för att vara svår och osäker att arbeta i, med ständiga problem med ras och inträngande vatten. Vi sparade den till nästa besök.

Nu börjande naturen likna det Östergötland vi lärde oss älska för många år sedan, det öppna landskapet med böljande kullar, fina skogar och vackra åkrar. Vägen till Åtvidaberg är njutåka i lagom takt med gott om tid för att se runtomkring. Som nästa alla vägar vi färdats möter vi sällan några bilar, och ingen har bråttom att köra om oss. Flera vägar har vi åkt helt ensamma, men hela tiden sett östgötar som jobbar, på åkrar, i skog eller på tomten. Det är visserligen helg, men vi undrar om alla här är särskilt hemkära.

Åtvidaberg har vi dissat vid tidigare besök, och denna gång var tillgången på lunchställen om möjligt ännu sämre, ok det fanns sex pizzerior. När vi tog en tur runt staden såg vi dock fina kvarter och vackra gamla industribyggnader, kanske från Åtvidabergs storhetstid med Facit och Ralf Edström.

Allvetaren föreslog dock ett besök i Adelsnäs slott med park som ligger några kilometer  söder om staden. Där finns ett magnifikt och välskött slott som har ägts av samma familj Adelssvärd sedan slutet av 1700-talet och var ursprungligen en fideikommissegendom. Idag är Baroniet Adelswärd AB ett stort skogs- och lantbruksföretag. Deras vackra park är öppen för allmänheten som många slott och herrgårdar i Östergötland. Det är populärt inte minst för hundägare, vovvar tycks nämligen älska slottsparker. Det gjorde även Hjalmar som for runt som en yster slottsvovve. Där åt vi medhavd massäck, tunnbröd med Parmaskinka, Bresse blue, pepperoni och Kavlis Brieost på tub, riktig slottslyx.

ADELSNÄS SLOTT

Annars ligger det inte så många slott och herrgårdar i den här delen av Östergötland, åtminstone inte om vi jämför med Skåne och Sörmland. Vi passerade flera av dem, som bla Strånäs, Bjärka-Säby, Ekenäs och Brokind, alla mycket pampiga med oändligt med rum att städa, fönster att tvätta och parker att kratta. De flesta slottsägare är också sympatiska och välkomnar besökare i parkerna.

Just samhället Brokind med slott tror vi är crème de la crèmes för trakten välbeställda. Det ligger i södra ändan av sjön Stora Rängen och intill Kinda kanal. Där ligger många exceptionella stiliga trähus ofta på parklika tomter med utsikt över sjön.

På hemvägen i närheten av Björsäter upptäckte vi något nytt för oss, Värna museum för gamla gravstenar. Gravstenarna  från 1700- och 1800-talet ligger i en salig röra på kyrkogården, de tycks ha fallit över varandra som gigantiska dominobrickor. Nu stenarna blivit för många, och man diskuterar vad man ska göra.

VÄRNA GRAVMUSEUM

LANTBRUK I SKOGEN

Vi har vant oss under alla resor att det finns ängar och åkrar på landsbygden och skogsbygden där det växer skog. Nu har vi upptäckt att här i västra Östergötland finns det lantbruk och betesmarker i skogarna. 

Vägen som går förbi Kopparhult Mellangården och vår Airbnb går från Vittsäter till Törnevik. Vägen är smal, har bara en fil och inga mötesplatser. Den slingrar sig genom skogen backe upp och backe ner. Vägen är säkert många hundra år gammal och är anlagd i botten av vad som liknar en kanjon, med branta berg på båda sidor som ofta består av stora stenar som tycks ligga ovanpå varandra. 

KOPPARHULT MELLANGÅRDEN

Här och var öppna sig naturen och där ligger ängar och åkrar insprängda mellan bergen. På alla dessa platser ligger små skogsgårdar som fortfarande drivs som skogs- och lantbruk. Här har människor valt att bo långt  från affärer och service i idyllien. Somliga  har kanske ärvt sin gård och vill driva den vidare, och kanske delvis pendla till Linköping. Andra med ett framgångsrikt arbetsliv bakom sig har kanske köpt gård med skog och åker för att kombinera jobb på distans med ett nytt liv, med hästar och jakt på vilda grisar och rådjur - och att vandra i sin skog och se träden växa. Några använder gården till att driva en verkstad eller åkeri. Enstaka hus är sommarbostäder.

Nästan alla hus längs vår väg är äldre, välvårdade och faluröda, även lador och magasin. Många är dessutom pyntade med snickarglädje och vitmålade  prydnadsprickar mm  för att det ska vara extra fint. Trädgårdar och gräsmattor är välskötta. Den här bygden är Volvoland, trots att det ligger nära Saab i Linköping, de flesta kör Volvo, gärna äldre herrgårdsvagnar. Vi såg en fin parkering utanför en gård där någon samlat fem V70 i silver, från den första generationen till den sista.

