STATIONSKARLENS HUS

När vi som ofta hyr gamla Airbnb hus blir man nyfiken på historien. Järnvägen mellan Oxelösund och Nyköping byggdes på i slutet av 1870-talet av Gränges och växte efterhand ut till Eskilstuna och Bergslagen. När Sveriges järnvägar var som längst drygt 1700 mil var den största delen privatägd, men allt privatiserades med början under 1950-talet, sedan la SJ successivt ned nästan hälften av nätet.

När Larslund fick en station blomstrade samhället, ett fint stationshus byggdes och 1909 ett hus till stationskarlen. Det var en viktig och fin befattning som tog hand om resande, öppnade dörrar, skötte bagage och växlar. 

Huset är nu fint renoverat men utan att ta bort känslan av historien. Det ligger nära rälsen och har en trädgård där man förr kunde odla potatis, grönsaker och frukt till husbehov. Numera används järnvägen någon eller några gånger per dag, och då skramlar porslinet och golvet gungar svagt.

Sista dagen började vi med att besöka Svanvikens naturreservat, en stor kulle söder om Nyköping som är bevuxen med stora enar. Vi vandrade till toppen men blåsten hindrade en längre tur.

Sedan körde vi 52:an till Vrena och svängde till höger på Tenåvägen. Den passerar genom både eleganta gårdar och säterier och gamla boställen, ibland kör man rakt genom gården - ännu en njutbar tur. Det blev lika bra  när vi fortsatte väg D635 till Bettna, och därifrån till Sköldinge. Längs vägen såg vi något nytt för oss, tallar som ser ut som granar. De är lurviga och har formen av en julgran, både de stora och små tallarna. En del hus har sådana småtallar som prydnadsträd. 

Hemresan var som ofta numera eländig, när E4:an återigen hade blockerats efter två olyckor. Vi försökte smita genom Södertälje och via Bergaholmsvägen över till Huddinge, men det gjorde tusentals andra så vi fick köa hem.

HUR HITTAR MAN FINVÄGAR ATT NJUTÅKA

Det är svårt att hitta vackra vägar, det kräver kartor med hög upplösning, tid, träning och övningskörning. Vi använder gamla MC kartor där skinnknuttar märkt ut sköna vägar att glida med hojen, och lösa kartblad med upplösning 1:50000 eller mindre.

Sörmland och andra landskap är fulla med små vägar, men de flesta är trista. De tristaste går genom det som för länge sedan var skogar, men som idag bara är ömsom trädåkrar eller hyggen, att åka där gör oss ledsna och arga. Sådana ohyggliga vägar kännetecknas ofta på kartor av grön färg och att det finns få hus och byar längs vägen. 

Gamla byvägar känns igen genom att de mestadels går genom gula områden och ofta nära sjöar, att vägen slingrar sig och att det är tätt mellan hus och små byar. Denna upptäcktsresa blev ovanligt lyckad både genom soligt väder och att vi hittade otroligt vackra vägar. Somliga gick genom rika trakter, som var fulla med gamla röda kulturhus, herrgårdar, välskötta åkrar och stiliga hästar. Andra slingrade sig genom fattigare områden med bevarade äldre hus, omväxlande ”skog” och mindre tegar.

Tärnö säteri

Vi började dagen i Stigtomta, en fin ganska stor by med välbevarade hus och välskötta grönområden. Därefter körde vi Hallavägen söderut och tog till höger mot Bärsta och Senesta. Den går längs sjön Yngaren förbi många vackra gamla hus och herrgårdar, en riktig finväg. Sedan fortsatte vi väg 53 nordväst till väg 216, som även den var jättefin. Nästa etapp gick till Virå bruk, den var tyvärr huvudsakligen en skitväg. Men Virå bruk är värt ett besök, där har vi hyrt stuga förut och ätit delikat viltmiddag på restaurangen.

Vi styrde så kosan till Krokek som ligger nära Bråviken och hittade Gula villan, som bjöd på bättre lasagne till lunch än vi har lyckats laga någongång. Det var länge ett tomt missionshus men har renoverats tIll cafe, restaurang och mikrobryggeri och öppnade i juni 2024.

