STATIONSKARLENS HUS

När vi som ofta hyr gamla Airbnb hus blir man nyfiken på historien. Järnvägen mellan Oxelösund och Nyköping byggdes på i slutet av 1870-talet av Gränges och växte efterhand ut till Eskilstuna och Bergslagen. När Sveriges järnvägar var som längst drygt 1700 mil var den största delen privatägd, men allt privatiserades med början under 1950-talet, sedan la SJ successivt ned nästan hälften av nätet.

När Larslund fick en station blomstrade samhället, ett fint stationshus byggdes och 1909 ett hus till stationskarlen. Det var en viktig och fin befattning som tog hand om resande, öppnade dörrar, skötte bagage och växlar. 

Huset är nu fint renoverat men utan att ta bort känslan av historien. Det ligger nära rälsen och har en trädgård där man förr kunde odla potatis, grönsaker och frukt till husbehov. Numera används järnvägen någon eller några gånger per dag, och då skramlar porslinet och golvet gungar svagt.

Sista dagen började vi med att besöka Svanvikens naturreservat, en stor kulle söder om Nyköping som är bevuxen med stora enar. Vi vandrade till toppen men blåsten hindrade en längre tur.

Sedan körde vi 52:an till Vrena och svängde till höger på Tenåvägen. Den passerar genom både eleganta gårdar och säterier och gamla boställen, ibland kör man rakt genom gården - ännu en njutbar tur. Det blev lika bra  när vi fortsatte väg D635 till Bettna, och därifrån till Sköldinge. Längs vägen såg vi något nytt för oss, tallar som ser ut som granar. De är lurviga och har formen av en julgran, både de stora och små tallarna. En del hus har sådana småtallar som prydnadsträd. 

Hemresan var som ofta numera eländig, när E4:an återigen hade blockerats efter två olyckor. Vi försökte smita genom Södertälje och via Bergaholmsvägen över till Huddinge, men det gjorde tusentals andra så vi fick köa hem.

HUR HITTAR MAN FINVÄGAR ATT NJUTÅKA

Det är svårt att hitta vackra vägar, det kräver kartor med hög upplösning, tid, träning och övningskörning. Vi använder gamla MC kartor där skinnknuttar märkt ut sköna vägar att glida med hojen, och lösa kartblad med upplösning 1:50000 eller mindre.

Sörmland och andra landskap är fulla med små vägar, men de flesta är trista. De tristaste går genom det som för länge sedan var skogar, men som idag bara är ömsom trädåkrar eller hyggen, att åka där gör oss ledsna och arga. Sådana ohyggliga vägar kännetecknas ofta på kartor av grön färg och att det finns få hus och byar längs vägen. 

Gamla byvägar känns igen genom att de mestadels går genom gula områden och ofta nära sjöar, att vägen slingrar sig och att det är tätt mellan hus och små byar. Denna upptäcktsresa blev ovanligt lyckad både genom soligt väder och att vi hittade otroligt vackra vägar. Somliga gick genom rika trakter, som var fulla med gamla röda kulturhus, herrgårdar, välskötta åkrar och stiliga hästar. Andra slingrade sig genom fattigare områden med bevarade äldre hus, omväxlande ”skog” och mindre tegar.

Tärnö säteri

Vi började dagen i Stigtomta, en fin ganska stor by med välbevarade hus och välskötta grönområden. Därefter körde vi Hallavägen söderut och tog till höger mot Bärsta och Senesta. Den går längs sjön Yngaren förbi många vackra gamla hus och herrgårdar, en riktig finväg. Sedan fortsatte vi väg 53 nordväst till väg 216, som även den var jättefin. Nästa etapp gick till Virå bruk, den var tyvärr huvudsakligen en skitväg. Men Virå bruk är värt ett besök, där har vi hyrt stuga förut och ätit delikat viltmiddag på restaurangen.

Vi styrde så kosan till Krokek som ligger nära Bråviken och hittade Gula villan, som bjöd på bättre lasagne till lunch än vi har lyckats laga någongång. Det var länge ett tomt missionshus men har renoverats tIll cafe, restaurang och mikrobryggeri och öppnade i juni 2024.

Efter åkte vi den tjusiga Strandvägen längs Bråviken vidare till Kvarsebo och fikade i båthamnen hos Qvarsebo kafferosteri, det var så gott att en påse kaffe inköptes. Utflyktsvägen därifrån passerar pittoreska Nävekvarn, men därifrån är vägen till Nyköping riktigt trist.

ALLA HELGON STATIONSKARLENS HUS

Vi berättar aldrig för bekanta att vi gör bilutflykter, det är nog mer skamligt än att flyga eller äta kött. Det började under våra är i Paris då vi tog varje tillfälle att gör bilutflykter i alla väderstreck för att se Frankrike. Sedan har det fortsatt i andra länder och hemma i Sverige.

I minst 15 år har vi firat Alla helgon i någon stuga runt om i Sverige, oftast på Öland och i Karlsborg. I år valde vi ett fint renoverad Airbnb hus i Larslund strax väster om Nyköping. Under några dagar letar vi i sakta mak efter gamla byvägar och trevliga restauranger.

Stationskarlens hus

Den första dagen började vi med att långsamt åka den vackra men ack så övergivna Riksettan från Nyköping, förbi Jönåker till Vreta gård, där M växte upp på en bondgård med kor, grisar, höns och den jättelika Ardennerhästen Bel-sofi. När vi träffades för 44 år sedan fanns fortfarande restauranger, motell, affärer och levande samhällen längs vägen, numera är allt borta. Vägen är ändå en av våra favoriter, inte bara för minnen utan mest för att den så tjusig, särskilt i höstfärger. 

Margaretas farfar och farmor och Vretastuga

Sedan vred vi ratten mot Oxelösund, kanske inte berömd för att vara pittoresk men en levande industri- och hamnstad. Dessvärre var den ganska uppgrävd i centrum, så det var svårt att leta efter en lunchrestaurang. Som tur vad hittade vi restaurang Sailor som ligger nära Femöresfortet. Vi blev glatt överraskade, den låg längst ut i småbåtshamnen med fantastisk utsikt över havet som kokade av Alla helgons vanliga storm. Dessutom var den full av andra seniorer som också käkade dagens rabatterade lunch.

Vi nådde stationskarlens hus när mörkret föll och gladdes åt trevlig inredning, bra Wifi och en god tacomiddag baserad på Markus Aulajays recept.