KLUVET I MÅNGA DIMENSIONER

För 15 år sedan åkte vi utflykter till småstäder i Småland, längs Ångermanälven och omkring i Bergslagen. Vi berättade för familj och vänner, arbetskamrater och chefer i regeringskansliet som ville höra att de flesta småstäder såg ut som flyktingförläggningar, där invandrare, både nyanlända och kvarboende, verkade leva dåliga liv där det inte fanns jobb, service och kultur. Ingen brydde sig särskilt.

Förra året åkte vi gamla Riksettan, som bevarats och märkts med skyltar som liknar Route 66. Vi berättade på bloggen Upptäcktsresan att färden norrut på den övergivna vägen gjorde oss synnerligen sorgsna. När trafiken flyttade övergav de flesta sina hus och företag, och byarna självdog. Besöken i Markaryd, Strömsnäsbruk eller Traryd visar den skrämmande klyftan mellan stad och land, där befolkningen till stor del består av sysslolösa invandrare, och där vi mest ser fallfärdiga hus, tomma industribyggnader och stängda affärer. Från Skillingaryd till Jönköping är det nästan bara fula kalhyggen och dystra granåkrar. Denna del av Riksettan kallas Turistväg, men vi hoppas att turisterna undviker den. Vad ska de annars tro om Sverige.

Resan igår från Skövde till Ulricehamn på väg 46 längs Ätrandalen kändes återigen schizofren. Dalen är lika vacker som de allra finaste i Frankrike och Storbritannien, särskilt så här på våren. Samtidigt kunde vi se många övergivna hus, och andra slumliknande hus där landsbygdens folk försöker överleva trots usla förutsättningar. 

Det är inte bara våra, med en förljugen omskrivning, ”socialt utsatta områden” som visar vårt alltmer kluvna land. Det urbana folket och våra politiker ser nog aldrig klyftorna som växer, och ger grogrunden för populism. Politiker och media flyger in och luftlandsätts på något pyntat torg och förmedlar plattityder. De välbeställda far oseende från de fina kvarteren i de stora städerna till sina andrahem på västkusten eller skärgården. 

Bara den som tar sig tid att långsamt resa in i verkligheten förstår lägets allvar.

Vi lyckliga fick sova över på en enslig golfklubb och njuta av, eller oroas av, en sagolikt varm och fin solnedgång i april.

DAGENS LUFFARE?

Som barn träffade vi ibland luffare som tiggde pengar eller sålde konstiga prylar och tjänster. De vandrade från plats till plats och tog de jobb som dök upp. Luffarna gick ofta bestämda rutter till vänliga människor inom en socken. Luffaryrket var ett försörjningsalternativ och en levnadsform för personer som inte kunde, eller inte ville, anpassa sig till de förhållanden som rådde för egendomslösa. Bland dem fanns också ett litet inslag av personer från andra samhällsklasser, människor som ansågs ha gått vilse i tillvaron och hamnat på vägarna. Inslaget av psykiskt eller fysiskt handikappade, som inte ville ta emot de ibland förnedrande hjälpformer som sam­hället erbjöd genom fattighus eller sockengång, var inte obetydligt.

De försvann efterhand efter 2:a världskriget, men kom snart att kulturellt förvanskas och idylliseras, till personer som tog dagen som den kom och vandrade dit lusten styrde dem.

Luffarna använde luffartecken som skrevs eller ristades på grindar och träd utanför hemman och gårdar. Här är en bild som visar några vanliga tecken.

(Klicka för större bild)

När vi möter dagens husbilsseniorer får vi associationer till luffarmyten. Många, precis som vi, längtar att vägarna ska föra oss till vackra platser och vänliga människor. Vi vill ta dagen som den kommer och resa dit solen skiner enligt Baltrad. Som resandefolk har vi med oss hemmet på hjul, låt vara inte längre dragna av hästar. Det finns t.o.m. luffartecken, som via internet leder oss till trevliga ställplatser och campingar. Gamla zigenarvagnar betingar skyhöga priser bland samlare. 

Idag har vi taget dagen som den kom och vandrat längs vårvackra Göta kanal. 

DEN LÅNGA RESAN

Årets projekt är att ta nyköpta husbilen (7,4 meter och 2 rum och kök) och under flera månader åka dit lusten eller solen lockar. Efter flera förseningar är vi äntligen på väg, lastade med kartor för hela Europa, massor av kläder, obegränsad surf och en mobil tvättmaskin.

Första stoppet är ställplatsen vid Kaffeteriet i Borensberg. Vi har utsikt över Göta kanal och massor av lyxhusbilar som nästan alla innehåller pigga 70+are. Vi tror att många av dem sålt båten och nu seglar runt på hjul.

Ställplatsen är av bättre kvalitet än någon campingplats vi besökt i Sverige.Här stannar vi 2 nätter för att träna på att sköta alla system i bilen och lösa de problem som uppstått, bl.a. med stödbenen. Vår granne sa igår att charmen med husbil är att det alltid är något som måste fixas. Man råkar alltid ut för spännande händelser, som när vi fick plattpunka i Enare träsk och fick hjälp av tre räddande änglar.

Sedan ska vi cykla och vandra längs kanalen. Vart det bär av om någon dag vet vi inte, någonstans längre söderut.