Efter åkte vi den tjusiga Strandvägen längs Bråviken vidare till Kvarsebo och fikade i båthamnen hos Qvarsebo kafferosteri, det var så gott att en påse kaffe inköptes. Utflyktsvägen därifrån passerar pittoreska Nävekvarn, men därifrån är vägen till Nyköping riktigt trist.

ALLA HELGON STATIONSKARLENS HUS

Vi berättar aldrig för bekanta att vi gör bilutflykter, det är nog mer skamligt än att flyga eller äta kött. Det började under våra är i Paris då vi tog varje tillfälle att gör bilutflykter i alla väderstreck för att se Frankrike. Sedan har det fortsatt i andra länder och hemma i Sverige.

I minst 15 år har vi firat Alla helgon i någon stuga runt om i Sverige, oftast på Öland och i Karlsborg. I år valde vi ett fint renoverad Airbnb hus i Larslund strax väster om Nyköping. Under några dagar letar vi i sakta mak efter gamla byvägar och trevliga restauranger.

Stationskarlens hus

Den första dagen började vi med att långsamt åka den vackra men ack så övergivna Riksettan från Nyköping, förbi Jönåker till Vreta gård, där M växte upp på en bondgård med kor, grisar, höns och den jättelika Ardennerhästen Bel-sofi. När vi träffades för 44 år sedan fanns fortfarande restauranger, motell, affärer och levande samhällen längs vägen, numera är allt borta. Vägen är ändå en av våra favoriter, inte bara för minnen utan mest för att den så tjusig, särskilt i höstfärger. 

Margaretas farfar och farmor och Vretastuga

Sedan vred vi ratten mot Oxelösund, kanske inte berömd för att vara pittoresk men en levande industri- och hamnstad. Dessvärre var den ganska uppgrävd i centrum, så det var svårt att leta efter en lunchrestaurang. Som tur vad hittade vi restaurang Sailor som ligger nära Femöresfortet. Vi blev glatt överraskade, den låg längst ut i småbåtshamnen med fantastisk utsikt över havet som kokade av Alla helgons vanliga storm. Dessutom var den full av andra seniorer som också käkade dagens rabatterade lunch.

Vi nådde stationskarlens hus när mörkret föll och gladdes åt trevlig inredning, bra Wifi och en god tacomiddag baserad på Markus Aulajays recept.

BRANTEVIK MOT SKILLINGE, VACKRASTE VANDRINGEN?

Förutom att göra långsamma bilutflykter på smala vägar är det bästa sättet att njuta Sydskåne att vandra på de välplanerade och tydligt markerade etapperna i Skåneleden. Den omfattar 160 mil och 144 leder i etapper från några km till flera mil i hela Skåne. Med hjälp av appen och dess karta är det lätt arr välja lockande sträckor och hitta parkeringar.

Vi har under åren vandrat flera sydliga delsträckor av Skåneleden, Verkeån till Haväng, Brösarps backar, Alunbruket till Hallemölla, Stens huvud, Ale stenar och söderut, Hagestad till Löderup mfl. De flesta har varit mycket vackra och inte för överbefolkade.

I år ville vi prova leden från Skillinge till Brantevik men den går tyvärr helt på vägar långt från havet. Man kan dock på appen Naturkartan se att det går en stig längs kusten hela vägen som inte stör husägare. Efter en promenad i den pittoreska byn Brantevik parkerade vi på en av de södra återvändsgränderna och gick genom en grind som varnade för hästar. Hästarna var vänliga och brydde sig inte om hundar. 

Stigen var lätt att hitta och följa och vi mötte flera vandrare, utan stora ryggsäckar. Det är en tjusig kuststräcka där stigen går över klapperstensstränder, grässtigar och genom lågväxta strandbuskar. Längs stigen blommar både förgätmigej och små blåklockor. Här och var står bänkar för picknick eller vila. Man går förbi hus här och var men ägarna vinkade glatt. 

Efter en stund kommer man in i naturområdet Grönet vid den klippiga kusten, där finns det gravkullar och stenrösen både från järn- och bronsålder. Vi följer en stig över strandängarna söderut till en skogbevuxen betesmark. Vi vände där och tog sedan bilen till Skillinge. Fortsätter man kommer man snart Hylkegården där det finns både cafe och butik.

Brantevik är pittoreskt men påminner mest om ett Skansen för rika sommarturister och pensionärer. Skillinge tycker vi är trevligare, en fin strandpromenad, små kvarter utan bilvägar, flera restauranger och affärer. Vi år vår picnic i hamnen i strålande sol.