Flera gårdar har kor och får och håller dem på hagar i skogsmiljö, ofta omgivna av ekar och lövträd. Hagarna är kraftigt kuperade och nästan täckta av små och stora stenar. Men djuren verkar trivas där, både kor och får samlas ofta på högsta kullen till kvällen.

EKBACKENS SKÖTARE

Nästan alla åkrar och ängar används till att odla vall till djuren. Man tar flera skördar varje år och paketerar det i vita ensilage. En specialitet här i bygden är att ställa alla dessa vita höbollar i rad längs kanterna på åkrarna. Det ser väldigt rakt och tjusigt ut. 

Dagens resa blev en äventyrlig men spännande upplevelse, som ofta för att vi åkte fel. Vi skulle köra förbi Duseborgs herrgård där några barn och barnbarn till vänner ibland firar sommar. Men vi åkte fel och in på en ännu smalare grusväg som slingrade sig in i en mörk skog, dsv. skog med olika trädarter, döda och nyfödda, låga och jättehöga. Solen trängde inte igenom och temperaturen föll 3 grader. 

Just som vi bestämt att vända, öppnar sig landskapet och där kan vi beundra ännu fler levande gårdar i skogen som drivs vidare med skogsbruk och djurhållning. Den smala grusiga Soltorpsvägen fortsätter kilometer efter kilometer med omväxlande mörka skogar och nya gårdar, förbi Lövingsborg, Skuggebo,  Sålltorp och Amundebo. Sedan plötsligt blir det bara skog och vägen blir ännu smalare, man får köra försiktigt och undvika de lösa kanterna. Efter några läskiga 15 minuter kommer vi fram till den lilla byn Ulrika, det var skönt att äntligen nå civilisationen.

En kanske viktig observation är att grannar och närboende har en orange keps eller mössa när de jobbar i skogen eller på åkern. Det är väl ett sätt att inte bli vådaskjutna i den jakt som ständigt tycks verka pågå i skogarna häromkring

VÄSTRA ÖSTERGÖTLANDS EKLANDSKAP

Årets traditionella resa under Alla Helgona helgen går till den västra delen av Östergötland. Vi har under många år återkommande kört kors och tvärs genom den östra delen av Östergötland. Där är mycket vackert med stora områden av åkrar, ängar och välskötta skogar. Vi har försummat att åka västerut, men nu är det äntligen dags.

Vi började upptäcktsresan söder om Linköping på vägen till Sturefors. Den är en vacker väg, men det blev strax mycket mycket vackrare. 

Efterhand närmade vi oss nämligen sjön Stora Rängen där vägen följer östra sidan av sjön. Där njuter vi av att beundra många vackra och välvårdade äldre hus, förmodligen från 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Dessutom finns flera vackra slott och herrgårdar, som Bjärka Säby. 

Vi blev snart ännu mer överraskade. Vi upptäckte nämligen att längs vägen fanns det osannolikt många ekar som växer i klungor i hagmarkerna. Det har vi aldrig sett i samma omfattning någonstans i Sverige. 

Därför frågade vi Allvetaren (Gemini), har det funnits stora ekskogar någon gång i Östergötland.

Allvetaren svarar att ekområdena längs västra stranden är en kvarvarande del av det som kallas Östergötlands eklandskap, som förr var stora skogar. Eklandskapet är ett unikt och historiskt viktigt område. Det är klassat som riksintresse för naturvården och är i stor utsträckning naturreservat. Ett särskilt vackert område är Vessers udde där man fortfarande kan vandra genom stora ekmarker.

Ekarna har aldrig vuxit i slutna skogar i vanlig mening i Sverige, utan har formats av människors bruk av jorden. De växte förr vilt i ängs- och hagmarker på utmarker som bönderna började använde som betesmarker. De betande djuren åt upp sly och småträd vilket medförde att skogarna blev  allt ljusare och tillgängligare. Det gjorde att ekarna växte kraftigt och utvecklade de stora kronor som är kännetecknade för Östergötland.

När bönderna på 1800- talet till slut fick kontroll över sin egen mark avverkades tusentals grova ekar som stod i vägen för det expanderande jordbruket. Trots det finns det fortfarande ca 18 000 hektar av högt värderade ekmiljöer i Östergötland.

Dagens eklandskap i Östergötland är internationellt känt för biologisk mångfald, en biologisk hotspot. De gamla och ihåliga ofta ekarna är en livsmiljö för tusentals arter, som insekter, mossor och fåglar. Dessa miljöer kräver aktiv vård genom att betning eller röjning förhindrar att ängar och hagar växer igen.

Efter fortsatt resa genom Brestorp, Västerby och Skeda udde nådde vi fram vår Airbnb i Kopparhults mellangård i Nykil. Det är en stor, trevlig, gul och välutrustad fd sommarstuga i Östergötlands djupa och mörka skogar. Till middag njöt vi medhavd ungsrostad lammrostbiff, smashad potatis toppad med gorgonzola och en sallad med päron carpaccio, rostade valnötter, sallad och cajundressing. Sedan var lätt att somna.