Några dagar senare försökte vi vandra Fjärilsstigen öster om Trelleborg, från Böste läge till Gislöv läge. Stigen var ömson sand och klappersten, lukten av rutten tång kvävande och längs leden låg rader av lådliknande skrythus av glas och betong - ingen vandrings att rekommendera.

En god lunch av moules frites intogs på Siluette, en restaurang på Trelleborg strandcamping. Dagen avslutades med en tur genom Trelleborgs centrum och längs palmerna på Strandgatan. Om Skurups centrum är dött, vet vi inte vad Trelleborgs centrum är. De flesta butiker är nedlagda eller stängda, den enda personer vi mötte var några högljudda män som grälade på arabiska och några gamla damer med rullator.

SKURUP, STADEN SOM BLEV EN BY

Härom dagen besökte vi vårt närmaste samhälle Skurup i 30 gr värme. Samhället med ca 8000 invånare har som slogan, ”When in Europe, don't miss Skurup”. Det kan kännas som ett skämt efter en promenad i centrum, som är i stort sett tom på bilar och människor. De flesta butiker och restauranger har flyttat därifrån, förmodligen som följd av att bilarna förbjöds. 

 Från 1100-talet var den lilla byn Skurup inkl. kyrkan underställd godsägaren på Svaneholm. Efter enskiftesreformen flyttade bönderna ut från byn men hantverkare och andra verksamheter blev kvar. Skurups utvecklades snabbt till en vacker stad kring stationen och Femkorset efter att "Grevebanan" öppnats 1874, tåget mellan Ystad och Malmö. 

Efterhand ökade näringsverksamheten med bl.a. tegelbruk och mejerier. Längs gatorna i centrala Skurup står ståtliga tegelvillor i rött tegel från slutet av 1800-talet. Även i centrum finns några få vackra hus kvar, men de flesta är DDR inspirerade hus från 70- och 80-talet. 

Även om den fd staden är ganska död lever byn i all önsklig välmåga. Allteftersom har trevliga villor och fina skolor byggts utanför centrum. Byn runt den gamla staden är grön med vackra parker, många urgamla träd och gröna ytor. Den är som de flesta andra små samhället i Skåne påtagligt välskött, hel och ren. Ett stort köpcentrum utanför staden erbjuder allt som kan behövas i vardagen. Skurup verkar vara en vänlig och välfungerande pendlarby, men inget för europeiska turister.

MUNKE MÖLLA

Vår upptäcktsresa denna sommar går till södra Skåne, igen, men nu till slätterna syd om E65. Vi hyr genom Airbnb ett stort musealt tegelhus från förra sekelskiftet som varit en vattenkvarn, någon mil sydost om Skurup. Stora delar av ursprungliga väggar och stockar har bevarats och nya innerväggar och inredning har skickligt anpassas till husets karaktär. Vi och vovvarna delar på 140 kvm, med jättestort öppet vardagsrum och kök, två sovrum och ett badrum stort som ett attefallshus. Byn Hassle Bösarp där kvarnen ligger vid bäcken består av några hus, en kyrka och några stora träd, omgiven av böljande åkrar och betesfält. Här gillar den gamla damen Vilja att leka på gräset.

Genom att ha tålamod och flexibla tider har vi under de senaste åren haft tur att bo i flera restaurerade gamla Airbnb hus med kulturhistoria, ett fd cafe i en kringbyggd Skånelänga, ett vackert gammalt skolhus i tegel, ett hamnmagasin, ett bränneri och ett hönshus. Det ger extra behållning under våra resor.

Vi trodde felaktigt att de sydligaste slätterna i Skåne är platta, trista och luktar gödsel. Förvisso finns de här och var, men största delen är ett lätt böljande och mycket varierande och vackert landskap. De små och nästan tomma småvägarna går genom åkrar och fält med olika färger, vackra dungar och odlingsöar med olika lövträd, och små byar, det är nästan bedövande vackert även här.

Den lilla byn Anderslöv som korsas av Landsvägen ska enligt kunniga skåningar vara värt ett besök. Vid Lilla torget står en smutsig informationstavla som tipsar om att ladda ned en app så man kan gå en promenad och lyssna på husens historia. Tyvärr är det en svår app kanske från digitaliseringens forntid, vi slåss någon halvtimme men ger upp. Under byvandringen hittar vi dock många fina gamla hus, som alla är välskötta och bevarar sin historia. Berättelserna i appen är dock ganska trista. Byn vid landsvägen tycks vara ett bra exempel på en vänlig, vacker och trygg plats att leva, och ligger nära stora städer. På Gästis äter vi en lyxbrunch för en struntsumma, bättre än många vi betalat dyrt för i vår hemstad. Mest berömt i Anderslöv är den vackra kyrkan.

Precis som tidigare utflykter till Skåne får vi känslan av att komma till ett annat land än övriga Sverige. Det hjälper nog att vi nu får uppleva det vi saknat i många år, en indiansommar med sol och 22-25 gr varje dag. Men vi får också njuta av gamla vackert bevarade hus längs vägen och under promenader i byar och småstäder. Vi gillar stora gamla lövträd i trädgårdar och skogsdungar och kan vandra i deras skugga. De glädjer oss att se kor, får och andra husdjur som njuter av ett liv i en miljö som få djur kan få norröver. 

Ändå slår oss tanken att under den äldre stenåldern var stora delar Skåne täckt av lövskogar, fullt med jätteträd av ek, alm, al, lind björk och tallar. Skogarna var mörka, svårgenomträngliga och fulla av farliga djur och människor. Skogarna skövlades under århundraden och ersattes av betesmark och senare jordbruksmark, en skövling som var värre än vad Amazonas och andra regnskogar hotas av idag. 

Till skillnad mot i Grönland, Skottland, Hebriderna mfl platser ledde skövlingen inte till en ekologisk katastrof. I stället har den livsviktiga matjorden överlevt århundraden av odling och skapade förutsättningen för en växande befolkning.

Stora delar av de lönsamma markerna i Skåne hamnade tidigt i händerna på personer som stod makten nära. Baroner/Friherrar, hertigar och vanliga grevar bidrog efterhand till en dramatiskt förbättring av jord- och skogsbruket, förmodligen genom stordrift, rikedom, bildning och import av kunniga män från Holland, Tyskland och Frankrike, vilket Gunnar Wetterberg beskriver i Skånes historia del 3. 

Som i stora delar av världen är rikedom och bildning också en förutsättning för att det skapas skönhet i form av byggnader, parker, kyrkor, konst - men även ett vackert landskap. Gångna tiders och nutiden rikedom och bildning hos Skånes markägare är nog huvudförklaringen till att det är så enastående att åka omkring och vandra i södra Skåne.

STADSUTFLYKTEN TILL HALMSTAD

Våra förhoppningar att någorlunda tryggt kunna besöka städer med lägre våldsbrottslighet visade sig inte stämma alls. Bara några veckor efter besöken i Gävle och Jönköping drabbades de av förfärliga mord och våld mitt i stadens kärna. På Drottninggatan mitt i Gävles centrum sköts en man ihjäl och två skadades, precis där vi promenerade och åt middag på vårt besök. Några dagar senare blev en man svårt knivskadad i Jönköping.

Det är uppenbart att det snart inte finns några trygga städer att besöka i Sverige. Gängkriminella (en eufemism för att det korrekta ordet maffiagangsters kan göra människor oroliga) tränger in överallt och använder våld för att förstärka sin makt och kontroll över stadsdelar och regioner. 

Maffia krigar inte enbart för att slå ut konkurrerande gäng, utan i än högre grad för att få makt över myndighetspersoner, företag, välfärdstjänstemän och vanliga medborgare. Det lärde vi oss vid ett besök hos bekanta i Palermo i början av 1990-talet. På den tiden var det bara några få områden i staden som vi enligt deras råd kunde besöka. På Sicilien är det sicilianare som är maffia. I Sverige är mer än 90 procent av maffian personer med utländsk bakgrund, enligt Expressen mfl.

Det var inget vi tänkte på när vi reste på utflykt till sommarstaden Halmstad. Det är en lagom stor och charmerande stad som vi blev riktigt förtjusta i. Den ligger vackert på båda sidorna av Nissan, och längs floden har man anlagt fantastiska parker och promenadvägar utan bilar, favoriten var Norre katts park.

Stadens centrala delar tyckts till stor del ha klarat sig från den skövling och betongbyggnation som drabbat de flesta städer i Sverige. Stadens hus är i allmänhet låga vilket ger ljus, luft och rymd, vilket kanske var det som lockade konstnärerna i Halmstadsgruppen i slutet av 1930-talet. Närheten till havet ger ofta staden ett särskilt skimmer när molnen trasas sönder i morgonbrisen. 

Längs gågatorna står åtskilliga stiliga och välskötta tegelhus från förra seklet. Även i kvarteren runt centrum dominerar äldre villabebyggelse och människovänliga hus från 1950- och 60-talen. Visst finns det ett och annat kulturlöst skrytbygge av arkitekter som vill visa sin oförståelse vad medborgarna vill ha i sin stadsmiljö. Men vi ser knappast några DDR inspirerade fulhus, vilket gör staden gemytlig.

Halmstad kommun har drygt 100000 invånare, varav en ganska hög andel ca 26% har utländsk bakgrund, staden ca 66000 invånare. Kommunen kommer på en hedrande 43 plats i Fokus tidskrifts rangordning av bästa kommun att leva i. Tyvärr hamnar kommunen högt i tabellen över flest våldsbrott per 100000 invånare, på 26 plats, det är således en utsatt kommun. Den har en ganska genomsnittlig arbetslöshet, andel förtidspensionärer, bidragsförsörjda och högutbildade.

Det som vi förvånas över först i Halmstad är det stora antalet restauranger längs gågatorna, som alla huvudsakligen erbjuder turistmenyer. De flesta bord är dock tomma på många ställen, både vid lunch och middag. Trots fint sommarväder mitt i juli räcker inte turisterna till alla matställen. Det finns också överraskande många tomma lokaler mitt i centrum, de stora kedjorna har lämnat stan. Kanske upplever även Halmstad den långsamma död som drabbar centrum när bilåkarna i stället väljer att handla och äta i förorternas köpcentrum, Hallarna som det heter i Halmstad.

Men vi åt gott och kunde göra fina vandringar i staden i två dagar utan bilbuller. Man åker nog inte till Halmstad för sevärdheterna. Visst har man det lilla vackra mörkrosa slottet och parken vid Nissans strand från 1600-talet, men det är stängt och verkar lite övergivet. Så finns givetvis det hypermodernistiska stadsbiblioteket som kråmar sig över Nissan. Arkitekterna Mette Wienberg och Kim Holst sägs ha format huset efter träden som tidigare växte på platsen, träden var vackrare tycker en del. Den gamla stadsporten, Norre Port är en av få bevarade stadsportar i Sverige. Den stod färdig 1601 och byggdes på order från danske kung Kristian IV. Porten var en del av stadens befästning. Så finns ju även Picassostatyn i den vackra Picassoparken vid Nissan.

Det mest spännande som hände oss var att filmen om Gyllene tider hade premiär bredvid uteserveringen där vi njöt en kall kvällsöl. Vi kunde gapande titta på alla celebriteter som stroppade förbi i de mest exotiska festkläder, men vi såg tyvärr ingen Per Gessle. Mark Issit påstår i sin ”SR podd” Stadsinspektionen att Halmstad varit känd för flest cabrioleter och gym, sommarturisterna vill ju känna sig läckra på stranden och krogarna. Staden vill vara Sveriges Costa del Sol, trots att det regnar lika mycket som i Borås.

Ja, så var det också food truck invasion på Stora torg, stadens mittpunkt, där trängdes många för att få äta truckarnas ohälsosamma, feta och goda skräpmat. Vi lagade i stället Hallands landskapsrätt, cheddarbakad varmrökt lax med ugnsrostade rotfrukter toppad med mycket svartpeppar.

Runt Halmstad finns betydligt mer att besöka, som Tylösands stränder, Falkenberg och inte minst Varberg. Vårt besök där var kort men staden är utan tvekan mycket vacker och värd en egen resa. Där bodde vi i en Airbnb, ett fint ombyggt gammalt hus, ett fd hönshus i Heby med alla bekvämligheter omgiven av Hallands vackraste natur.

När vi skriver detta har en ung man precis skjutits i centrala Halmstad och vårdas på sjukhus. Nu är frågan vi ställer oss, ska vi fortsätta våra stadsutflykter, eller framöver hålla oss till den förmodligen tryggare landsbygden och hembygden.